Tal
Demokratikonferenen "Demokrati i en ny tid - Utblickar i Norden och Europa", riksdagen 7 maj 2008
Nyamko Sabuni, Jämställdhets- och bitr. utbildningsminister

Levande demokrati - en framtidsvision

Det talade ordet gäller.

Varje människa formas av sin bakgrund, av sin uppväxt och av sitt sociala sammanhang. Det är delar av det arv som vi bär med oss genom livet.

Jag kommer från ett annat land, en annan kontinent och en annan kultur. I Sverige mötte jag min man, här föddes mina barn, här lever jag och verkar. Samtidigt har jag kvar anhöriga och mina rötter i Burundi. Jag känner mig hemma både här i vårt land och i mitt barndomsland.

Det har dock funnits tillfällen då jag känt mig utanför. Då jag upplevt en känsla av utanförskap. Ena gången handlade det om den första tiden i klassrummet. Som ny elev i ett nytt land och utan språk att förmedla sig med. Den andra gången var jag på jakt efter mitt första jobb. Arbetsgivarens kommentar när jag kommer till intervjun blir: Är du så svart, du lät så svensk på telefonen.

Jag förstår mycket väl hur det känns när de nyanlända till vårt land försöker finna vägar till gemenskap och sammanhang.

Det är nödvändigt att förstå hur viktigt det är att lära sig det nya landets språk för att kunna förstå och göra sig förstådd. Hur viktigt det är att skapa sig ett hem med goda grannar och en trygg omgivning. Att finna ett jobb som ger försörjning, arbetskamrater och nya vänner. Att skapa sig en vardag, helt enkelt, känna sig behövd och delaktig.

För mig är denna insikt en viktig drivkraft i mitt politiska engagemang och arbete.

Under det senaste decenniet har ett nytt socialt landskap av utanförskap vuxit fram i Sverige. Ett landskap präglat av långtidsarbetslöshet och bidragsberoende, av cementerad bostadssegregation och av växande klyftor mellan människor och grupper.

Ett utanförskap som tyvärr drabbar barnen allra mest. Barn som växer upp utan att någonsin se sina föräldrar gå till jobbet, därför att föräldrarna aldrig fick in en fot på arbetsmarknaden. Barn som lämnar grundskolan utan att nå kunskapsmålen. Som redan i tonåren tappat tron på framtiden. Ungdomar som tidigt riskerar att hamna i missbruk och kriminalitet.

Områden som präglas av låg sysselsättning, undermåliga skolresultat och lågt valdeltagande ökade markant mellan 2002 och 2006. Under den tiden ökade antalet utanförskapsområden från 128 till 156, och antalet invånare i områdena växte med 25 procent.

I utanförskapets kölvatten lever människor isolerat eller i isolerade grupper. För få möten äger rum mellan generationer och mellan olika grupper av individer. Mellan förort och innerstad. Människor känner sig utanför i stället för delaktiga. Många deltar inte i det offentliga samtalet. Känner inte tillhörighet till vare sig politiska partier eller folkrörelser.

Detta riskerar att urholka demokratin och dess mening.

Utanförskapet riskerar leda till att människor saknar både kunskap om och förståelse för det demokratiska styrelseskickets grunder. Insikten om det egna ansvaret i en rättsstat liksom innebörden av de mänskliga rättigheterna.

Politik är inte bara de stora högtidstalen och debatterna. Det finns ett samband mellan hur vi formulerar politiken och hur människors vardagsliv ter sig. Politik handlar om att ge människor förutsättningar att påverka sin vardag, sitt liv. Det handlar om att bryta utanförskap och främlingskap.

I ett samhälle där utanförskapet växer, växer också polariseringen. Diskriminering, segregation och bristande social sammanhållning bidrar till extremism och fundamentalism. Det leder till förhållanden där de som förespråkar våld och extrema åtgärder har lättare att få gehör. Vi måste bryta utanförskapet för att bryta den självgenererande negativa spiralen.

