Tal
Stockholm 4 maj 2010
Göran Hägglund, Socialminister

Välkomsttal vid psykiatrikonferensen 2010 i Stockholm

Obs. Det talade ordet gäller!

Välkomna!

Satsningar på att förbättra psykiatrin är en fråga som regeringen prioriterar högt. Psykiatrin som område har varit rejält eftersatt under lång tid. Jag har många gånger talat om problemen med brist på psykiatriker. Att samarbetet mellan landsting och kommuner på många håll inte fungerar som det ska. Att metoder och behandlingar inte alltid används utifrån bästa tillgängliga kunskap.

Regeringen, de statliga myndigheterna, landstingen och kommunerna måste alla tillsammans arbeta för att människor med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning får den vård och det stöd de behöver när de behöver detta. Med tillsammans menar jag verkligen tillsammans. Det är inget som någon klarar på egen hand.

Regeringen måste ge förutsättningar för utveckling och ökad kvalitet i verksamheterna. Det kan ske på olika sätt. Lagstiftning, föreskrifter, påverka utvecklingen med statistik och kvalitetsregister, framtagande av kvalitetsindikatorer, forskning, utbildning av läkare etc.
Högskolor och statliga specialistmyndigheter spelar här en betydande roll. Staten kan dock inte överta kommunernas och landstingens ansvar. Kommuner och Landsting måste vara öppna för nytänkande och utveckling och ta tillvara det som tas fram på nationell nivå.

Bästa tillgängliga kunskap gör ingen nytta om den inte sprids bland utövarna. Kommunerna ansvarar för det sociala stödet till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Detta så att alla kan få en trygg och meningsfull vardag, med stöd i hemmet, med sysselsättning och så vidare. Landstingen ansvarar för den psykiatriska hälso- och sjukvården, så att alla kan få den vård, de utredningar eller behandlingar som de behöver.

Ansvaret för verksamheterna finns på många nivåer och vi måste alla se och ta vår del av det samlade ansvaret. Människan måste vara i centrum. Landsting och kommuner måste ge insatser utifrån de behov och de förutsättningar som varje enskild person har. När vi verkligen utgår från personen som behöver vård och stöd så hittar vi sätt att jobba tillsammans, att samverka. Samverkan är ju en fråga som diskuterats länge. Vi måste verkligen hitta bra vägar för konstruktiv och effektiv sådan. Detta så att vi alla kan ägna vår kraft och vårt kunnande åt de personer som behöver vård och stöd istället för att fastna i diskussioner om gränser för ansvar och liknande.

Vi vill alla ha en förändring, och allra helst vill vi se resultat snabbt! Men vi vet att förändringar tar tid och att det krävs ett långsiktigt arbete tillsammans. Regeringen driver nu den största satsning som någonsin gjorts på psykiatriområdet. Vi vill verkligen tillsammans med er åstadkomma en långsiktig förändring och förbättring av vården av och stödet till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning!

Jag vill också nämna att psykiatrisatsningen spänner över många samhällssektorer och berör därför många departement och ministrar. Jag som socialminister ansvarar för den psykiatriska hälso- och sjukvården och för att koordinera psykiatrisatsningen. Men satsningen berör minst sju andra ministrars områden, bland annat utbildning och arbetsmarknad.

Regeringen satsar, men utan ert engagemang så blir det ingen förändring. Ni måste matcha regeringen och satsa samtidigt om det ska få avsedd effekt. Går vi i otakt är risken stor att vi tappar fart. Jag vet att ni också satsar, för det har hänt en del saker inom psykiatriområdet. Ni vet ju att regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting lanserat kömiljarden för att få bukt med väntetiderna i vården. Pengarna går ut i efterhand, efter genomförd prestation. På samma sätt har vi tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting resonerat när det gäller den förstärkta vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin. Jobba först och pengar sen.

Inom BUP kan vi se en kraftig förbättring av tillgängligheten. Innan vi sjösatte den förstärkta vårdgarantin i februari 2009 så väntade cirka 4 000 barn på att få tid för ett första besök hos BUP. Vid den första mätningen, alltså den första systematiskt genomförda mätningen någonsin av tillgängligheten till BUP, som gjordes i november 2009 väntade cirka 3 200 barn. Det är en minskning med 25 procent på bara 8 månader! Dessutom visade det sig att nästan alla landsting klarade 2009 års krav och att alla landsting skötte sin inrapportering av väntetider till 100 procent. Det är en glädjande utveckling som vi naturligtvis vill ska fortsätta över tid.

Samtidigt får det mig att fundera på hur vi jobbar idag och hur vi tillsammans kan utveckla våra instrument. Kanske bör vi jobba mer prestationsbaserat, och inom fler områden? Kanske bör vi fundera mer på vilka drivkrafter för förändring som egentligen finns och försöka stimulera dem?

Ett annat glädjande exempel gäller läkarna. Vi kan nu se att andelen läkare som väljer att göra sin specialisttjänstgöring inom vuxenpsykiatrin och inom barn- och ungdomspsykiatrin stadigt ökat de senaste åren, och det är viktigt. Kanske har IPULS projekt med specialistkompetenskurser spelat en roll för den utvecklingen?

Ibland får jag höra att psykiatrisatsningen är kortsiktig, att det bara är en massa projekt som tar slut när pengarna försvinner, att det inte finns någon långsiktighet osv. Men det är ju så att långsiktighet inte uppstår bara för att regeringen säger det. Långsiktighet byggs i det lilla, i mötet med patienten eller brukaren, i arbetssättet, i attityden. Långsiktighet byggs också i det stora, i vilka lagar och regler som gäller, vilken kunskap som finns och vilka arbetssätt som främjas. Kort sagt, långsiktighet formas i allas vårt arbete, hur vi möter enskilda personer, hur vi samarbetar med varandra, det är det som avgör vad som händer inom psykiatrin.

Det är ju en fantastisk tanke att vi alla har chansen att åstadkomma förbättringar för människor med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning i det arbete som vi gör varje dag. Jag vill därför avsluta med att återigen poängtera att vi alla, det vill säga regeringen, myndigheter, landsting och kommuner samt organisationer, har ett gemensamt ansvar. Ett ansvar att utifrån våra olika roller tillsammans göra vad vi kan för att alla ska få bättre vård och stöd, att göra allas tillvaro mer trygg och meningsfull.

Tillsammans kan vi förändra och förbättra psykiatrin!

Tack!