Sverige ska bli ett tryggare land att leva i

Otrygghet begränsar enskildas liv. Mitt främsta mål som justitieminister är att Sverige ska bli ett tryggare land att leva i. Genom en tydlig och ansvarsfull kriminalpolitik kan tryggheten stärkas.

Under de senaste åren har regeringen genomfört den mest omfattande satsningen på rättsväsendet i modern tid. Hela rättsväsendet har förstärkts, från polis och åklagare till domstolar och kriminalvård. Varje år har det tillförts miljardbelopp och Sverige har i dag fler poliser och åklagare än någonsin tidigare. Glädjande nog ger satsningen resultat. Enligt den Nationella trygghetsundersökningen, NTU, som publicerades i dag, känner allt fler människor i Sverige sig trygga när de går ut sent på kvällarna. Allt färre oroar sig för att utsättas för brott. Färre anser att otryggheten påverkar deras livskvalitet negativt. För fyra år sedan var det mer än 20 procent som upplevde otrygghet om de gick ut ensamma en sen kväll i sitt eget bostadsområdet. För varje år har det blivit färre och i dag är det 15 procent som upplever sådan otrygghet. Samtidigt har förtroendet för såväl polisen, åklagarna, domstolarna och inte minst kriminalvården ökat kontinuerligt de senaste åren. I dag är det runt 60 procent av svenskarna i undersökningen som uppger att de har ett stort förtroende för rättsväsendet. Det är ett bra betyg. År 2006 låg motsvarande siffra på drygt 50 procent. Inte minst är det positivt att de unga visar sig ha stort förtroende för rättsväsendet.

Undersökningen tyder också på att utsattheten för brott ligger stabilt. Tvärt emot utvecklingen av anmälda brott är det inte fler, utan snarast färre som uppger att de har blivit utsatta för brott de senaste åren. Eftersom långt ifrån alla brott anmäls är Trygghetsundersökningen ett viktigt komplement för att kunna bedöma hur brottsligheten utvecklas. Genom att undersökningen omfattar även de brott som inte kommer till polisens kännedom ger den en bredare bild.

Allt detta är glädjande resultat som stärker min övertygelse om att vi är på rätt väg. Att utvecklingen har varit positiv innebär dock inte att vi kan slå oss till ro. Det finns fortfarande oacceptabelt många människor som utsätts för brott, som känner sig otrygga och vars förtroende för rättsväsendet vacklar. Vi har alltså många utmaningar kvar.

Trygghetsundersökningen har genomförts fem gånger. Det börjar bli möjligt att med viss säkerhet dra slutsatser om vart utvecklingen är på väg. För att utveckla rättsväsendets arbete är det viktigt att erfarenheter tas tillvara och att framgångsrika metoder sprids över landet. Trygghetsundersökningen visar att det finns variationer i upplevelsen av trygghet i landet. Att människor i glesbygd känner sig tryggare än boende i storstäder är knappast förvånade. Det finns dock skillnader i trygghet mellan våra län som inte lika självklart kan förklaras med olika grundförutsättningar. I vissa län är det dubbelt så stor andel som känner sig otrygga som i andra. Genom Trygghetsundersökningen har polismyndigheterna en möjlighet att få en uppfattning om hur tryggheten ser ut och utvecklas i det egna länet. Har polismyndigheterna olika arbetssätt som kan förklara skillnaderna? Är vissa polismyndigheter bättre på att berätta om sitt brottsförebyggande arbete? Genom att polismyndigheterna tar tillvara på varandras både framgångar och mindre lyckade satsningar kan vi få bättre valuta för de medel som avsätts till rättsväsendet. Jag förväntar mig att denna möjlighet utnyttjas.

Trygghetsundersökningen visar också att tryggheten ser olika ut i olika befolkningsgrupper. Äldre upplever sig i vissa avseenden mer otrygga än yngre, kvinnor är överlag betydligt mer otrygga än män, boende i flerfamiljshus är mer otrygga än boende i villor, och så vidare. När exempelvis en äldre kvinna boende i ett flerfamiljshus jämförs med en ung man boende i villa är skillnaderna milsvida. Det är oroande att det i den förstnämnda gruppen nästan är hälften som upplever otrygghet om de skulle gå ut en sen kväll i sitt eget bostadsområde. Bland männen i villaområdet är det ungefär en av hundra som känner motsvarande. Denna typ av kunskaper är också användbara i arbetet för att öka tryggheten.

Även om rättsväsendet har en central roll i det trygghetsskapande arbetet krävs att alla goda krafter i samhället medverkar och samverkar med varandra för att nå riktig framgång. Att polisen har tecknat samverkansavtal med över två tredjedelar av landets kommuner, och att samverkan inom ramen för detta också sker med andra offentliga aktörer, näringsliv, föreningsliv och ideella organisationer är en positiv utveckling som förhoppningsvis kommer att sprida sig till ännu fler områden. Om dessa samarbeten utgår från en gemensam problembild av hur otryggheten ser ut och varierar mellan olika områden och befolkningsgrupper kan det fördjupas och utvecklas ytterligare. Tillsammans ska vi bygga ett allt tryggare Sverige.

BEATRICE ASK

Justitieminister