Tal
Riksdagen 22 maj 2008
Nyamko Sabuni, Jämställdhets- och bitr. utbildningsminister

Debatt om ett starkare skydd mot diskriminering (2007/08:AU7)

Det talade ordet gäller.

Herr/fru talman,

Det är en betydelsefull dag när riksdagen i dag behandlar regeringens förslag till ny sammanhållen diskrimineringslag. Trots en lång rad reservationer i utskottets betänkande vill jag ändå börja med att uttrycka min uppskattning över den i grunden breda politiska uppslutningen bakom de steg vi nu gemensamt tar mot ett starkare skydd mot diskriminering. Det är en styrka i ansträngningarna för att alla människor ska behandlas lika och utifrån sina unika förutsättningar. All diskriminering är en kränkning av den enskilda människans frihet och värdighet och därmed ett brott mot den folkrättsligt grundade respekten för de mänskliga rättigheterna.

Som företrädare för dagens Alliansregering är det med stolthet jag ser tillbaka på vad borgerliga regeringar har uträttat i kampen mot diskriminering och för att alla människor ska behandlas lika. 1979 fick vi vår första jämställdhetslag. Det var statsrådet Eva Winther i regeringen Ullsten som försvarade den i riksdagens behandling den 30 maj 1979. En ohelig koalition av socialdemokrater, vänsterpartister och några äldre centerherrar fällde förslagen om aktiva åtgärder och inrättande av JämO.

På Luciadagen samma år rättades detta dock till. Av riksdagen. Den gången var det statsrådet Karin Andersson i Fälldinregering (II ) som var föredragande. Lagen om aktiva åtgärder trädde i kraft den 1 juli 1980 då också vår första JämO Inga-Britt Törnell tillträdde. Vid den här tiden var vänsteroppositionen i riksdagen emot både lag, aktiva åtgärder och JämO. Utvecklingen har onekligen gått framåt sedan dess.

Så 1986, under en s-regering får man ändå säga, får vi en allmänt hållen lag mot etnisk diskriminering till vilken kopplades inrättandet av DO med Peter Nobel som förste diskrimineringsombudsman. På förslag av kulturminister Birgit Friggebo i Bildt-regeringen fick vi 1994 den första lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Bildtregeringen stod vidare, genom socialminister Bengt Westerberg, för den nya LSS-lagen 1994, varigenom också HO tillkom med Inger Claesson Wästberg som den förste handikappombudsmannen.

Det är alltså i en stolt tradition som jag i dag företräder den nuvarande regeringen i debatten om en ny sammanhållen diskrimineringslag och en Diskrimineringsombudsman och en tillsynsmyndighet. Den som kan ha anledning att misstänka sig vara utsatt för diskriminering kan vända sig till samma ombudsman och göra anspråk på skydd från samma lag, oavsett vilken eller vilka de förmodade diskrimineringsgrunderna kan vara.

Med den nu framlagda lagen stärks nu skyddet mot diskriminering i en rad avseenden:
· Vi inför en diskrimineringsersättning skild från skadeståndslagen så att kännbara ersättningar kan utdömas vid diskriminering. På det sättet får domstolarna möjlighet att beakta den förebyggande och avskräckande betydelse nivån på ersättningen kan få. Det ska kosta att diskriminera!
· Vi inför skydd mot diskriminering för två nya diskrimineringsrunder. I enlighet med EU:s arbetslivsdirektiv införs förbud mot diskriminering på grund av ålder i arbetslivet. Vi inför också ett skydd mot diskriminering på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck.
· Vi vidgar skyddet mot diskriminering till att gälla fler samhällsområden och fler diskrimineringsgrunder. Till exempel blir det förbjudet att diskriminera på grund av kön, funktionshinder och sexuell läggning nu också inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst.
· Vi inför ett skydd mot diskriminering i arbetslivet inte bara i samband med anställning utan nu också i samband med ansökan om jobb, vid praktikarbete liksom för inhyrd eller inlånad arbetskraft.
· Vi utvidgar skyddet mot diskriminering vad avser tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder till att omfatta allt tillhandahållande utanför privat- och familjelivet.
· Vi inför nu också ett skydd mot diskriminering i mötet med den som bistår eller företräder det offentliga i kontakten med allmänheten
· Vi inför slutligen en talerätt för ideella organisationer i diskrimineringsmål.
· Vi utmönstrar dessutom nu termen ras ur diskrimineringslagstiftningen. Regeringens ambition är att också se över förekomsten av termen i andra författningar.

Allt detta råder det bred politisk samsyn om, vilket också syns i de positiva skrivningarna i flera av oppositionens motioner med anledning av propositionen.

Endast på en punkt har regeringen valt att inte gå vidare med förslagen från Diskrimineringskommittén och det gäller kommitténs förslag om etnisk positiv särbehandling. Jag konstaterar också att det i utskottets betänkande bara tycks vara vänsterpartiet som inte ser några som helst principiella problem med denna avvikelse från principen om likabehandling. Det finns starka både principiella och praktiska skäl mot positiv särbehandling på grund av etnicitet.

