Tal
Rosenbad, Stockholm 25 maj 2011
Maria Larsson, Barn- och äldreminister

Tal av Maria Larson vid Socialdepartementets dialog om barn i ekonomisk utsatthet

Kära vänner. Jag vill börja med att hälsa er alla välkomna till en spännande dag, jag känner mig väldigt glad att ni har kommit hit. Frågorna om barns välfärd, hur barn lever och mår är väldigt aktuella det är bra att vi fått också en politisk debatt om dem. Frågorna om barns välfärd ska vara i fokus hela tiden, på den offentliga arenan och kring köksborden.

Jag kan nog ärligt säga att barn varit en prioritet hela mitt vuxenliv. Efter att jag valde läraryrket har jag jobbat i 20 år som lärare och träffat många barn. Jag har lärt mig att grunden för varje bra möte, varje bra inlärningstillfälle bygger på trygghet och ömsesidig respekt för varandra som människor. Jag har tre egna barn och de och deras kompisar har lärt mig mycket om barns olikheter och vikten av att se varje unge, Barn är inte ett kollektiv. De är unika! Man det kan ändå vara svårt att hålla barnperspektivet levande. Barnkonventionen har varit en del av vår inriktning länge men jag tycker att genomslaget för konventionen är för litet och för dåligt.

En 12-årig tjej sa till mig: "Vi är fattiga, men det är ju inte mitt fel." Hon sa det just för att tillrättavisa mig så att jag inte skulle tro att barnfattigdom var barnens fel. Begreppet barnfattigdom kan riskera att stigmatisera barnen. Därför har vi idag uttryckt det som "barn i ekonomisk utsatthet". Jag vill försöka ge några inledande aspekter på de här frågorna och en stor del av dagens program kommer sedan att ge er möjlighet att berätta om hur ni ser på saken. Vi behöver er aktuella bild av hur barn har det i Sverige i dag, men framförallt vilka lösningar ni ser på de problem ni identifierat.

***

När UNICEF och tidningen Expressen hade sitt barntält på Sergels Torg under april så var jag där. Jag mötte bland annat en skolklass från Bagarmossen. De frågade en massa saker; någon frågade om jag hade barn, var jag bodde osv. Det var väldigt roligt att träffa dem! Jag har ju ibland abstinens för att jag träffar för få barn numera. Vi talade om barns rättigheter och om Barnkonventionen, om mobbning och en massa spännande saker.

En kille frågade mig om jag var rik. Han frågade mig flera gånger om jag var rik, om jag hade hus eller "villa" som han sa. Den här killen bodde nog trångt, kanske i en liten lägenhet, med flera syskon och kanske fick han inte ro att göra läxorna. För honom var det alldeles uppenbart ett tecken på rikedom att bo rymligt.

Jag fick tänka efter. Jo jag bor i villa i Gnosjö även om den kostar mindre på bostadsmarknaden än en etta på Kungsholmen. Såklart är jag rik. Villa, Volvo, pengar till allt nödvändigt och ännu mer pengar. Men är rikedom bara materiella tillgångar? Blir man lycklig, får man en trygg uppväxt bara om man pengar. Jag har tyvärr träffat barn som lever i familjer med riktigt mycket pengar men som svälter sig och som skär sig. Det dövar smärtan och "det gör en mindre olycklig", som en 15-årig tjej sa.

Att vara rik på relationer som skapar trygghet är också viktigt. Att ha föräldrar som bryr sig. Att ha vänner att ringa till eller någon att få tröst av när man är ledsen. Att vara rik på upplevelser och att få uppleva spännande saker eller få njuta av musik - det är också att känna sig rik. Att spela ett musikinstrument i orkester, att spela i ett fotbollslag det är också rikedom. Vi behöver också fundera över social och själslig utsatthet och fattigdom. Förstå mig rätt. Jag vill inte förringa utsattheten för barn som lever i ekonomisk utsatthet. Jag vill bara vidga perspektivet till att inte förledas att tro att en god ekonomisk situation skapar lycka och en god uppväxt för ett barn.

Men idag är vårt huvudsakliga fokus just den ekonomiska utsattheten. Jag växte upp i en familj som aldrig hade råd eller möjlighet att åka på semester. Eller rättare sagt, vi hade bondgård och kunde åka på semester mellan morgonmjölkningen och kvällsmjölkningen. Semesterdag, kallade vi det. Jag upplevde det inte som utsatthet. Mina kompisar som bodde på bondgårdarna runt omkring åkte inte heller på semester.

