Tal
Finansmarknadsdagen 2008, Handelskammaren, Stockholm 23 april 2008
Mats Odell, Kommun- och finansmarknadsminister
Hur gör vi den svenska finansmarknaden vassare?
Tack för inbjudan och en möjlighet att med er diskutera finanssektorns betydelse för Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet.
Det är ett drygt år sedan vi träffades i detta sammanhang förra gången. Om det börjar likna en tradition så har jag absolut inget emot det. Tvärt om ser jag gärna att den i så fall sträcker sig ett stycke bortom år 2010.
Om jag minns rätt var ledtemat för fjolårets Finansmarknadsdag i Handelskammarens regi: Så skapar vi en finansmarknad i världsklass i Sverige.
Uppenbarligen blev det inte gjort för i år har Peter Egardt - eller vem det nu är som sätter rubrikerna - backat. Nu är man inte riktigt lika trosviss när man som ledmotiv istället ställer frågan: Hur skapar vi en finansmarknad i världsklass?
Vi har ett mycket gott utgångsläge men jag måste medge att vi har en hel del att göra var för sig - regering och bransch - och tillsammans för att vi skall nå målet. Det är också det den här konferensen handlar om.
Men jag vill ändå uppmärksamma er på vad Christer Elmehagen, VD AMF Pension, skriver i en nästan dagsfärsk krönika på Finansplats Stockholms hemsida - tolkad eller kanske snarare misstolkad i gårdagens DI.
"Samarbetsprojektet Finansplats Stockholm får inte bli en diskussionsklubb där inget händer", varnar Christer Elmehagen. Han hyllar, som jag tror de flesta av oss gör, både idén och målsättningen men varnar för vad han tycker sig se och jag citerar:
"Målen med Finansplats Stockholm har inte motsvarats av en lika stor vilja till förändring och nyskapande. Istället för att tillsammans verka för det som är bra för Sverige, svenska företag och svenska sparare, har inriktningen varit att försöka få igenom små förändringar som gynnar egenintresset. Visst är det viktigt med väl fungerande regelverk, visst är en effektiv tillsyn av stor vikt, visst måste konkurrensen vara stark och skattenivån konkurrenskraftig. Men - det viktigaste är ändå att vi tillsammans har ett tydligt gemensamt mål. Ett mål, som om det nås, gör att alla delar i det finansiella systemet kan vara framgångsrika. Frågor som flytträtt och fondbeskattning är hygienfaktorer, de är olja i maskineriet, men de är inte huvudsaken. Finanssektorn är en oerhörd motor för ekonomisk tillväxt och är spelreglerna de rätta finns det alltid entreprenörer som kan hantera det.
Tillsammans måste vi lyfta blicken och se längre än till de små justeringar i regelverk och lagar som ligger oss själva närmast om hjärtat. Då kan Finansplats Stockholm blir den katalysator för att stärka den svenska finansmarknaden som d et var tänkt. Tänk inte på det enskilda bolagets bästa utan på vad som gör Stockholm som finansplats bättre." Så långt Christer Elmehagen.
Man kan som sagt tolka Elmehagen olika. Men jag tror inte att han vill förringa betydelsen av stegvisa reformer bara betona att de bör utgöra led mot ett större mål som kan bli till båtnad till en större gemenskap än branschens egen.
På ett närliggande plan arbetar vi i finansdepartementet med att lyfta blicken så att vi kommer i ögonhöjd med EU-kommissionen och hela det maskineri som den har till sitt förfogande. Vi lägger ner mycket arbete på att så bra och smärtfritt som möjligt följa EU-direktiven och anpassa svensk lag därefter också på det finansiella området. Detta har vi som goda EU-medborgare gjort alltsedan 1995. Utan att försumma det arbetet söker vi höja ambitionsgraden och föra en dialog med våra vänner i Bryssel som vi tycker har goda skäl att också lyssna till våra synpunkter i det viktiga integrationsarbete som pågår.
