Tal
Malmö 14 oktober 2009
Tobias Billström, Migrationsminister

Tal av Tobias Billström vid återinvigningen av Judiska begravningskapellet i Malmö

Mina vänner,

Först och främst ett ödmjukt tack för inbjudan att komma hit och delta i ceremonin när detta begravningskapell på nytt tas i bruk.

För 66 år sedan, natten till den 1 oktober 1943, inledde Gestapo sin razzia i det ockuperade Danmark, i syfte att göra även detta land judefritt. Man gick från hem till hem och knackade på hos dörrarna till de judar som man registrerat. Resultatet var dock magert, eftersom många judar varnats och ensamma eller med sina familjer lämnat Danmark för att sjövägen ta sig över Öresund till Sverige.

En av dessa familjer hette Silberthau och kom hit, på morgonen den 2 oktober, till Malmö och till Limhamn. På stranden möttes de av en svensk man vid namn Karl Karlsson som mötte dem där de kom i sin lilla båt. Han tog emot dem och erbjöd dem bostad i sitt hem. Han hade själv redan fru och 5 barn, men det gick med skohorn. Minnet av den medmänskliga handlingen hänger idag på väggen i mitt arbetsrum i Rosenbad, ett diplom om att två träd planteras i Galilén till minnet av mina morföräldrar.

Mina vänner,

Vi har mötts här idag för att återinviga det begravningskapell som förstördes natten till den 13 januari i år. I en handling som är motbjudande därför att den både slog mot dem som inte kan försvara sig, de bortgånga och saknade och mot dem som mist någon närstående eller kär vän och därför har minnen kopplade till denna plats, så försökte någon bränna ned detta andaktsrum. Orsaken kan vi bara gissa oss till, men att det fanns en politisk, en antisemitisk idé bakom dådet, det är ganska uppenbart.

Jag är född i den här staden, är uppvuxen här och lever här. Även jag har naturligtvis släkt och vänner som är begravda på olika ställen i Malmö. Jag har försökt att sätta mig in i vad det skulle innebära, hur det skulle kännas att få uppleva ett liknande dåd mot deras gravplatser eller mot kyrkorum där de överantvardats till den sista vilan. Men det har inte gått. Jag har inte förmått att hitta de rätta orden eller de rätta tankarna. Jag kan bara gissa och begrunda.

När sådana dåd som detta begås är det en indikation på att samhället inte mår bra. Vi har under senare år sett kyrkogårdar vandaliseras och moskéer skymfas. Någonting är fundamentalt fel när man skändar det som borde vara heliga rum för alla människor, oavsett religion.

Ofta talar man om att händelser som den som inträffat på denna plats har sin grund i Mellanösternkonflikten. Ibland väljer människor till och med att använda detta som en enkel ursäkt, ett sätt att urskulda som närmast för tankarna till en sandlåda: Han tog min spade, så då tog jag hans hink.

De politiska konflikter som finns i världen är självfallet inte möjliga att hålla utanför vår vardag. De finns här via sekundsnabba media. Sverige kan inte bygga murar mot omvärlden, men just därför att vi lever i ett sammanhang där gränser idag är ett relativt begrepp måste vi arbeta mer för att skapa förståelse och medkänsla, både globalt och här i Sverige.

I detta måste det finnas en insikt om att individer kan och bör hållas ansvariga för sina gärningar, men inte straffas eller misstänkliggöras för att de tillhör en viss folkgrupp eller religion. Det är lika orimligt att hålla en trosbekännare ansvarig för en enskild stats eller grupps åtgärder som det är att förfölja någon på grund av efternamn eller utseende.

Ändå ser vi hur tendenser till kollektiva bedömningar av människor idag tyvärr vinner insteg i vårt samhälle. Vi ser hur man buntar ihop människor och tillskriver dem drag som är omänskliga. Judar är intriganta och strävar efter världsherravälde, muslimer likaså. Dessa nidbilder skapas av de som har en agenda, öppen eller dold. Bästa sättet att hantera den är att ta debatten och diskussionen och avslöja bluffmakarna.

Det finns därför skäl att fundera över tryggheten i vårt gemensamma land. Över rättsstatens uppgift, men också av behovet av dialog och samtal. I grunden finns alltid enskilda individer - åt bägge håll. De som begår brotten och de som drabbas. När sjuksköterskan Fatimas bil brinner på Rosengård är det först som sist hon som drabbas, inte samhället eller staten Sverige. När ett judiskt kapell i Malmö bränns ned är det i första hand enskilda sörjande som får sin tillvaro skändad och förstörd, inte någon anonym befattningshavare i Tel Aviv eller Malmö stad.

Människor bränner varken bilar, böcker eller gravkapell utan anledningar. Det är inte så att någon tänder en molotovcocktail eller placerar en burk med Cyklon B-etikett i närheten av en plats förknippad med judendom bara för att det är kul. Syftet är mycket medvetet att skada och såra.

Socialt utanförskap eller politiska totalitära idéer är ytterst det som föder våld och misstro. Man får inte tro att detta bara existerar i udda miljöer eller långt borta från ens egen skyddade tillvaro i en annan tid eller plats. Det finns i liberala samhällen en tendens att ta öppenhet och frihet för givna. Den typ av dåd som begicks i januari och som är skälet till att vi är här i dag visar att så inte är fallet och att varje dag, bokstavligt talat, är en kamp för demokrati och rättvisa.

Det är därför viktigt och det kan inte sägas för många gånger, att Malmö, vår stad, är en stad för alla malmöbor. Det är inte en stad enbart för kristna, eller muslimer eller judar, det är en stad för alla som bor här. Om vi hittar tillbaka till den visionen, då kan också min morfars gärning, den där mörka oktobernatten för närmare 70 år sedan, vara ett bra exempel på visdomen i det gamla ordspråket: Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Tack än en gång för möjligheten för mig som representant för regeringen att närvara här idag. Jag är stolt, både som Malmöbo och som minister över vad denna återinvigning representerar.