Tal
Anförande på seminariet "Flexicurity ur ett svenskt perspektiv" Rosenbad, Stockholm 2 juni 2008
Sven Otto Littorin, Arbetsmarknadsminister

Balansen mellan trygghet och flexibilitet på svensk arbetsmarknad

Vad är flexicurity?

Enkelt uttryckt är det en sammansättning av de engelska orden "flexibility" och "security" - flexicurity - som försöker signalera att "flexibilitet" och "trygghet" inte behöver vara varandras motsatser på arbetsmarknaden. Företagens och individers intressen kan förenas i en ömsesidigt stärkande relation.

Men där upphör enkelheten. Flexicurity är ett hett, omdiskuterat ämne, och något som tolkas olika av snart sagt alla som deltar i debatten. Det har och diskuteras fortfarande i rådet, i EU-kommissionen, i Europaparlamentet, bland företag och individer och i alla EU:s 27 medlemsländer.

Flexicurity, som jag tolkar begreppet, handlar inte om en färdig modell. Det handlar alltså inte om att införa en färdigsydd arbetsmarknadsmodell i Sverige, eller i något annat land för den delen.

Flexicurity handlar inte om att införa en arbetsmarknadspolitik av danskt, nederländskt eller österrikiskt snitt. Den danska modellen är dansk, den nederländska är nederländsk och den österrikiska modellen är österrikisk.

Skälen till att det inte rakt av går att införa, kopiera, härma ett annat lands arbetsmarknadspolitik är att både förutsättningarna och utmaningarna på arbetsmarknaden skiljer sig åt mellan länder.

Vad som är möjligt i ett land, kanske inte alls är möjligt i ett annat. Historiska, kulturella och institutionella faktorer skiljer sig åt men även de typer av problem som landet står inför. Nödvändiga åtgärder i ett land kanske inte behövs i ett annat. Nödvändiga åtgärder i dag kanske inte behövs i morgon.

Med andra ord så varken är, kan eller bör flexicurity vara en statisk eller färdig modell.

***

Frågar man mig, är flexicurity snarare ett förhållningssätt till globaliseringen, den demografiska och teknologiska utvecklingen och de ändrade sociala verkligheterna i Europa. Ett förhållningssätt till de gemensamma utmaningar som alla Europas länder möter. Ett förhållningssätt till det fortsatta reformarbetet inom den europeiska sysselsättningsstrategin.

De principer för flexicurity som vi arbetsmarknadsministrar i Europa enades om ifjol tydliggör detta förhållningssätt.

I grund och botten handlar flexicurity om att möjliggöra omställning på arbetsmarknaden, inte för att omställning i sig är ett absolut mål, utan för att förbättra möjligheter till att möta strukturomvandlingen som är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt, ökade reallöner och förbättrad välfärd.

Vägen till fler och bättre jobb går inte via protektionism utan genom att utnyttja och anamma de möjligheter som globaliseringen bjuder.

***

När man talar om flexicurity är det också viktigt att komma ihåg att diskussionen om hur flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden kan främjas inom EU inte är ny. Annat vore konstigt.

Frågan om förbättrade omställningsmöjligheter inom EU var redan på tapeten för 15 år sedan. 1993 antog EU-kommissionen vitboken: "Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Utmaningar och vägarna in i 2000-talet."

Ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, kombinerat med satsningar på livslångt lärande och aktiv, till skillnad från passiv, arbetsmarknadspolitik var en av de centrala idéerna. Samma grundläggande tankar som återfinns i dagens diskussion om flexicurity.

Åtgärder för att främja omställning på arbetsmarknaden i Sverige sträcker sig än längre tillbaka i tiden. Arbetsmarknadens parter har sedan 30-talet tagit ansvar för stora delar av arbetsmarknaden genom kollektivavtal. Vidare har aktiv arbetsmarknadspolitik i form av rörlighetsfrämjande åtgärder sedan länge tillämpats i svensk politik.

***

Den relevanta frågan ur min synvinkel är inte om Sverige ska införa flexicurity, än mindre om Sverige ska införa den danska modellen. Utifrån vad jag nämnt, är den intressanta frågan hur Sverige hanterar balansen mellan trygghet och flexibilitet på arbetsmarknaden, och hur balansen kan förbättras.