På område efter område arbetar regeringen för att ge människor redskap att påverka såväl sin vardag som samhället i stort. Vi hävdar envist arbetslinjen som ett viktigt sätt att bryta utanförskapet. Alla vet att med arbete följer gemenskap istället för utanförskap, oberoende istället för bidragsberoende, självtillit i stället för självanklagelser.

Den svenska demokratins största fiende är utanförskapet.

Vi försvarar demokratin genom att göra människor delaktiga. Genom att inkludera dem i samhällsgemenskapen. Genom att bryta utanförskapet.

Detta är en utmaning som måste bemötas med politik inom ett stort antal politikområden; utbildnings-, arbetsmarknads-, rättspolitik och inte minst demokratipolitiken.

Det är mindre än ett sekel sedan demokratin erövrades i vårt land. Andra länder var före oss, men mönstret var detsamma i varje land. Växande demokratirörelser, krav på rättvisa och sociala reformer, men samtidigt motstånd från konservativa krafter, som fruktade folkligt inflytande och djupgående samhällsförändringar.

Det dröjde ytterligare några decennier innan det nyfödda FN formulerade deklarationen om mänskliga rättigheter - en fantastisk framgång för respekten för människors lika värde och värdighet.

Då - när Europa och världen lagt världskrigen bakom sig. När fasorna i de totalitära ideologiernas spår hade kommit fram i ljuset, och de forna kolonierna påbörjat sin frihetstid - då formulerade världens ledare den universella värdegrunden.

En gemensam värdegrund för alla länder och folk, som bygger på människors lika värde, rättvisa och tolerans, som säger nej till alla former av diskriminering.
En gemensam värdegrund som hävdar demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

I dag ter sig demokratin som självklar för de allra flesta människor i vår del av världen. Också länder som styrs av mörka krafter och ideologier kallar sig demokratier därför att ordet är så positivt värdeladdat. Det ligger naturligtvis stor fara i det - att demokratin förlorar sitt värde.

Och den risken finns också i vårt land. Det är därför så viktigt att vi aldrig förtröttas i arbetet för att fördjupa demokratin och att ständigt söka nya verktyg för att skapa delaktighet och inflytande.

Det är mot den bakgrunden som regeringen 2008 formulerade ett nytt mål för demokratipolitiken.

Det tidigare målet, att folkstyrelsen ska värnas och fördjupas, ändrades. Det övergripande målet är nu att Sverige ska vara en levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras.

En levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras.

Det är en stor utmaning för oss politiker. Hur skapar vi meningsfullt deltagande i beslutsprocesserna? I dag är många människor missnöjda med att deras röst efterfrågas endast vart fjärde år. Många människor litar inte på politiker och inte heller på institutionerna. Sverige ökar antalet människor som känner att de inte blir lyssnade på.
De känner att de inte har verktyg eller möjlighet att delta och påverka. De känner sig otrygga och osäkra när det gäller de grundläggande behoven.

För de fattigaste i världen är bristen på mat ett demokratiskt hinder. För människor i vår del av världen, i vårt land, är bristen på tillit det som stänger dem ute från demokratiskt deltagande.

Medborgarna behöver veta hur vi planerar vårt arbete.De behöver få en chans att upptäcka var de verkliga besluten fattas. De behöver känna att de folkvalda kan avkrävas ansvar för processer och löften. Varje enskild människa måste ha goda möjligheter till insyn, inflytande och ansvarsutkrävande.

Regeringen har gjort fyra prioriteringar i sitt arbete för att nå det övergripande målet.

Den första prioriteringen handlar om dialog för en förstärkt gemensam värdegrund.

Samhället är i ständig förändring. Sverige ser inte likadant ut i dag som för tio år sedan. I jämförelse med ett antal decennier tillbaka ter sig förändringarna nästan osannolika. Ännu finns det människor som minns tiden före elektricitetens intåg i alla hem. Tiden innan telefonen var en självklarhet och flyget existerade. En livstid rymmer en svindlande samhällsutveckling på alla områden. Och allting talar för att förändringarna kommer att gå ännu snabbare. Fortsatt internationalisering, hög invandring, urbanisering och teknisk utveckling ställer oss inför nya möjligheter men också nya utmaningar.

