Tal
Malmö 15 december 2009
Nyamko Sabuni, Jämställdhets- och bitr. utbildningsminister

Tal på EU-konferensen "Nyanländas etablering - fokus incitament och arbete"

Det talade ordet gäller.

Ministrar, konferensdeltagare.

Godmorgon och välkomna till Malmö och till det svenska
ordförandeskapets expertmöte om integration och nyanländas etablering.

Det finns två sätt på vilket man kan beskriva migrationen och integrationsprocesser i Europa.

Den ena bilden är en berättelse om invandringen som bidragit till den europeiska utvecklingen. Till mångfald och konkurrenskraft.

Invandring som inneburit fler händer inom vården. Fler händer till omsorg av våra barn och gamla. Invandringen som bidragit till idéer som ligger till grund för några av Europas framgångsrika företag.

Utan migration skulle Europa vara fattigare, både ekonomiskt och socialt.

Den andra bilden är en berättelse om hög arbetslöshet bland invandrare. Bristfälliga språkkunskaper. Krock mellan kulturer och traditioner. Brottslighet och allmänt utbrett utanförskap.

Vi minns alla sommaren 2001 då blodiga upplopp utbröt i flera brittiska städer. Förluster på över 10 miljoner euro rapporterades och hundratals skadade poliser.

Vi minns våldsamma konfrontationer mellan förortsungdomar och polisen i Paris hösten 2005. Under tre veckor sattes över 10 000 bilar och över 300 hus i brand.

Även i vårt kyliga Sverige har vi sett liknande fenomen. Ungdomar har de senaste åren tänt eld på bilar och kastat sten på polis, brandmän och ambulansförare.

Självklart är utanförskap en förklaring till dessa händelser. Metoder och åtgärder hur vi kan bryta utanförskapet är anledningen till att vi möts här i dag. Vad fungerar och vad fungerar inte.

Ett nytt program för frihet, säkerhet och rättvisa, det så kallade Stockholmsprogrammet, har förhandlats fram och antagits. I och med detta program så läggs grunden för en gemensamma asyl- och migrationspolitik i EU; men också för ett mer strukturerat samarbete på integrationsområdet.

Förutsättningarna för integration varierar från land till land. Beroende på om de nyanlända vanligtvis talar majoritetssamhällets språk eller inte. Om det finns kännedom om den rådande kulturen eller inte. Eller om det handlar om arbetskraftsinvandring eller flyktinginvandring.

Av den anledning måste integrationspolitiken därför i första hand vara en angelägenhet för medlemsstaterna. För den nationella kompetensen.

Men vi inser samtidigt behovet av ett samarbete i form av
erfarenhetsutbyte, jämförbar statistik och inte minst ett indikatorsystem som ger oss möjligheter att mäta effekter av olika insatser.

Det finns inget land som kan sägas ha den perfekta modellen för integrationen, men det finns goda exempel att inspireras av.

Mentorsverksamhet i till exempel Frankrike och Tyskland har visat sig ge goda resultat. Resultatbaserad ersättning tillämpas med goda resultat i danska språkcentra. Portugal har gjort sig känd för sina "one stop shops", där man under ett och samma tak samlar all nödvändig service för den nyanlända. Försörjningskrav för anhöriginvandring har haft bevisade effekter på arbetsmarknadsintegrationen i Nederländerna.

Självklart kan vi inte kopiera andra medlemsstaters politik. Men vi kan låta oss inspireras för att hitta lösningar som passar det egna landet.

Under det senaste året har samarbetet på integrationsområdet inom EU framför allt fokuserat på att ta fram förslag till indikatorer på ett antal
kärnområden; arbete, utbildning, social inkludering och aktivt medborgarskap är några.

Resultatet så här långt kommer att presenteras under morgondagens session. Konferensen som Tyskland anordnade i juni tidigare i år var ett viktigt bidrag till detta arbete. Och efter Sverige tar Spanien över för det
fortsatta arbetet.

Dagens tema är incitament och drivkrafter som verktyg för att bättre lyckas med nyanlända invandrares etablering på arbetsmarknaden.

I Sverige har knappt 30 procent av alla nyanlända invandrare ett arbete efter tre år i landet. Mediantiden från uppehållstillstånd till arbete är 7 år.
Dvs femtio procent lyckas få ett arbete inom sju år och övriga efter dessa sju år.

Jag vet inte hur illa det är i de länder ni representerar, men jag vet att det här inte är en hållbar situation. Denna trend måste brytas.

För två veckor sedan antog den svenska regeringen en proposition med reform för att förbättra nyanlända invandrares möjligheter att snabbare komma i arbete. Reformen utgår genomgående från inbyggda incitament
där drivkraften för individen och andra aktörer att göra rätt från början står i centrum.

Reformen innebär att ett enhetligt nationellt system införs. Systemet utgår ifrån individens behov och förutsättningar och inte efter vad kommunen kan erbjuda i form av stöd och åtgärder.

Vi inför ett ersättningssystem som kräver individens aktiva deltagande. Vår statistik visar att kvinnor får färre insatser och att dessa insatserna sätts in senare jämfört med männen. Det har lett till att kvinnors inträde
till arbetsmarknaden sker mycket senare. Med reformen främjar vi jämställdheten.