Ett viktigt mål inom EU är - som ni vet - finansiell integrering och en väl fungerande finansiell sektor. EU:s ambitioner är på väg att lyckas och centrala delar av de finansiella marknaderna har redan integrerats. Men vi måste i ökad utsträckning var med initialt och påverka och inte huvudsakligen ge vår syn först när det är dags att implementera nya direktiv. Jag ser vår ambition som bidrag till den Europeiska gemenskapen men skäms inte att ett motiv för dialogen också är att bevaka svenska intressen och säkerställa att konkurrens på finansmarknaderna i görligaste mån sker på lika villkor.
Att finanssektorn betyder mycket för Sverige är vi rörande eniga om. Jag har nyligen fått i min hand en liten broschyr där Finansplats Stockholm förtjänstfullt presenterar nyckeltalen. Är det kanske den statistiken som Leif Vindevåg skall presentera senare?
Vi kommer säkert att påminnas om att finanssektorn sysselsätter över 140 000 människor - mer än en tredjedel i Stockholm där den finansiella sektorn står för 16 procent av förädlingsvärdet och 7,5 procent av jobben. Jag brukar säga att den finansiella sektorn svarar för 2,2 procent av sysselsättningen av 5 procent av BNP i vårt land och får då genast höra att det - relativt sett - ändå bara är hälften av finanssektorns betydelse i USA och England. Om vi nådde deras nivå skulle det vara möjligt att skapa 100 000 nya högförädlande jobb i Sverige.
I förra veckan var storhertigen av Luxemburg och några av hans ministrar på statsbesök i Stockholm. Jag fick då lära mig att till och med USA och England kan slänga sig i väggen vid jämförelse med Luxemburg. I världens rikaste land svarar den finansiella sektorn för inte mindre än 30 procent av BNP. Jag har inte följt upp vad en av ministrarna sa mig nämligen att Luxemburgs banker och finansiella institutioner har 15 000 svenskar anställda. Om det är sant - och allt talar för det - är det imponerande med tanke på att landet bara har en halv miljon innevånare.
Jag säger inte detta för att jag tycker att vi i
Sverige skulle ha samma ambition när det gäller den finansiella sektorns relativa betydelse i vår ekonomi. Jag vill bara påminna om att vi inte slagit i taket - långt därifrån. Luxemburg har blivit världens ekonomiskt sett mest välmående land. Det har man blivit på en medveten satsning på bästa möjliga villkor för finansiella tjänster.
För att utnyttja finansiella tjänster finns det självklart inga krav på att tjänsterna ska vara inhemska. Det viktiga är naturligtvis att företag lika väl som privatpersoner har tillgång till tjänsterna. Men eftersom det i hög grad rör sig om kunskapsintensiva tjänster menar väl de flesta av oss att det är något som passar Sverige bra - vi som ser om som en kunskapssamhälle och gärna vill fortsätta att vara det. Vi kan också glädja oss åt att ha en väl fungerande finansiell sektor i landet som - kanske med undantag av de allra största koncernerna - kan serva alla sorters kunder. Men - och det vill jag gärna understryka - för att uppnå en effektiv finansiell sektor är närvaron av utländska finansiella företag viktig. Regeringen välkomnar konkurrens utifrån.
Underrubriken för mitt anförande är: Vad kan politikerna göra? Jag skall inte missuppfatta mitt ämne så till den grad att jag glider undan frågan. Politiker kan - särskilt om de sitter i regeringsställning - göra en hel del. En annan fråga är om det verkligen blir gjort.
Vi tycker ändå att vi har gjort en hel del för att förbättra ekonomins funktionssätt också inom vårt gemensamma område. I näringslivet hör man oftast klagomål på att skatterna inte sänkts eller inte sänkts tillräckligt. Eller också har man sänkt fel skatter.
Vi har genomfört mycket stora skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare och går nu upp för att också sänka för de normalinkomsttagare som betalar statlig inkomstskatt. Personligen skulle jag gärna se att vi infriade det löfte som redan den socialdemokratiska regering som införde värnskatten gav - nämligen att avveckla den inom mandatperioden.
Men vi har gjort annat som är väsentligt för branschen och för hela ekonomin. Ett exempel är borttagandet av förmögenhetsskatten. Frukten av den reformen kunde vara ännu större om inte socialdemokraterna hotade med att återinföra densamma.