Den kulturella och religiösa mångfalden ställer krav på dialog om vad som ska hålla oss samman som folk. Om vi inte delar kultur och religion med våra grannar vad kan då förena oss och få oss att känna samhörighet?

Jag menar att utgångspunkten är den gemensamma värdegrunden. Sverige ska kännetecknas av respekt för demokratin och mänskliga fri- och rättigheter. Respekt för rättstaten, marknadsekonomi och jämställdhet. Det är detta som är basen - fundamentet i det svenska samhället.
Den gemensamma värdegrunden.

Jag oroas av de fenomen i samhället som orsakar sprickor i samhällsfundamentet. Det är till exempel oacceptabelt att människor hindras inträdet in till arbetsmarknaden på grund av sin bakgrund. Det är orimligt att det i Sverige på 2000-talet finns flickor och pojkar som inte själva får välja sin livspartner. Att mäns våld mot kvinnor, en av de grövsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, fortfarande är utbrett. Att personer nekas inträde på en restaurang på grund av sin hudfärg eller att man avisas från en krog för att man kysser en person, sin partner - av samma kön. Människor ska mötas med respekt för sin särart, inte med misstroende och fientlighet.

Dialogen handlar inte om att fastställa vilka värderingar som ska råda. En levande demokrati accepterar och bejakar olikheter och mångfald. Inom ramen för den gemensamma värdegrunden finns flera och ibland kolliderande värderingar. Dialogen om den gemensamma värdegrunden handlar om att diskutera grundläggande värden som gäller i vårt samhälle. Värden som innebär ömsesidig respekt och som skapar det kitt som håller oss samman.

Dialogen måste föras på alla nivåer i samhället och med många olika aktörer. Fokus måste ligga på att hitta metoder som kan underlätta inkludering av dem som vanligtvis inte deltar i det offentliga samtalet. Den sociala infrastrukturen finns redan på plats. Värdegrundsfrågor diskuteras och löper som en röd tråd i många verksamheter. Folkhögskolor, studieförbund, religiösa samfund, organisationer, myndigheter och inte minst inom skolans ram. Det är denna infrastruktur som måste utvecklas och användas.

Den andra prioriteringen handlar om att motverka hot mot demokratins bärare.

En levande demokrati präglas av öppenhet och möten mellan människor. Den söker inte skydd bakom murar och spärrar. Därför är den också sårbar för hot och våld. Vi har fått erfara det i vårt eget land när Olof Palme och Anna Lindh mördades. Och vi vet att hoten är en del av många politikers vardag också i landets kommuner. Hot som också riktar sig mot anställda inom rättväsendet och socialtjänsten.

I betänkandet "Jakten på makten", från Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda, framkommer det att känslan av vanmakt kan vara en förklaring till varför medborgarna riktar hot eller hot om våld mot förtroendevalda. Att öppna upp för insyn och större delaktighet i politiska processer kan vara ett sätt att förebygga hot och våld. För att ge skydd och stöd till förtroendevalda måste vi veta mer om orsakerna bakom brott mot förtroendevalda.
Forskningsbaserad statistik kan här vara ett användbart redskap.

Men övergrepp mot förtroendevalda och tjänstemän kommer inte bara från eventuellt missnöjda medborgarna.
Inom den grova organiserade brottsligheten finns ett antal grupperingar som har valt att ställa sig utanför samhället. Och som genom hot om våld försöker påverka beslut som fattats inom ramen för det demokratiska systemet. Regeringen arbetar på bred front, genom myndighetssamverkan, för att störa ut dessa grupper och deras verksamheter. En person som är prioriterad av polisen är också prioriterad inom exempelvis Försäkringskassan. Men även här krävs att vi arbetar preventivt. Vilka ungdomar befinner sig i riskzonen att bli rekryterade till dessa verksamheter till exempel.

Den tredje prioriteringen handlar om att använda den moderna IT-tekniken för att ge människor ännu bättre möjligheter till insyn och inflytande.

