Debattartikel
Brännpunkt / Svenska dagbladet 9 november 2006
Mikael Odenberg, Försvarsminister
"Militärromantik leder vilse"
Det svenska försvaret är mitt uppe i en omställning bort från det kalla krigets förrådsställda invasionsförsvar, som efter en allmän mobilisering skulle kunna ställa 800 000 man på krigsfot. I stället skapar vi nu ett modernt och vasst insatsförsvar med förmåga att agera också internationellt.
Omställningen är gigantisk. Den har inneburit stora påfrestningar för försvarsmaktens personal - yrkesofficerare, reservofficerare och civilanställda. Den förändrar förutsättningarna för generationer av totalförsvarspliktiga ungdomar. Den utmanar gamla föreställningar och invanda tänkesätt. Och den är något som varje svensk som genomgått värnplikt kan ha mycket bestämda uppfattningar om.
Risken med det sistnämnda är förstås att man lätt förlorar sig i en sorts historisk militärromantik. Det finns ett stort behov av en bred och öppen debatt om vår säkerhet och om vårt försvar. Men om den ska bli meningsfull måste den bottna i en rimlig och realistisk omvärldsanalys.
Muren har fallit och Warszawapakten med den. Det omedelbara invasionshotet från en till tänderna rustad kommunistisk stormakt är undanröjt. Vad som tidigare var Sovjetkontrollerade satellitstater är idag fria länder med medlemskap i EU och Nato. I stället växer det fram nya hot i form av en storskalig internationell terrorism och ökande risk för spridning av massförstörelsevapen. Flyktingkatastrofer, etniska rensningar och folkmord är legio.
Det är visserligen sant att det gamla invasionsförsvarets strukturer skulle vara omöjliga att upprätthålla även av rent ekonomiska skäl. Det "gamla" försvaret skulle idag ha kostat 80 miljarder, snarare än de knappt 40 som vi nu spenderar. Och det är också sant att den nya Alliansregeringens främsta prioritet är att bryta utanförskap och massarbetslöshet - inte att öka militärutgifterna.
Men omställningen av det svenska försvaret är inte, som en del debattörer tycks tro, driven av inhemska budgethänsyn, utan av denna i grunden förändrade omvärldssituation. Av det skälet har den nya regeringen också för avsikt att fortsätta och fullfölja omställningen av det svenska försvaret.
Det är meningslöst att, såsom skett på Brännpunkt, fortsätta och älta alternativa lösningar som inte bara är praktiskt och ekonomiskt omöjliga, utan också ur ett rent militärt perspektiv helt föråldrade. Massarméernas tid, med kraftmätningar mellan samma slags förband där den som har största kvantiteterna vinner, är förbi. I stället har vi under 2000-talets första decennium fått se mycket tydliga exempel på att kvalitet vinner över kvantitet.
Vi kan och får inte utesluta att framtiden kan komma att medföra nya, omfattande militära hot mot Sverige. Omställningen av försvaret innebär inte att vi ska släppa kraven på att kunna värna vårt eget territoriums integritet. Detta kommer alltid att vara en förstahandsuppgift för vår försvarsmakt men det är en uppgift som idag ställer andra krav än tidigare.
Vår förmåga att möta möjliga framtida hot på hemmaplan är också i sig starkt kopplad till vår medverkan i det gemensamma arbetet för fred och säkerhet. Genom internationellt samarbete och deltagande i insatser bidrar vi inte bara till en ökad säkerhet som reducerar hoten mot vår del av världen och mot oss själva. Vi säkerställer också att vi kan vidmakthålla en bred militär kompetens och förmåga. Det ger oss bättre möjligheter att tillsammans med andra möta framtida hot och hävda svenska intressen.
Vi ska kunna försvara vårt land själva men också med stöd av andra. Sverige är sedan lång tid alliansfritt men det innebär inte att vi är ensamma och utlämnade. Vi tillhör EU, en europeisk familj med 25 medlemmar som i sig utgör en långtgående politisk solidaritetsförklaring. Såväl Försvarsberedningen som företrädare för den tidigare, socialdemokratiska regeringen bedömde det som osannolikt att Sverige skulle ställa sig neutralt i den hypotetiska situationen att ett annat EU-land utsattes för ett väpnat angrepp.
Försvarsmaktens deltagande i kvalificerade militära operationer tillsammans med andra länders förband har haft en helt avgörande påverkan på försvarets utveckling. Svenska arméförband har under 50 år gjort storartade och av andra länder högt uppskattade insatser i FN-operationer runt om i världen. Men kvaliteten på invasionsförsvarets materiel var sällan i närheten av kvaliteten på våra soldater.
Min företrädare som försvarsminister, Anders Björck, har vittnat om hur oerhört svårt det var att i början av 1990-talet få fram utrustning som räckte till en enda bataljon om 1000 man för tjänstgöring på krigets Balkan. För att ge soldaterna en rimlig möjlighet att verka under svåra och farliga förhållanden fick mobiliseringsförråden för 800 000 man formligen dammsugas på kvalificerad utrustning. Den första svenska bataljonen ianspråktog t ex all den utrustning för mörkerstrid som fanns tillgänglig i Sverige.
Sedan dess har mycket hänt. Försvarsmakten har successivt förbättrat sin förmåga, men arbetet måste fortsätta. Våra soldater ska ha bästa möjliga utbildning och utrustning, detta oavsett om de verkar internationellt eller på svensk mark. När vi nu utvecklar vårt bidrag till den europeiska snabbinsatsförmågan, som jag ser som ett långsiktigt åtagande, höjer vi den svenska internationella förmågan ytterligare.
Den inriktning av försvaret som beslutades 2004 påstods innebära en ambitionshöjning när det gällde försvarsmaktens förmåga både till insatser utomlands och till insatser för att med militära medel trygga Sveriges suveränitet och oberoende. Samtidigt bröt socialdemokraterna det försvarspolitiska samförståndet med den borgerliga oppositionen i riksdagen och ingick för första gången någonsin en försvarsuppgörelse med svenska kommunister.
Regeringen följde heller inte upp den höjda ambitionsnivån med en anslagsram som gjorde denna möjlig. Detta har skapat problem och i den nya regeringens första budgetproposition har medel därför tillförts i syfte att säkerställa den ökade internationella insatsförmågan. Fram till och med 2009 sker en ökning med sammanlagt 1,35 miljarder kronor, vilket är närmast en fördubbling av anslaget för fredsfrämjande truppinsatser.
Den förra regeringen saknade också en tydlig öppenhet för att se över försvarets rekrytering och personalförsörjning. Hit hör sådana frågor som kontraktsanställning av personal till snabbinsatsförband, ändrade anställningstider för officerare och fler vägar in i försvarsmakten. Dagens personalförsörjningssystem inrymmer effektivitetsproblem och en modernisering är avgörande för försvarsmaktens förmåga att kunna lösa sina uppgifter. Min ambition är att få till stånd en öppen och förutsättningslös dialog i dessa frågor med försvarsmakten och med företrädare för försvarets fackliga organisationer.
Den pågående reformeringen av det militära försvaret skall genomföras. Den har betydelse för att frigöra resurser som nu binds i gamla strukturer och åtaganden d v s för att ge dagens skattebetalare bättre valuta för pengarna. Den synliggör och trovärdiggör också försvarets förmåga inför både det svenska folket och omvärlden.