Som jag sa inledningsvis, utgör flexicurity varken en statisk eller färdig modell, utan måste ständigt anpassas utifrån det politiskt möjliga och nödvändiga.

Det finns områden där reformer är mer nödvändiga. Och så finns det områden där de är mindre nödvändiga. Arbetsrätten tillhör det senare. Detta betyder inte att arbetsrättens utformning inte kan eller bör vara öppen för diskussion. Men arbetsrätten är inte den svenska arbetsmarknadens huvudproblem.

Politik handlar trots allt om att prioritera.

Min utgångspunkt är att de arbetsrättsliga regler som finns i Sverige generellt sett ger goda förutsättningar för att kombinera trygga förhållanden på arbetsmarknaden med en hög sysselsättning.

Det är vidare en modell som förutsätter att arbetsmarknadens parter uppträder på ett ansvarsfullt sätt. De relativt stora möjligheter som finns till avvikelser från lagstiftningen genom kollektivavtal ger möjligheter till framförhandlade lokala lösningar, anpassade efter rådande behov och förutsättningar.

Låt mig ger er tre exempel på varför omställning generellt sett fungerar väl i Sverige, och varför arbetsrätten inte vållar några större bekymmer på svensk arbetsmarknad.

1. Under 2007 slöts åtminstone 3 000 avtal på lokal nivå i Sverige. Det var konflikt i 14 av dessa, det vill säga i mindre än en halv procent av fallen. Sverige förlorade på grund av konflikter 2007 mindre än 14 000 arbetsdagar, att jämföra med 11 miljoner förlorade arbetsdagar i Sverige 1945. Med tanke på de stora avtalsförhandlingarna som ägde rum 2007, är detta med andra ord, en mycket låg siffra.

2. Förra året avgjordes cirka 435 ärenden i arbetsdomstolen, ett mycket, mycket litet antal med europeiska mått mätt.

3. Vad gäller reglerna om uppsägning i lagen om anställningsskydd, som av kritikerna betecknats som ett hinder för företagandet och ökad sysselsättning, kan nämnas att endast tre procent av företagen med mindre än tio anställda utnyttjar regeln om att två undantag får göras.

När telekomföretaget Ericsson gjorde en stor nedläggning i Norrköping och Linköping runt millenniumskiftet, förlorades inte en enda arbetsdag i strejk och de flesta som fick gå, hittade nya jobb inom en rimlig tid.

En av anledningarna var att parterna i Sverige tar ett stort ansvar för omställning. Ett bra exempel som jag brukar lyfta fram är de så kallade omställningsavtalen som vi har i Sverige.

Omställningsavtal, som började växa fram redan på 70-talet, syftar till att ge arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist nya jobb genom omställningsåtgärder och ekonomiskt stöd. De utgör ett viktigt komplement till den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen.

Dessa avtal utgör ett utmärkt exempel på hur flexibilitet och trygghet kan kombineras för att främja både företag och individers behov på arbetsmarknaden. Ungefär 2 miljoner arbetstagare, det vill säga hälften av arbetstagarna på svensk arbetsmarknad, täcks av omställningsavtal och årligen ges stöd åt tusentals övergångar.

***
Omställningen fungerar väl på svensk arbetsmarknad. Förra året förmedlade Arbetsförmedlingen mer än 820 000 jobb, ungefär vartannat jobb som byts under ett högkonjunkturår. Det betyder att över en 1,5 miljoner jobb bytte händer under 2007. Det är en mycket hög siffra.

Men omställning för mig handlar inte bara om att möjliggöra övergångar för dem som redan befinner sig i arbete eller dem som riskerar att bli arbetslösa, utan även för dem som är arbetslösa, frånvarande från arbetet på grund av längre sjukdom och för dem som står helt utanför arbetsmarknaden.

Man kan säga att svensk arbetsmarknad både är flexibel och trygg för dem som är PÅ arbetsmarknaden. Men de som är UTANFÖR arbetsmarknaden har det betydligt besvärligare. För dem är det svårare att hitta ett jobb, och den trygghet som finns i en arbetslöshetsförsäkring kan förstås aldrig mäta sig med den trygghet som ligger i en ordentlig lön.

Vi ser en klassisk insider/outsidersituation, där vår uppgift som regering är att värna deras intressen som INTE företräds av stora organisationer, ombudsmän eller kongresser. Jag tänker i första hand på de arbetslösa, de förtidspensionerade, ungdomarna, de funktionshindrade och de med utländsk bakgrund.