Den nya informationstekniken är och kommer vara ett viktigt verktyg för demokratin. Och vem vet - i framtiden kanske man kommer säga att den nya tekniken är lika viktig för det demokratiska fortbeståndet som röstsedeln är i dag. Möjligheterna att medverka, påverka och få insyn ökar med den tekniska utvecklingen. Vi är ännu bara i början på användningen av IT som verktyg för dialog och sökandet av information.

Den unga generationen, många av dem har ännu inte nått rösträttsålder, visar vägen när det gäller att utveckla demokratin. Vi måste lära av dem, vi måste följa dem.
Vi har redan påbörjat men måste fortsätta att göra satsningar på att utveckla möjligheterna till insyn och inflytande med stöd av IT. Vi måste kunna se framåt, tänka okonventionellt och se var stöd kan ges till nya innovativa tjänster.

IT-tekniken ger oanade möjligheter till insyn, öppenhet och lättillgänglig samhällsinformation. Allt det är viktiga dimensioner i en levande demokrati. Det ger och kan ge i ännu större utsträckning ökade möjligheter att utöva inflytande på distans. Sveriges kommuner och landsting har att under två år med hjälp av IT, utveckla dialogen med medborgarna för att göra den politiska processen mer transparent. IT kommer också vara ett viktigt redskap i dialogen för en förstärkt gemensam värdegrund.

Den fjärde prioriteringen handlar om att förstärka möjligheterna till ansvarsutkrävande.

Att kunna utkräva ansvar är centralt för en väl fungerande demokrati. Det måste vara tydligt för väljarna vilka de på valdagen lämnar över makten till och därmed utkräver ansvar av.

Jag ser en samhällsutveckling som innebär att det ibland blir oklart för väljarna var ansvaret för de politiska besluten ligger. Hur rollfördelningen mellan olika institutioner riskerar att bli otydlig liksom gränsen mellan det politiska ansvaret och myndighetsutövningen.

Ansvarskommittén har i sitt slutbetänkande betonat vikten av en ökad tydlighet i ansvars- och uppgiftsfördelningen som förutsättning för vidmakthållen vital demokrati.
Här måste vi våga tänka nytt. Vi måste inta ett medborgarperspektiv i organisering av samhället. Våga förnya de demokratiska institutionerna.

Den lokala nivån är viktig för den enskilde, eftersom det är i närmiljön som effekten av fattade beslut är mest påtagliga. Därför är det ett viktigt krav att ge större frihet till kommuner och landsting att utforma de egna demokratiska institutionerna, för att kunna välja lösningar som medverkar till både en stark medborgerlig förankring och en effektiv politisk styrning. Det finns redan i dag försöksverksamhet i flera kommuner på detta område. Det är viktigt att välkomna idéer som växer fram lokalt för att skapa möjligheter till bättre insyn och inflytande. Den lokala nivån ser olika ut i olika delar av landet och därför är det nödvändigt att det finns olika lösningar.

Vi måste också våga tänka nytt när det gäller partiers organisering. Kanske behöver vår syn på ombudsmannatraditionen omprövas.

Jag är övertygad om att en levande demokrati också leder till ett samhälle som präglas av tolerans och humanitet.
Ett samhälle där människor känner glädje över mångfalden, respekt för olikheterna och väldig nyfikenhet på framtiden. Ett land som bjuder in sina medborgare och invånare till delaktighet, deltagande och gemenskap i stället för att förvisa dem till utanförskap. Ett samhälle som bygger på viljan att skapa ett föreningsliv öppet för alla, ett välkomnande grannskap, en trygg miljö för barnen att växa upp i, ett bra land att leva i och som också känner solidaritet med människor bortom vårt lands gränser.

Det är en inspirerande vision att arbeta för i vardagen.
Även om vi vet att vi aldrig kommer att nå dit. För det är också en del av den levande demokratins väsen - den blir aldrig färdig. Det återstår alltid utmaningar för nästa och nästa och nästa generation att ta itu med.

Tack för ordet!