Och det är väl just det, i relation till andra familjer var vi inte annorlunda. Barn och vuxna jämför sig med andra i vår nära omgivning. Att då sticka ut, att inte ha råd, inte kunna delta i skolutflykten, inte ha råd att åka på fotbollslägret - det skapar utanförskapet. Fast vi alla i vårt land, jämfört med barn i ett fattigt afrikanskt land, har ett stort materiellt välstånd. Har ni sett Svinalängorna så inser ni alla vad det betyder att inte ha en modern baddräkt i simhallen. Jag tror fler än jag kunde känna flickans förtvivlan och ångest i den där situationen.

***

Det finns olika sätt att mäta fattigdom och jag tycker att de olika måtten kompletterar varandra. Nästan oavsett vilket mått som används är ensamstående med barn överrepresenterade i gruppen med låg ekonomisk standard. Avsaknaden av arbete är den viktigaste förklaringen till ekonomisk utsatthet. Hälften av alla barn som bor i familjer som har ekonomiskt bistånd lämnar det innan ett år gått till ända. En kort tid i ekonomiskt trångmål är troligen inte lika påfrestande för ett barn som att leva i ett hushåll med långvarig ekonomisk utsatthet. Det gör 2,3 procent av alla barn i vårt land. Det är 54 000 barn.

De som är födda i utlandet är generellt överrepresenterade när det gäller långvarig ekonomisk utsatthet. Det beror främst på låga eller inga arbetsinkomster. Anledningarna till att man inte arbetar kan vara flera förstås men vi vet av mycket forskning att bristfälliga skolresultat, och att man inte har erfarenhet från svensk arbetsmarknad, gör det mycket svårt att få arbete. Sjukdom och olycksfall hör också hit förstås men svarar för en mindre del.

Ungefär hälften av de barn som lever i långvarig ekonomisk utsatthet har minst en förälder som är född i utlandet, något som också FN:s Barnrättskommitté uppmärksammat. Barnrättskommittén granskar de länder som ratificerat Barnkonventionen och den har i Sveriges fall noterat den mycket höga andelen invandrarbarn som bor i hushåll med låg inkomst.

På kort sikt kan ekonomisk knapphet vara mycket besvärligt. Men på lång sikt är det förödande eftersom skolresultat och möjligheterna att få arbete försämras. Värdet av att gå ut skolan med färdiga betyg har påvisats från flera håll. Där finns det stor anledning att göra mer också eftersom utsattheten riskerar att gå i arv.
Ett barns chans till ett bra vuxenliv förbättras dramatiskt fullföljd skolgång.
Det måste vi hjälpa dem till och det gäller inte minst de samhällsvårdade barnen.

En rapport från Folkhälsoinstitutet visar att det till exempel finns tydliga sociala skillnader i barns fysiska aktivitet. Barn i familjer med en hög socioekonomisk ställning är mer fysiskt aktiva i vardagen än barn i lägre socioekonomiska grupper. Att leva på socialbidrag inverkar också på möjligheten till ett aktivt fritidsliv, att ha råd med fritidsverksamhet. Att känna sig utanför och inte kunna delta i skolans utflykter, att helt enkelt inte kunna leva som andra.

I Socialstyrelsens sociala rapport från 2006 kan man också till exempel se att barn i sådana hushåll har sämre hälsa, både psykiskt och fysiskt. De gör oftare självmordsförsök och utgör en riskgrupp när det gäller att utsättas för våld och även skador.

***

Vad kan vi då göra? Höjda bidrag kan vara till hjälp i det korta perspektivet. Vi höjde flerbarnstilläget i barnbidraget från juli 2010. Det når familjerna som har flera barn. Från januari 2012 kommer en höjning av det särskilda bidraget inom bostadsbidraget. Det är pricksäkert för exempelvis ensamstående med barn och en trebarnsfamilj får en ökning med 600 kr i månaden och en tvåbarnsfamilj med 425 kr i månaden.

Ett problem för den som har försörjningsstöd är att det inte är så enkelt att förbättra sin situation. Får man ett arbete, om än på deltid, så räknas inkomsten av från socialbidraget. Det är ju inte precis en uppmuntran och stimulerar ju inte människor att söka arbete. Det behöver vi titta över även om det inte är enkelt och delvis förändrar förutsättningarna för försörjningsstödet. Riksnormen är gammalmodig. Till exempel ingår ju kostnad för dagstidning men inte för Internet. Barnperspektiv kräver en ändring.