På ett antal områden var Diskrimineringskommitténs förslag bristfälliga. Konsekvens- och kostnadsanalyserna var ofta ytterst knapphändiga. Regeringen avser dock att gå vidare och skaffa sig ytterligare underlag för kommande ställningstagande.
· Det gäller först och främst frågan om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Den frågan har regeringen valt att ta itu med skyndsamt för att kunna återkomma till riksdagen under denna mandatperiod. Marschen för tillgänglighet på lördag den 24 maj och den namninsamling som kommer att överlämnas till regeringen visar på det tryck handikapprörelsen sätter.
· Jag finner all anledning att tro att aktiva åtgärder kan vara värdefulla i arbetet att främja likabehandling. Frågan är dock vilka åtgärder som är effektivast och vilka som bara har symbolverkan. Den här regeringen har för avsikt att lätta regelbördan särskilt för mindre företag. Det är inget argument mot aktiva åtgärder för likabehandling. Men, det är ett argument för att fokusera på åtgärder som är effektiva och har hög träffsäkerhet. Regeringen avser att genomföra en utvärdering av befintliga aktiva åtgärder för att kunna ta ställning till framtida omfattning och inriktning av arbetet med aktiva åtgärder.
· Vi har nu uppfyllt våra åtaganden genom EU:s arbetslivsdirektiv. Det finns dock goda skäl att gå vidare och pröva om skyddet mot diskriminering på grund av ålder bör utvidgas till att gälla också andra samhällsområden.
· Jag avser också framöver att pröva frågan om en så kallad öppen lista av diskrimineringsgrunder så att även andra grunder för diskriminering på sikt skulle kunna komma att omfattas av diskrimineringslagen. Det skulle stämma bättre överens med hur internationella konventioner är utformade. I grunden är det lika oacceptabelt att människor diskrimineras oavsett på vilken grund det sker.

På några punkter har vi uppenbart olika syn. För regeringen har det varit angeläget att den nya lagen ska vara en bred lag där ingen rangordning av diskrimineringsgrunder sker. Det vill säga ingen diskrimineringsgrund är mer eller mindre viktig än andra. Jag kan konstatera att både socialdemokraterna och vänsterpartiet ansluter sig till de fackliga organisationernas syn på en särställning för det arbete facken bedriver inom arbetslivet när det gäller diskriminering på grund av kön. Ett viktigt arbete som måste fortsätta.

Att markera detta med en särskild lag eller ett särskilt arbetslivskapitel i den nya lagen har i allt väsentligt inte något annat än ett signalvärde. Ett signalvärde som skulle kunna uttolkas så att diskriminering på grund av kön är mer oacceptabelt än annan diskriminering. Regeringen delar inte den uppfattningen och därför har vi valt en annan väg.

Mycket av oppositionens kritik mot den nya lagen har fokuserat på förslagen att minska periodiciteten för lönekartläggning, handlingsplaner för jämställda löner och jämställdhetsplaner från varje år till vart tredje år liksom att planer inte behöver upprättas i företag med färre än 25 anställda. Låt mig påminna om att det generella kravet att bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett kön, liksom att genomföra lönekartläggningar, kvarstår för alla arbetsgivare oavsett antalet anställda. De lönejusteringar som behövs ska genomföras så snart som möjligt och senast inom tre år.

Det viktiga är inte hur ofta man uppdaterar sina planer utan att de är levande instrument i arbetet för jämställda löner och arbetsförhållanden. Det är aktiva åtgärder och inte planer som främjar jämställdheten bäst. Man kan också dokumentera sitt arbete på andra sätt än just genom planer. Vilket de mindre företagen nu har chans att göra. Jag förutsätter att de fackliga organisationerna, som företrädare för sina medlemmar, även framgent kommer att se till att bevaka utvecklingen på detta område.

Vi kommer att följa utvecklingen noga och vid behov initiera nödvändiga åtgärder.

Inom kort räknar jag med att regeringen kommer att kunna tillsätta den nya Diskrimineringsombudsmannen. Hon eller han får som första uppgift att leda organisationsarbetet med att upprätta den nya myndigheten. Det är viktigt att de olika erfarenheter och expertkunskaper, som har utvecklats på de olika ombudsmannainstitutionerna, kan tas tillvara på den nya myndigheten och tillsammans höja förmågan att ta itu med de nya och utvidgade arbetsuppgifterna. Den samlade erfarenheten hos den nya myndigheten ska därmed kunna dra nytta av de synergieffekter som en sammanhållen ombudsman utgör.

Den sammanhållna lag mot diskriminering som riksdagen nu ställer sig bakom innebär ett viktigt steg i reformeringen av svensk diskrimineringslagstiftning. Vi kan nu med fog hävda att vi också lever upp till de krav som EG-rätten ställer på oss. Detta är första etappen. Nu går det fortsatta arbetet med reformeringen vidare.

Varje gång en människa diskrimineras är det ett övergrepp på de mänskliga rättigheter som ligger till grund för vårt demokratiska samhälle. Det är ett övergrepp mot den diskriminerade men också ett övergrepp mot demokratins grunder. Därför måste arbetet för att bekämpa diskriminering fortsätta oförtrutet.