För mig blir därför främst flexicurity ett begrepp som måste expanderas till de som idag står utanför, i huvudsak genom sänkta trösklar in på arbetsmarknaden, särskilt för dem som står längst bort.

Höga ersättningsnivåer i såväl social- som arbetslöshetsförsäkringen, kombinerat med höga inkomstskatter under lång tid, skapade en situation där det för många, särskilt för människor med små eller medelstora inkomster, inte lönade sig att arbeta.

2006 stod var femte svensk utanför arbetsmarknaden eller arbetade mindre än vad han eller hon skulle vilja.

Det stora och varaktiga utanförskapet har lett till ökade klyftor i samhället. Att främja balans mellan trygghet och flexibilitet måste handla om att finna en balans som tillgodoser allas möjlighet till sysselsättning, även dem som står längst bort från arbetsmarknaden.

***

Sedan valet 2006 har regeringen genomfört en rad åtgärder för att öka sysselsättningen och minska utanförskapet.

Effekterna syns redan. Svensk arbetsmarknad har nämligen inte sett så här bra ut på nära 20 år. Vi har en av de starkaste arbetsmarknaderna i Europa och Sverige har den snabbaste minskningen av antalet arbetslösa i hela OECD.

Vi slår rekord vad gäller antalet arbetade timmar, deltagande på arbetsmarknaden och har bevittnat historiskt låg arbetslöshet. Unga, och utrikes födda återvänder till arbetsmarknaden i högre utsträckning än genomsnittet.

Reformerna, som inte har varit reformer på marginalen, utan paketreformer, har syftat till att 1) göra det mer lönsamt att arbeta, 2) billigare och enklare att anställa och 3) förbättra matchningen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Inkomstskatten har sänkts för att göra det mer lönsamt att arbeta, för främst låg- och medelinkomsttagare.

Trösklarna in på arbetsmarknaden har sänkts genom att kostnaderna för att anställa individer ur grupper med svagare ställning på arbetsmarknaden, såsom ungdomar och utrikes födda, har minskats.

Vi kommer att införa en snabbare sjukskrivningsprocess för ökad återgång till arbete och vi kommer även att ge förtidspensionärer rätt att arbeta med bibehållen ersättning.

Men kraven har också skärpts. Arbetslöshetsförsäkringen är mindre generös än tidigare, kraven striktare och antalet platser i arbetsmarknadsutbildning har minskats.

Många frågar sig nog om det senare är förenligt med flexicurity? Förordar inte flexicurity höga ersättningsnivåer och aktiva arbetsmarknadsåtgärder - gärna i kombination med mindre rigid arbetsrättslagstiftning?

Både ja och nej.

För det första ska vi komma ihåg att även efter de förändringar vi gjort i arbetslöshetsförsäkringen har Sverige en av de högsta ersättningsnivåerna i världen.

För det andra ska vi komma ihåg att även efter våra konjunkturellt motiverade neddragningar av de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna har vi fortfarande en av de högsta andelarna av arbetskraften i aktiva åtgärder i världen. Dessutom har vi genom jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga höjt kvalitén på innehållet och dessutom öppnat upp för kompletterande aktörer.

För det tredje bör man komma ihåg att vi också genomför stora reformer i utbildningsväsendet. En ny gymnasiereform, mer och bättre yrkesutbildning, arbetspraktik och liknande syftar till att över tiden förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Därtill kommer att Sverige redan i dag har en av världens högsta nivåer för arbetsplatsförlagd utbildning.

För det fjärde bör man komma ihåg att huvuddelen av våra arbetsrättsliga regelverk i Sverige inte är reglerade i lag utan i avtal.

De förhandlingar som nu pågår mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK är historiska. Lyckas man i sina avsikter att sluta ett nytt huvudavtal är det första gången sedan Saltsjöbadsavtalet 1938.

Ett sådant nytt avtal kan bidra till både ökad flexibilitet och ökad trygghet i en ny tid.

Det viktiga i dessa tre dimensioner är naturligtvis inte nivåerna i sig, utan huruvida systemen förmår möjliggöra individers rörlighet och omställning på arbetsmarknaden.

Det är utifrån den måttstocken olika flexicuritymodeller bör mätas och jämföras.

Tack!