Tal
Globaliseringsrådets konferens om arbetskraftsinvandring 19 februari 2008
Tobias Billström, Migrationsminister
Behöver Sverige invandrad arbetskraft?
Tack för ordet.
Jag vill faktiskt redan till att börja med besvara frågeställningen för dagens konferens, "Behöver Sverige invandrad arbetskraft?" med ett, ja!
Vi läser dagligdags i rapporter och i media om den brist på arbetskraft som finns inom flera yrken och sektorer på arbetsmarknaden i dag. (Vi har också hört många exempel på det idag.) Inte ens det utvidgade EU lyckas tillgodose det behov av arbetskraft som i dag är en realitet för många arbetsgivare i Sverige.
Till det kommer (som vi även det tidigare i dag tydligt har hört) den demografiska utmaningen som Sverige står inför. Vi blir allt äldre och inom kort kommer många personer att lämna arbetslivet. Den demografiska utmaningen utgör ett reellt hot mot den framtida tillväxten och välfärden.
Att en ökad arbetskraftsinvandring skulle utgöra svaret på alla dessa utmaningar är ett felaktigt påstående. Men en ökad arbetskraftsinvandring är ett instrument i arbetet för att på både kort och lång sikt motverka arbetskraftsbrist.
Man får inte glömma bort att det viktigaste instrumentet för att hantera den demografiska utmaningen är det som är kärnan i regeringens politik och som vi fått svenska folkets förtroende att genomföra: att skapa fler jobb och på så sätt öka sysselsättningsgraden i den redan bosatta befolkningen.
Ett område där arbetskraftsinvandring kan spela en betydande roll redan i dag är i de fall där det finns problem att rekrytera personer med rätt kompetens. Det är ett faktum att viss kompetens inte finns i Sverige i dag trots att vi fortfarande har en arbetslöshet. Dessa svårigheter att rekrytera skapar stora problem för vissa arbetsgivare att hitta personal. Det skapar flaskhalsar på arbetsmarknaden vilka hindrar arbetsgivare från att expandera och i förlängningen skapa fler jobb.
Istället för att fråga oss om Sverige behöver invandrad arbetskraft måste vi alltså våga ställa oss frågorna om hur stark vår attraktionskraft egentligen är hos de personer som vill migrera för att arbeta i ett annat land och hur vi kan underlätta för både dem och svenska arbetsgivare.
Tillåt mig att som historiker fortsätta med en tillbakablick, om än till en i historiska sammanhang väldigt näraliggande tidsperiod.
Sverige var, efter en livlig debatt, ett av tre länder inom EU som redan från första dagen efter EU:s utvidgning 2004, tillämpade fri rörlighet för arbetstagare. Den oro som fanns i debatten om bl.a. social turism visade sig ganska snart vara ogrundad.
När senare också Bulgarien och Rumänien den 1 januari 2007 blev nya medlemmar i den Europeiska Unionen så fanns det inga vägande skäl som talade emot att tillämpa fri rörlighet även för medborgare från dessa länder.
Våra erfarenheter från utvidgningarna är positiva, men de hade bara marginella effekter på den svenska arbetsmarknaden. Bara ett fåtal av de människor som flyttar inom EU väljer nämligen att söka sig till Sverige.
Det finns förstås förklarande faktorer som är svåra för mig som migrationsminister att påverka, bland annat vårt språk och klimat! Men vi måste dra lärdom från våra erfarenheter. Vi måste se på migration med nya perspektiv!
Låt mig utveckla det på tre olika nivåer, den nationella, regionala och globala.
Regeringen kommer under våren föreslå riksdagen att införa nya regler som ska ge ökade möjligheter för arbetskraftsinvandring till Sverige. De grundläggande förutsättningarna ska vara att det finns ett behov på arbetsmarknaden och att de invandrade arbetstagarna ges samma villkor som gäller för arbetstagare som redan är bosatta i landet.
Med de nya reglerna för arbetskraftsinvandring vill regeringen också göra det möjligt för arbetstagare från länder utanför EU att stanna kvar i landet. I dagens system så ges inte arbetskrafts¬invandrare tillstånd för en längre period än 24 månader. Efter denna tid ska de invandrade arbetstagarna åka hem oavsett om de har ett erbjudande om en fortsatt anställning eller inte. Detta sker regelmässigt trots att det funnits flera fall där en arbetsgivare inte hittat någon lämplig ersättare. Detta är förstås inte tillfredsställande! Vi kommer istället att föreslå ett system där tillstånden för invandrade arbetstagare kan förlängas i upp till fyra år för att sedan kunna övergå till permanenta tillstånd. Ingen arbetskraftsinvandrare ska tvingas att åka hem så länge som han eller hon har ett arbete.