Vi kan konstatera att när föräldrar saknar ekonomiska tillgångar eller arbete så drabbas barnen. Men vi vet också att det finns fler orsaker till utsattheten, att olika sociala problem bland vuxna kan leda till utsatthet hos barn. Så gott som alla föräldrar älskar sina barn men det finns föräldrar som saknar förmåga att ge sina barn en god uppväxt. I bakgrunden finns ibland psykisk ohälsa och ibland missbruk. Olika sådana faktorer kan samspela med våld i familjen eller med uppslitande familjekonflikter. Det skapar dubbel utsatthet hos barnen, både ekonomisk och social. 385 00 barn lever i missbruks/riskbruksmiljö i vårt land. De behöver särskilda insatser.

Jag har arbetat mycket med den sociala barn- och ungdomsvården. Det har handlat om att socialtjänsten måste bli bättre på att samtala med barn, att fatta väl underbyggda beslut när familjer behöver stöd eller när barn behöver omhändertas. Mycket återstår att göra och vi måste säkerställa att den underlåtenhet som Vanvårdsutredningen har visat på, när det gäller omhändertagande under stora delar av 1900-talet, inte upprepas.

***

Det finns också andra åtgärder på det sociala området. Ett bättre stöd till separerade föräldrar kan vara en sån sak. Ibland händer det att separerade föräldrar inte kan samarbeta om barnen och att de beslut man fattar om boende och umgänge mm försvårar situationen för barnet. Ibland också ekonomiskt. En utredning om separerade föräldrars samarbete, som leds av BRIS Generalsekreterare Göran Harnesk, ska presenteras nu i juni.

***

Vi har en bra grund att bygga på i Sverige. Den generella välfärden med en hälso- och sjukvård, tandvård och en kostnadsfri barnomsorg och skola med lagade skolmåltider som når alla barn, är en bra grundsten. Vi har relativt små inkomstskillnader i vårt land jämfört med flertalet europeiska länder. De olika familjepolitiska stöden har också stor betydelse. Familjepolitiken omfattar nästan 70 miljarder kronor varje år. En beräkning som departementet gjort visar att utan den ekonomiska familjepolitiken skulle 26 procent av barnhushållen ha en låg ekonomisk standard. Nu är det istället 15 procent av alla individer som bor i hushåll med barn hade låg ekonomisk standard. Uppväxtvillkoren för barn kan utjämnas av en politik som kommer alla barn och familjer till del.

För några månader sedan delade jag ut ett vitsippspris. Det är ett pris som delas ut av kristdemokraterna i nästan varje kommun till någon som gjort en insats till gagn för medmänniskor. Jag var i Värnamo och delade ut det till en livsmedelshandlare som bestämt sig för att all mat med kort datum gick till Hela Människan som sedan delade vidare till personer som behövde mathjälp. Lokaltidningen skrev om det här och kort efter kom en insändare där jag fick frågan om jag verkligen tyckte det var bra och om inte samhället borde svara för detta. Välgörenhet borde inte behövas i en välfärdsstat menade Insändarskribenten och satte fingret på en brinnande fråga.

Inte i någon tid i något land har man lyckats väva välfärdsnäten så täta att det inte finns behov av människor, av organisationer som vill göra väl. Det kan handla om människor som inte vill ha kontakt med myndigheter, som inte vill biståndsbedömas, som inte vill registreras. Det finns människor som faller utanför systemen hur vi än tätar. Det ska alltid välkomnas när någon vill bidra. Det offentliga och det civila samhället kompletterar varandra. Vi måste arbeta tillsammans för människors bästa och för barnens bästa. Att göra väl är vackert. Vi behöver det kortsiktiga arbetet, akutinsatsen. Men vi behöver framförallt det långsiktiga som kan lösa en problematisk situation för gott och medge en fungerade livssituation. Vad kan stat, landsting och kommun göra? Vad kan idéburna organisationer, föreningar, församlingar göra i välfärdsbygget?

Jag är genuint intresserad av era förslag till lösningar. Ni har örat mot marken och kan identifiera behov snabbare än den offentliga statistiken som släpar efter. Jag hoppas att vi tillsammans under dagen ska kunna identifiera förslag till lösningar. Att ni ska kunna delge oss vilka insatser som ni tycker kan vara framgångsrika för att hitta vägar ur utsatthet och hur vi tillsammans kan arbeta för att förbättra barns situation.

Tack för ordet - och välkomna än en gång!