Debattartikel
Upsala Nya Tidning 24 juli 2008
Cecilia Malmström, EU-minister

Miljön EU:s främsta prioritering

De kommande 18 ­månaderna blir av­görande för Europas utveckling. Tillsammans lyfter nu ­ordförandetrion Frankrike, Sverige och Tjeckien fram klimat- och miljöfrågan som vår absolut främsta gemensamma prioritering, skriver Cecilia Malmström.

Sedan några veckor tillbaka har Frankrike tagit över EU:s ordförandeklubba. Den första juli inleddes på sätt och vis också det svenska ordförandeskapet eftersom Frankrike, Tjeckien och Sverige ingår i den ordförandetrio som skall styra EU de närmaste månaderna. För att få större kontinuitet och överblick över de långsiktiga frågor som vi behöver hantera på EU-nivå, har man sedan en tid tillbaka etablerat ett så kallat trio­samarbete. Tillsammans har vi tagit fram ett 18-månaders program som dels innebär att vi lyfter fram några prioriteringar och visioner för perioden, dels systematiskt katalogiserar alla EU-frågor som behöver hanteras, stort som smått, de närmaste ett och ett halvt åren.

Det har varit en lärorik och nyttig övning.

Naturligtvis är Frankrike, Tjeckien och Sverige inte överens om allt. Vi har väl kända åsiktsskillnader i flera frågor och varje land kommer också att presentera ett eget ordförandeskapsprogram.

Vi är dock eniga om vi behöver lägga stort krut på att dels reformera EU under perioden, dels levererar resultat i konkreta frågor som är viktiga för medborgarna.

Sverige har haft stort inflytande över förhandlingarna, och tillsammans lyfter vi nu fram klimat- och miljöfrågan som vår ­absolut främsta gemensamma prioritering. Det är helt nödvändigt att alla tre ordförandeskap gör sitt yttersta för att tillsammans med kommissionen och Europaparlamentet komma överens om de nödvändiga europeiska åtgärder som behövs för att EU ska kunna stå enigt och starkt inför de stundande internationella klimatförhandlingarna till hösten 2009. I december nästa år möts världens länder i Köpenhamn för att under FN:s ledning försöka förhandla fram ett nytt Kyotoavtal.

En central fråga som de tre ordförandeskapen gemensamt skulle hantera var att förbereda och implementera det nya fördraget. Det irländska nejet har delvis satt stopp för denna tidtabell. Det är ännu för tidigt att säga hur frågan ska hanteras och den irländska regeringen har vädjat om mer tid för att analysera situationen och fundera över tänkbara lösningar. Ratificeringsprocessen har dock fortsatt i övriga länder. 23 medlemsländer har hittills ratificerat och det 24:e, Italien, väntas göra det i slutet på sommaren. Tjeckien räknar med att ratificera i december.
Den svenska regeringen lade den 3 juli proposition till riksdagen så att fördraget kan hanteras när den återsamlas i höst.

Vi vill gärna tro att socialdemokraterna kommer att rösta för fördraget såsom Mona Sahlin har sagt, och att de olika utspel om att avvakta, avbryta etcetera mer är ett spel inom partiet. Det innebär att vid årsskiftet kommer sannolikt samtliga länder ha ratificerat, utom Irland.
Naturligtvis innebär det irländska nejet att fördraget inte kan träda i kraft så som det ser ut i dag.

Samtidigt ska man akta sig för att, såsom en del svenska nejsägare gjort, tolka nejet som ett nej till hela EU-projektet. Irländarna är varma EU-anhängare och 80-90 procent av befolkningen, också de som röstade nej, uppger att de vill att Irland ska spela en viktig och central roll i EU. Det är alltså inte frågan om att de på något sätt vill lämna samarbetet.

När stats- och regeringscheferna möttes under midsommarhelgen enades man om att återkomma till fördragsfrågan vid mötet i oktober. Till dess uppmanades alla att fundera över hur man ska kunna gå vidare. Det finns egentligen inte så många möjligheter. En total omförhandling av Lissabonfördraget ser jag som helt omöjlig. Det är många år som nu ägnats åt institutionella reformer, och inget medlemsland verkar vara villigt att börja om igen. Dessutom har ju snart samtliga andra länder ratificerat. Förhoppningsvis kan vi finna en lösning för Irland när man har kunnat identifiera mer konkret vad de har röstat nej till.

Trots de institutionella diskussionerna är det viktigt att komma ihåg att EU fungerar. Vi kan naturligtvis leva med det Nicefördrag vi har i dag, även om det ställer till en del problem. En del mindre förändringar som finns i Lissabonfördraget skulle kunna genomföras utan fördragsändringar. Exempel­vis finns det inget som hindrar rådet från att öppna sina lagstiftande möten för insyn, ­eller att tidigt bjuda in de nationella parlamenten i lagstiftningsprocessen såsom ­Lissabonfördraget föreskriver.
Men Nice­fördraget är inte anpassat till ett växande EU. Utvidgningen försvåras, det blir ingen utrikestjänst och vi får inte samma möjlighet att fördjupa samarbetet på migrationsområdet och inom polissamarbetet.

Med Lissabonfördraget får vi en bindande rättighetskatalog, och EU skriver som juridisk person på Europarådets konvention för mänskliga rättigheter. Det ger den enskilde medborgaren ett större skydd än i dag. Lissabonfördraget är sammanfattningsvis ett väsentligt bättre fördrag, även om det naturligtvis inte heller är perfekt.

Som sagt, en tankepaus över sommaren är säkert både nödvändig och nyttig för att mötas med nya tankar och idéer till hösten. Under tiden är det viktigt att vi inte paralyseras av institutionellt navelskådande. Det finns mycket som måste uträttas på det europeiska planet och där positiva och konkreta resultat är nödvändiga för att Europas medborgare ska kunna känna tilltro till det europeiska samarbetet. Det handlar naturligtvis om klimat och energifrågorna, men också om att utveckla den inre marknaden för fler jobb och välfärd, om bättre samarbete mot den gränsöverskridande brottslig­heten, om närmare samarbete med våra grannländer och om att finna en roll för EU på den globala scenen.

De kommande 18 månaderna blir av­görande för Europas utveckling. Regeringen kommer att göra sitt för att på alla sätt bidra med konstruktiva lösningar.

Cecilia Malmström
EU-minister (fp)