Krafttag mot den våldsbejakande extremismen

Vi bär alla de fruktansvärda bilderna från Utøya på näthinnan. Vi har tagit del av de överlevande ungdomarnas skräckfyllda vittnesmål och berörts av smärtan hos de anhöriga. Byggnader i Oslos regeringskvarter är sönderbombade. Vårt grannland har drabbats av en katastrof av ofattbara mått. Det mesta pekar på att det är ett verk av en enskild person.

Självmordsattentatet i Stockholms julhandel förra året kunde också det ha fått förödande konsekvenser. Även om bevekelsegrunderna är vitt skilda för attentatsmännen, är det åtskilligt som förenar dem.

Vi måste ha en bred syn på den våldsamma extremismen och inte begränsa synfältet. Stora likheter finns i processerna som leder fram till att individer väljer att bruka våld för att uppnå politiska mål, oavsett vilken politisk eller religiös inriktning de extrema åsikterna har. Alliansregeringen varnade i början av året för att det offentliga samtalet inte får fokusera ensidigt på den våldsbejakande islamismen, i synnerhet vitmaktmiljön bör också granskas (DN debatt 10/2 2011).

Ett av samhällets viktigaste åtaganden är att värna medborgarnas säkerhet. Att förebygga och förhindra att framför allt ungdomar söker sig till våldsamma grupperingar och ser våld som ett sätt att omsätta politiska eller religiösa idéer är därför centralt. Ett brett och strategiskt arbete med förebyggande åtgärder är avgörande för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Detta ska ske genom brottsförebyggande insatser från polis och rättsväsende i kombination med långsiktiga förebyggande åtgärder inom andra delar av samhället.

Under Justitieminister Beatrice Asks ledning sker en uppdatering av den nationella strategin för att möta hotet från terrorism. Strategin syftar till fortsatt utveckling av det övergripande arbetet med att avvärja, förebygga, skydda mot och hantera konsekvenser av terroristverksamhet. Att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är i grunden en uppgift för hela samhället. Under ledning av demokratiminister Birgitta Ohlsson bereds därför inom regeringskansliet en nationell handlingsplan mot alla former av våldsbejakande extremism.

Till grund för handlingsplanen ligger ett brett kunskapsunderlag från Säkerhetspolisen, Brottsförebyggande rådet, Förvarshögskolan, Ungdomsstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, som regeringen inhämtat under den gångna och nuvarande mandatperioden. Syftet har varit att bidra till en helhetsbild om hotet mot demokratin som den våldsbejakande extremismen utgör i vårt land. De tre huvudsakliga extremistmiljöerna: den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen, har granskats och kartlagts.

De viktigaste slutsatserna i samtliga rapporter är att det förebyggande arbetet måste utvecklas och bli mer samordnat. Personer som riskerar att dras in i extremistiska miljöer måste upptäckas i tid, och den som väljer att lämna en extrem rörelse ska få stöd av samhället. Åtskilliga viktiga insatser bedrivs redan idag av kommuner, myndigheter och det civila samhället, men samtidigt är det tydligt att ytterligare åtgärder och en nationell överblick behövs.

Med en handlingsplan skapas ett ramverk för samordning av arbetet, men framförallt utmejslas en gemensam målsättning; att skydda vår demokrati från den våldsbejakande extremismen. Genom att definiera centrala problem och termer kan en handlingsplan bidra till att samtliga aktörer i det förebyggande arbetet får ett gemensamt angreppssätt.

I handlingsplanen kommer insatser på nationell nivå att redovisas, liksom arbete som sker på lokal nivå, ofta i samarbete med föreningar och organisationer. Handlingsplanen bör säkra att samverkan och kunskapsöverföring stärks mellan olika aktörer som skola, socialtjänst och polis, myndigheter och det civila samhället. Genom att det förebyggande arbetet blir mer transparent kan aktörer i hela landet dra nytta av varandras erfarenheter.

De underlag som Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet redovisat för regeringen indikerar inte att antalet individer som är engagerade i någon av de tre huvudsakliga extremistmiljöerna har ökat under de senaste åren. Däremot finns risk för att mindre grupper med särskilt våldsamma individer kan begå mycket allvarliga handlingar.

Samtidigt tyder andra undersökningar på att delar av vårt samhälle blir mer polariserat. Nationalistiska och rasistiska partier flyttar fram sina positioner runt om i Europa, och Sverige är inte isolerat från dessa strömningar.

Forum för levande historia har genomfört värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Resultatet visar att det finns en kärna av omkring 20 procent av eleverna som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Individer inom denna grupp kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Därför är det viktigt att just sårbara individer som kan lockas av antidemokratiska budskap står i centrum för förebyggande insatser för att kunna upptäckas i tid.

Enligt säkerhetspolisen har antalet svenska medborgare som åker utomlands för att delta i strid eller militär och ideologisk träning i väpnade islamistiska organisationers regi tilltagit. Dessa personer kan begå brott och agera i strid med Sveriges åtaganden enligt folkrätten, och om och när de återvänder till Sverige kan de utgöra allvarliga säkerhetsrisker.

Vi vet inte hur morgondagens extremism gestaltar sig. En extremiströrelse som expanderar och får fler anhängare kan få effekten att dess extrempolitiska motpoler göds. Därför är det viktigt att fundamentalism och extremism i alla dess former bemöts med kraft och att våldsamma budskap dekonstrueras. Det förebyggande arbetet får inte präglas av beröringsångest. Vi måste acceptera och bejaka mångfald men med en gemensam kärna av gemensamma demokratiska värderingar. Värderingar som utgörs av de universella mänskliga rättigheterna.

Det kan inte nog understrykas att motverka våldsbejakande extremism inte endast är en uppgift för staten. Hela Sverige behövs i det gemensamma arbetet för att värna vår demokrati.