Den föreslagna reformen kommer att öppna upp vägar till Sverige som varit stängda under lång tid. Med sin utgångspunkt i arbetsmarknadens behov istället för i myndighetsprövning eller kvoter kommer Sverige att vara i framkant av den utveckling som nu sker.
Vi kommer att visa att vi menar allvar när vi säger att migration är ett positivt fenomen i vår globaliserade värld.
Även på den regionala nivån, inom EU, diskuteras nu åtgärder för att attrahera arbetskraft. I oktober presenterade kommissionen två nya direktivförslag om laglig invandring.
Det första direktivförslaget syftar till att skapa en gemensam uppsättning rättigheter för arbetskrafts¬invandrare, en sammanhållen ansökningsprocedur och ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd.
Förslaget anger på vilka områden en arbetstagare från tredjeland ska ha samma rättigheter som medlemsstaternas egna medborgare. Detta gäller till exempel arbetsvillkor, inklusive lön, uppsägning och arbetsmiljö. Tanken är att förslaget ska motverka osund konkurrens på arbetsmarknaden men också skydda tredjelandsmedborgare från att bli utnyttjade.
Det andra direktivförslaget rör inrese- och vistelsevillkor för högkvalificerad anställning. Förslaget syftar till att göra EU attraktivt för arbetstagare som vill ta en högkvalificerad anställning, genom att erbjuda förmånliga villkor för dessa personer och deras familjemedlemmar.
I förslaget fastställs ett antal kriterier som måste uppfyllas för att en tredjelandsmedborgare ska beviljas ett särskilt uppehålls- och arbetstillstånd, ett s.k. EU-blåkort.
Vi välkomnar kommissionens två förslag. Arbetskraftsinvandring är förstås en viktig framtidsfråga även för unionen. Därför tycker vi att även den europeiska politiken för arbetskraftsinvandring tydligare bör ta sin utgångspunkt i efterfrågan på arbetskraft.
Det är också viktigt med en ökad samstämmighet mellan migrations- och utvecklingspolitiken inom EU vilket direktivförslagen visar exempel på, bland annat när det gäller åtgärder som syftar till att underlätta cirkulär migration.
Det leder upp till nästa nivå.
Det finns ingen internationell ordning för migration på det sätt det finns för flyktingar. Hanteringen av internationell migration bör därför förbättras genom bättre samstämmighet och förstärkt kapacitet på nationell nivå, mera samråd och samarbete mellan stater på regional nivå och effektivare dialog och samarbete mellan regeringar och mellan internationella organisationer på global nivå. Sådana strävanden måste grundas på en bättre förståelse för det nära sambandet mellan internationell migration och utveckling och andra centrala policyfrågor, som handel, utvecklingsbistånd, utrikes- och säkerhetspolitik samt mänskliga rättigheter.
För att förbättra hanteringen av migration var Sverige en av initiativtagarna till den globala kommissionen om internationell migration (GCIM). I kommissionens slutrapport föreslogs bildandet av en internationell plattform för att diskutera migrationens möjligheter och problem. Vid FN:s högnivådialog om migration och utveckling i New York i september 2006 var det också många länder som betonade behovet av att fortsätta den internationella dialogen på det här området.
För att kunna göra detta hölls det första mötet av det globala forumet för migration och utveckling i Belgien i juli 2007. Det blev en milstolpe i den internationella dialogen om migration och utveckling. Sverige är engagerat i den här processen. Framförallt har vi betonat vikten av att hitta vägar för bättre samstämmighet mellan de två politikområdena migration och utveckling. Nästa möte med det globala forumet kommer att hållas i Filippinerna under hösten 2008.
Jag tänker även fortsättningsvis verka för att migrationsfrågorna får en tydligare plats på den internationella dagordningen. Migrationen är i grunden en global företeelse och det kommer att vara viktigt att man även på det globala planet finner former för ordnad migration med utgångspunkten att alla länder samtidigt är mottagar-, transit- och ursprungsländer.
Om världens alla internationella migranter bildat ett eget land hade dessa personer utgjort det befolkningsmässigt femte största landet i världen. På många sätt kan man därför beskriva den internationella migrationen som globaliseringens mänskliga ansikte. Jag vill gärna medverka till att locka fram ett leende i det ansiktet!
Tack.
