Tal
Riksdagen 20 maj 2009
Nyamko Sabuni, Jämställdhets- och bitr. utbildningsminister

Tal i riksdagen i samband med debatt om strategin för de nationella minoriteterna

Fru talman! I år högtidlighåller vi 200-årsminnet av skilsmässan mellan Finland och Sverige 1809. Detta är kanske det enskilda årtal som har betytt allra mest för formandet av dagens Sverige. Det är kanske också det årtal som haft störst betydelse för formandet av förhållandena för de svenska minoriteterna. De nya gränserna delade också minoritetsfolken. 

Det som är utmärkande för samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar, det vill säga våra fem svenska nationella minoriteter, är att de har funnits lika länge i vårt land som vi haft en statsbildning som vi kallar Sverige. 

Ja, de fanns här långt innan dagens Sverige tog form efter 1809. De fanns här redan i det Sverige som formades efter Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523. 

Både samer och finsktalande fanns här redan när Magnus Eriksson införde den svenska landslagen i början av 1300-talet. Samerna fanns här som urbefolkning ännu långt dessförinnan. 

Våra historiska nationella minoriteter har därmed minst samma historiska hemortsrätt till Sverige som majoritetsbefolkningen. Vårt lands invånare har sedan urminnes tid levt sida vid sida med olika etniska identiteter och språk. Det utgör en del av vårt gemensamma historiska kulturarv. Sverige har med andra ord alltid varit flerkulturellt, och nu handlar det om att hitta tillbaka till vårt lands historia. 

Nationsbyggandet efter traumat 1809 gick ut på att hitta den svenska själen. Då fanns inte längre plats för dem som alltid funnits där samtidigt som svenskarna. Där samiska och finska sedan urminnes tider varit naturliga språk, inte bara i hem och socken utan också i skola och kyrka, tvingade man igenom svenskan som nationens enhetsspråk. Med det inleddes ett sekels successiva tillbakadragande av våra minoritetsspråk. 

Det massiva osynliggörandet av våra minoriteter är orsaken till att det i dag är så svårt för många svenskar och institutioner i Sverige att förstå att Sverige är ett land där majoritetsbefolkningen alltid levt sida vid sida med minoriteter. 

Det är antagligen också därför som det dröjde innan Sverige under 90-talet tog till sig de ansträngningar som gjordes inom ramen för Europarådet, ansträngningar för att efter 1900-talets skrämmande europeiska historia skapa ett regelverk till skydd för nationella minoriteter. 

Först de allra sista skälvande dagarna 1999 beslutade riksdagen att Sverige skulle ratificera Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Ratificeringen innebar ett erkännande och en återupprättelse för dem som alldeles för länge och alldeles för ofta både förnekats och förtryckts. 

När riksdagen fattade sitt historiska beslut i december 1999 uttalades det mycket tydligt att detta var ett första steg i utvecklingen av en svensk minoritetspolitik. Beslutet togs i bred partipolitisk enighet i riksdagen. Enigheten var så stor, fru talman, att många utanför riksdagen aldrig riktigt hann uppfatta eller förstå vad som hade skett, än mindre innebörden av detta historiska beslut. 

Minoritetspolitiken syftar till att stödja och skydda våra historiska minoriteters rätt att bevara sitt språk och sin kultur, om man så vill rätten att få vara olika. Med de två Europarådskonventionerna har vi nu i Sverige en folkrättslig skyldighet att både centralt och lokalt värna och stödja minoriteterna, deras språk och kultur. 

Europarådet har ett regelverk för hur man följer upp dess medlemsstaters genomförande av åtagandena i olika konventioner. Sverige har redan granskats i ett par omgångar vad gäller hur vi tillämpar minoritetspolitiken. 

Trots att vi nu har haft en nationell minoritetspolitik i snart tio år tvingas vi konstatera att förverkligandet av åtaganden fastställda i konventionerna gått alldeles för långsamt. I vissa delar har det stått helt stilla. Det är något som har återkommit i Europarådets granskning av Sverige. Det är också något som företrädarna för de nationella minoriteterna har påtalat för oss. Också riksdagens konstitutionsutskott redovisade i sitt betänkande strax före valet 2006 bristerna i hur minoritetspolitiken genomförts. 

