Tal
Folk och Försvar, Sälen 15 januari 2007
Mikael Odenberg, Försvarsminister

Försvarsindustrins roll i svensk försvarspolitik

Det talade ordet gäller.

Låt mig allra först slå fast att jag är oerhört stolt över svensk försvarsindustri. Den har inte bara varit och är en viktig komponent i svensk säkerhetspolitik. Jag är personligen fullt och fast övertygad om att vårt lilla land i hög grad har just försvarsindustrin att tacka för att vi idag är en högteknologisk industrination med spjutspetskompetens inom viktiga civila områden som t ex telekomm.

Varje sålt JAS-plan är därför en ny fjäder i hatten för Sverige. Det bevisar att vi tål oerhört tuff internationell konkurrens. Detta understryks av att till konkurrensen på just det här området adderas inte obetydliga inslag av nationell protektionism.

Jag delar heller inte deras uppfattning som anser att det är fult att tillverka vapen. Vi har ett legitimt intresse av att kunna försvara vår frihet och vårt oberoende. Andra suveräna nationer har precis samma rätt. Om vi säljer vapen till dem så kan jag inte se något moraliskt problem i det. Det är snarare tvärtom. Det kan kanske vara en fördel för många länder att kunna köpa försvarsmateriel från en liten stat som Sverige.

*****

Vår kvalificerade försvarsindustri gör Sverige till en mer intressant säkerhetspolitisk aktör. Den är samtidigt ett sätt för staten att satsa på industriell forskning och utveckling, som i sin tur bidrar till långsiktig teknologiutveckling och tillväxt.

Men viktigast är förstås att försvarsindustrin levererar det vi behöver för att kunna producera förmågor och operativ effekt. Det är insatsförsvarets behov och den ökande ambitionen att delta i internationella operationer som skall styra materielförsörjningen.

*****

Vi är del av EU och vi måste tänka mycket mer som en europeisk aktör än som en svensk. Tillsammans i Europa kan vi samordna forskning och teknikutveckling och finna mer rationella utvecklings- och produktionsförutsättningar. Det ligger i vårt intresse att Europa har en konkurrenskraftig försvarsindustri och att vi förblir en intressant samarbetspartner till USA.

Idag är internationellt samarbete ett absolut krav för nästan all materielutveckling. Våra inköp bör därför i ökad utsträckning göras genom deltagande i en samordnad internationell anskaffning. Det är när detta inte är möjligt som vi kommer att kunna överväga en egen nyutveckling. Och även då bör nyutvecklingen ske i samarbete med internationella partners. Det kommer att komma nya strategiska projekt med regeringen och försvarsindustrin i nära samverkan.

*****

Vi skall inte köpa allt från hyllan även om det kommer att bli mer av det. Vi måste också vara ärliga och inse att det heller inte kommer att vara möjligt att upprätthålla samma bredd som tidigare på vår försvarsindustriella utvecklingsförmåga.

Försvarsmakten kommer inte att kunna vara referenskund som förr. När de operativa behoven styr utveckling och anskaffning så blir en ytterligare nischning ofrånkomlig i industrin. Däremot bör regeringen kunna ge ökad draghjälp åt försvarsindustrins exportansträngningar. Och det underlättas av vad jag inledningsvis sade. Jag tror inte Sverige i första hand kan eller bör konkurrera på många traditionella försvarsområden. Vår styrka ligger i högteknologin, i användbarheten, i multinationella lösningar och i förmågan till civil-militär samverkan. Där är det en fördel att vår försvarsindustri och teknologiutveckling redan spelar på både den civila och den militära planhalvan. Idag talas det inte bara om spin-off, utan faktiskt också om spin-in.

*****

Som jag sade igår så vill vi se ökad transparens i materielplanen, kortare bindningstider och vi vill ha en större handlingsfrihet. Detta kommer att påverka försvarsindustrin och det sätt på vilket vi planerar och beställer materiel.

Förr var hela vår försvarsindustriella idé att producera svenska och nationellt anpassade system. Idag är det precis tvärtom. Nu gäller kravet på interoperabilitet för all materielanskaffning och för allt underhåll. Denna interoperabilitet måste vi bygga in som standard redan från början. Det är inte något som skall erbjudas som en uppgradering i efterhand.

För Sveriges del är målet att i stort sett all materiel skall vara interoperabel inom den nordiska sfären och att vi skall ha en långtgående teknisk kompatibilitet med andra europeiska länder som vi ofta samarbetar med internationellt. Natos standarder gäller.

*****

All materiel som beställs måste också ha ett mått av utvecklingsbarhet. Fartyg, stridsflygplan och fordon måste kunna modifieras och uppgraderas i takt med nya utmaningar, ambitioner och samarbetsformer.

Vi skall inte behöva köpa en helt ny plattform varje gång. Jag ser på hur länge vi använt våra Herkules eller på hur USA planerar för att nästa hangarfartyg skall vara operativt i 100 (!) år.

*****

Användbarhet är också ett krav som måste genomsyra all vår materielanskaffning och kapacitetsutveckling. Det viktiga är inte att ha det bästa eller mest avancerade som industrin kan producera eller som teknikerna kan drömma om. Det viktiga är att materielen fungerar och är användbar. Om ett system är för avancerat för att kunna samverka med andra länders civila och militära förmågor så är det inte användbart.

Vi måste också se till att de system vi anskaffar är kompletta och inte saknar viktiga delsystem. Det gäller även om detta går ut över eventuella serieeffekter - Hellre ett komplett och fullt operativt fartyg än fem där det saknas ett par delar innan de är fullt användbara.

Vi behöver mer av rätt och tillräcklig teknologinivå, inte bara fokus på den högsta möjliga.