Men rubriken var alltså inte vad har politikerna gjort? utan vad kan politikerna göra? Med risk för att vår vän Christer Elmehagen hoppar upp och ropar "för lite och för sent" skall jag nämna något av det vi har på gång.
Jag ber om ursäkt om jag tillskriver Elmehagen sådana slagord. "För lite och för sent" är en fras som oppositionspolitiker använder så fort regeringen kommer med något bra. Jag hör själv till dem som använt uttrycket i sådana sammanhang under alltför lång tid i opposition.
Men nu till saken.
Jag har nämnt det självklara att den finansiella sektorn är kunskapsintensiv. Det är bland annat därför det är angeläget att slopa värnskatten. Men det är också angeläget att få fram en förstklassig undervisning och forskning på de områden som är centrala för sektorns utveckling. Vi har sett vetenskapliga belägg för att finansiella företags förmåga att utveckla och skapa nya produkter påverkar den ekonomiska tillväxten positivt. Fler forskare och mer forskning i finansiell ekonomi kan bidra till en starkare finansplats. Forskning bidrar på två sätt, dels för att höja kvalitén på universitetens utbildning, dels också genom att vara en direkt inspirationskälla till nya tjänster och produkter på marknaden. Jag vill se en statlig satsning på forskning inom finansiell ekonomi som gärna också kan stödjas av näringen på lämpliga sätt. En sådan - koncentrerad - satsning skulle vara ägnad att locka till sig forskare och studenter och säkerställa tillgången på specialister till den svenska finansiella sektorn. På så sätt kan vi också nå syftet att stärka Stockholms roll som finansiellt centrum i Östersjöregionen.
Stimulera till ökad kunskap är alltså en av de områden där politikerna - i mitt fall regeringen - kan bidra.
Jag har också nämnt beskattningen där mycket har gjorts för att förbättra villkoren men där en hel del ändå återstår.
Vi måste också bidra med ett pålitligt och konkurrenskraftigt regelverk. Här spelar Finansinspektionen en nyckelroll. Inspektionen har på senare år fått kraftiga försträkningar men jag menar att det behövs ytterligare resurser därför att FI möter ökade krav. Även i det arbete med att skapa en integrerad marknad i Europa för finansiella tjänster spelar Finansinspektionen en viktig roll. Även konsumentskyddet och kunskaperna om finansmarknadsområdet är viktig för att sektorn skall kunna utvecklas väl. Ett gott konsumentskydd och privatekonomisk utbildning är en prioriterad fråga för regeringen.
Vi har givit FI i uppdrag att stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden genom information och genom att initiera privatekonomisk utbildning. Att behovet finns har vi kunnat kartlägga. På sina håll finns stora brister vad gäller konsumenternas kunskaper och förmågor att hantera privatekonomin. Även hushållens skuldsättningen får på sina håll varningsklockarna att ringa även om de aggregerade siffermaterialet ser hyggligt ut.
Insättningsgarantin har varit ett återkommande ämne i sammanhang som denna. Syftet är gott. Det är ett instrument för systemstabilitet och ett konsumentskydd. Men vi ser att systemet bör reformeras. Risken i verksamheten måste få ett större genomslag för avgiftssättningen. Det är hos mig på finansdepartementet en prioriterad reform.
Regeringen kan göra och kommer naturligtvis att göra mer än vad jag här kunnat gå in på. Men till syvende og sidst är det branschen som i hög grad styr över sitt eget öde. Vi politiker - jag tror faktiskt flertalet av oss på ömse sidor blockgränsen - ser den finansiella sektorns stora och växande betydelse och bejakar densamma. På vårt ansvar ligger - förutom förbättrade spelregler - också att söka skapa förståelse hos allmänheten för sektorns betydelse.
De flesta av oss har en gång studerat Adam Smith, nationalekonomins grundare, och ser att egenintresset mycket väl kan främja allmänintresset. Men jag tror att i dagens värld gör vi klokt i att följa Christer Elmehagens uppmaning och lyfta blicken något högre.
Fråga inte (enbart) vad Du kan göra för ditt bolag - fråga vad du kan göra för Finansplats Stockholm.
Tack för ordet.