Europarådet har ansett att Sverige bör ta ytterligare steg och införliva fler av bestämmelserna i konventionerna i vår minoritetspolitik. Men den allra allvarligaste återkommande kritiken från Europarådets granskning handlar om hur bristfälligt den redan beslutade minoritetspolitiken genomförts i kommunerna, i vardagen. 

I en kartläggning som vi på Integrations- och jämställdhetsdepartementet lät göra i kommunerna framkom det att kommunernas kunskaper om minoritetspolitik och minoritetsgrupperna var bristfälliga. Många kommuner visste inte vad minoritetspolitik är. Ännu mindre kunde de skilja på nationell minoritet och etnisk minoritet. 

Fru talman! Minoritetspolitiken gäller i sina grundläggande delar i hela landet. Den nya lagen innebär dock en skyldighet för kommunerna att informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter. Den innebär också att kommunerna har ett särskilt ansvar att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och att främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. 

De nationella minoriteterna ska också ges möjlighet till samråd i frågor som berör dem. Statliga och kommunala myndigheter ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli och samiska där detta behövs.  

Sverige valde att inledningsvis tillämpa några av de mer långtgående åtagandena i sju kommuner i Norrbotten. För detta finns särskilda lagar som innebär att i så kallade förvaltningsområden har sverigefinnar, tornedalingar och samer rätt att använda finska, meänkieli och samiska vid sina kontakter med statliga eller kommunala myndigheter. I förvaltningsområdena ska hela eller delar av den service som erbjuds till barn och äldre ske av personal som behärskar dessa språk. För detta ersätts berörda kommuner med ett särskilt statsanslag.  

För den sverigefinska minoriteten har det nuvarande förvaltningsområdet inneburit att omkring 5 procent av sverigefinnarna kommit i åtnjutande av de rättigheter som detta ger. I den nya lagen föreslås därför att det sverigefinska förvaltningsområdet utvidgas till ytterligare 18 kommuner i Mälardalen. Med denna utvidgning kommer runt 40 procent av landets sverigefinnar att omfattas av förvaltningsområdet. 

Men regeringen stänger inte dörren. De kommuner som nu inte ingår i det föreslagna utvidgade förvaltningsområdet kan närhelst de vill ansöka hos regeringen om att få ingå. Detta öppnar också dörren för en fruktbar dialog lokalt mellan de nationella minoriteterna och deras kommunföreträdare i de kommuner där de bor och verkar. 

Under riksdagsbehandlingen av den lag som gäller i dag var den oftast ställda frågan varför Stockholm, staden med flest sverigefinnar i landet och med finsktalande invånare ända sedan begynnelsen på medeltiden, inte ingick i förvaltningsområdet. Nu kommer detta att rättas till. 

För den samiska minoriteten utvidgas förvaltningsområdet med ytterligare 13 kommuner längs fjällkedjan ned till norra Dalarna. Med detta utvidgas stödet till att omfatta det sydsamiska området. 

Ett centralt inslag i regeringens förslag handlar om hur vi skapar en fungerande uppföljning av hur minoritetspolitiken tillämpas ute i vardagen. Som Europarådet har påpekat har det saknats ett nationellt myndighetsansvar för minoritetspolitiken. Nu kommer Länsstyrelsen i Stockholms län att få ett särskilt ansvar att följa upp regeringens och riksdagens intentioner med en återkommande rapportering till regeringen. För den samiska minoriteten får Sametinget denna uppgift. 

Även om vi har en minoritetspolitik får vi aldrig bortse från att våra fem historiska nationella minoriteter sinsemellan är väldigt olika och har väldigt olika förutsättningar även inbördes. Det gör att lösningarna både centralt och lokalt måste utformas efter de förutsättningar som där råder. Och just det understryker behovet av en fungerande dialog på alla nivåer. 

Minoritetspolitiken visar tydligt på behovet av att synliggöra minoriteterna och deras språk och kultur som en del av vårt gemensamma kulturarv. Med regeringens förslag och riksdagens beslut om en reformerad minoritetspolitik tas nu ytterligare viktiga steg på den vägen. Jag sätter mycket stort värde på att detta även denna gång sker i bred enighet här i riksdagen.