För att ge den nyanlända professionellt stöd i genomförandet av sina etableringsinsatser och på det sättet påskynda inträdet till arbetsmarknaden så införs en ny aktör, en så kallad etableringslots. Ersättningen till lotsen bestäms av hur väl lotsen lyckas med sitt uppdrag.

Socialt nätverk är nödvändigt för den enskildes etablering på arbetsmarknaden. De flesta jobben förmedlas inte via arbetsförmedlingen utan via kontakter. Genom att inkludera civila samhällets organisationer och införa ett mentorsprogram hoppas vi kunna påskynda etableringsprocessen.

I ekonomiskt svåra tider finns det alltid risk att krisen används som argument för minskad öppenhet och rörlighet. Främlingsfientligheten ökar och extrema partier runt om i Europa inträder parlament och regeringar. Dessa partiers strategi för att vinna röster är att utmåla
invandringen och invandraren som ett hot.

Argumenten går sällan ihop. Ena dagen kan det handla om de som kommer hit och tar våra jobb, för att nästa dag handla om de som kommer hit och lever på våra skattepengar. Och lösningen är; släng ut de och stäng gränserna.

Men låt oss begrunda följande: I dag har 100 européer i åldern 15 till 64 år försörjningsansvar för 46 personer, dvs barn och gamla. Om 40 år, 2050, kommer antalet att sörja för att ha stigit till 73 personer, enligt FN:s demografiska beräkningar.

Födelsetalen i Europa är låga och medellivslängden ökar. Europa står inför en demografisk utmaning som vi måste ha en lösning på. Och för mig finns två tydliga sätt att lösa detta på.

Det ena är att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. I dag arbetar endast 60 procent av Europas kvinnor. Trots att kvinnor i dag har högre utbildning än män så förekommer inte kvinnor på arbetsmarknaden i lika stor utsträckning som män. Och det beror på att det fortfarande finns hinder för kvinnors deltagande i arbetslivet. Framför allt svårigheter att kombinera yrkesliv med familjeliv.

Samtidigt kan vi konstatera att kvinnors ökade förvärvsfrekvens de senaste två decennier har varit den enskilt viktigaste drivkraften i BNP-tillväxten i den rika delen av välden. Kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden har betytt mer för tillväxten i världen än både ny teknik eller de båda tigrarna Kina och Indien tillsammans.

Den andra lösningen på Europas demografiska utmaningar är
invandringen. Men då måste vi bli bättre på att kombinera invandringen med en bra fungerande arbetsmarknadsintegration.

Utöver de egoistiska och ekonomiska skälen, har Europa också en moralisk skyldighet att ta emot människor på flykt. Att erbjuda skydd och ett liv i säkerhet för de som behöver det.

Ett stenkast härifrån pågår FN:s klimatkonferens. Många ser resultaten från denna konferens som avgörande för vår och kommande generationers framtida trygghet.

Vi är vana att använda isbjörnar och deras situation som symbol för klimatförändringar. Men det kanske börjar bli dags att använda sig av den fattiga kvinnan som använder ved och kol till matlagning och som är beroende av vädret för sin skörd som symbolen för klimatförändringar.

Om vi i dag upplever en migration som framför allt handlar om att människor tvingats lämna sina länder på grund av krig och förtryck, så är det sannolikt att framtida miljökatastrofer kommer vara ett av de främsta
skälen till att människor tvingas lämna sitt land.

Klimatfrågan kommer att påverka framtida migration.

Integration är en dynamisk och mångfacetterad process. För att lyckas måste det till många fler aktörers ansträngningar än bara insatser av regeringar och EU:s institutioner.

En aktiv roll för civila samhället och dess organisationer behövs. Men det handlar också om ett perspektivskifte och en attitydförändring till de nyanlända som kommer till Europa.

Den som har brutit upp och lämnat sitt land för att söka en bättre framtid i ett nytt land har redan visat på enorm vilja och drivkraft. Den vill inget hellre än att arbeta, bidra och göra rätt för sig. Den har i grunden precis samma behov som alla vi andra som lever och verkar i Europa.

President Roosevelt sa de bevingade orden:
"För att det här landet ska bli en bra plats att leva i för några måste det bli en bra plats att leva i för alla".

Det är det som måste vara vägledande för politiken. Politiken måste handla om kampen för de glömda. De mest utsatta! De som mer än några andra behöver respekt och solidaritet.

Jag är djupt oroad över utanförskapets utbredning. Över uppdelningen mellan de som bidrar och känner sig behövda och de som kunde bidra men lever som bidragstagare.

Oroad över splittringen mellan människor stolta över ett liv där ens krafter tas till vara och människor kränkta av ett liv där detta förnekas.

Oroad av skillnaden mellan de som är trötta efter en lång arbetsdag och de som är trötta på att aldrig ha ett arbete att gå till. EU:s medlemsstater måste göra det möjligt även för nyanlända att förverkliga sina livsdrömmar. Låt oss göra dessa kommande dagar till innehållsrika och intressanta för att bidra till framtida arbete för bättre integration i EU.

Tack!