Tal
Stockholm, Chinateatern 6 december 2006
Maria Larsson, Barn- och äldreminister
Anförande av Maria Larsson på Stora Demensdagen
Det talade ordet gäller
Tack för att jag får komma hit och inledningstala om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Av intresset och deltagandet att döma är demensfrågorna också högprioriterade bland vårdens personal, vilket är mycket glädjande.
Att få en väl fungerande vård och omsorg av personer med demenssjukdom är verkligen en stor framtidsutmaning. Antalet personer som lider av någon form av demens uppskattas till cirka 140 000. Samtidigt nyinsjuknar 24 000 personer varje år. År 2030 kommer 210 000 personer att lida av demenssjukdomar. Så ser prognoserna ut om inget dramatiskt framsteg sker i behandlingen av demenssjukdomar. Till detta antal kan läggas hundratusentals anhöriga och närstående som indirekt berörs av demenssjukdomen.
En nyckel till god demensvård ligger i ett nära och fördjupat samarbete, dels mellan huvudmännen - kommuner och landsting - och dels mellan vårdens professioner. Den som lider av en demenssjukdom är huvudpersonen kring vilken samverkan krävs.
På ett övergripande plan behövs en medveten strategi för hur man bemöter och omhändertar personer med demenssjukdom och deras närstående under hela sjukdomsutvecklingen. Detta förutsätter kunskaper bland annat om familjesituation och sociala förhållanden. Och oavsett hur sjukdomen utvecklas, oavsett om den medför aggressivitet, så ska ett värdigt bemötande alltid gälla. Det är en grundregel som det aldrig får tummas på.
De flesta av landstingen och kommunerna har förutsättningar för att utveckla demensvården. Och det krävs heller inte radikala förändringar. Det kan räcka med att satsa på några få saker, så kan stora förbättringar ske. Jag har redan nämnt samverkan, dessutom behövs specialkunskap om demens för olika professioner. Och det behövs naturligtvis resurser och metoder för att låta många fler än idag få demensvårdsplaner.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2007 avsatt stimulansmedel till kommuner och landsting för en vidareutveckling av demensvården.
Anledningen är, enkelt uttryckt, att vården och omsorgen om de mest sjuka äldre behöver förbättras. De mest sköra personerna är beroende av att de insatser de behöver både i hemmet och i den slutna sjukvården är samordnade.
Det är angeläget att fler demensutredningar görs så att de med begynnande demenssjukdom ges ett bra omhändertagande så tidigt som möjligt. Tidiga insatser med till exempel bromsmedicinering kan vara avgörande för den enskilde.
Ett annat område som behöver utvecklas är också hjälpmedel för personer med demenssjukdom eller begynnande demenssjukdom. Det finns idag ny spännande teknik för kom-ihåg-hjälp. Här har Hjälpmedelsinstitutet en viktig uppgift att såväl pröva som se till att spridning sker av ny teknik. Tänk om vardagshjälpmedel fanns lättillgängliga, också utan biståndsbedömning. En hjälpmedelsavdelning på IKEA skulle underlätta många människors vardag, inte bara äldre med begynnande demens.
Jag vill inte prata demensvård utan att nämna de anhöriga. Anhöriga gör stora och viktiga insatser för att hjälpa och vårda sina äldre och demensssjuka närstående. Främst är det makar eller samboende som hjälper varandra, men även insatser av närboende barn och andra närstående är betydande. De har en uppgift 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. För att de i längden ska orka måste de få stöd.
En välutbyggd och välfungerande äldreomsorg är det bästa stödet för anhöriga till omsorgsbehövande äldre. Att veta att det finns korttidsplats eller avlastningsplats när man behöver det. Att veta att en permanent plats finns när man inte längre orkar hemma. Därför inför regeringen redan år 2007 ett investeringsstöd på en halv miljard för nya särskilda boendeplatser. Dessutom behöver anhörigvårdare få kunskap om sjukdomen och dess utveckling och hur de kan bevara det friska så mycket som möjligt. De behöver nätverksträffar där man kan träffa andra anhörigvårdare och få stöd och hjälp, också av varandra.
Regeringen föreslår i budgetproposition för 2007 att 100 miljoner kronor per år avsätts till kommunerna för att utveckla stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående. Av dessa avsätts 70 miljoner kronor årligen till kommunerna för fortsatt utveckling av stödformer för närstående, 20 miljoner kronor per år till kommunerna för försöksverksamheter med nya former för samverkan med frivilliga organisationer, riktat till att stödja anhöriga. Fem miljoner kronor årligen tillförs anhörig- och pensionärsorganisationer för att öka deras möjligheter att ge stöd till anhöriga.
Regeringen har som en långsiktig ambition under mandatperioden att lyfta anhörigvårdarnas situation. Stödet till anhöriga som vårdar behöver tydliggöras i lag.
Att vården och omsorgen har tillräckligt med utbildad personal är av avgörande betydelse om vi ska klara en god demensvård. Ansvaret för detta faller på många aktörer. Alla som arbetar med utbildning och kompetensutveckling har ett ansvar för att lyfta fram de värden som finns i arbetet inom vården och omsorgen om personer med demenssjukdom.
Självklart behövs fler läkare med äldrekompetens, fler geriatriker. Men vi behöver också undersköterskor och sjuksköterskor med specialkompetens för demenssjukdom. Det är en uppgift som kräver ett stort mått av kreativitet och kunskap att få i någon mat som inte vill eller att arbeta med ett rehabiliterande synsätt trots sjukdomens framfart. Här behövs påbyggnadsutbildningar, det är också viktigt att bygga utvecklings- och karriärmöjligheter inom yrkena.
Kommuner och landsting har en viktig uppgift när det gäller att genomföra fortbildningssatsningar och handledning för allmänläkare i primärvården, demenssjuksköterskor, demensvårdsutvecklare och övrig personal.
Den nya regeringen låter Kompetensstegen fortsätta fram till 2008. Kompetensstegen ger kommunerna möjlighet att få stöd för att utveckla och förstärka kompetensen.
Flera kommuner har ansökt om medel via Kompetensstegen för utbildning av äldreomsorgens personal just i demensvård.
Sverige är ett av världens ledande länder i forskningen om demenssjukdomar. Det finns i landet en stor samlad kunskap, som det är angeläget att sprida inom demensvården. Kunskaperna är också nödvändiga för att förtroendevalda och andra beslutsfattare inom vård och omsorg ska kunna planera framtidens demensvård.
Socialstyrelsen har i uppdrag att utveckla ett nationellt kompetenscentrum för vård och omsorg om äldre där demensfrågor och anhörigfrågor ingår. Socialstyrelsen ska upprätta ett ansökningsförfarande där aktörer som vill bedriva kompetenscentrumets verksamhet kan ansöka om finansiering. Tio miljoner kronor har avsatts och de två verksamhetsdelarna ska tilldelas lika stora delar.
En viktig förebild, som jag vill framhålla i detta sammanhang, är det norska kompetenscentret för åldersdemens. Här finns säkert bra erfarenheter att ta tillvara också för oss. Jag kommer att besöka centret under våren.
Vid Socialstyrelsen pågår även ett arbete med att utveckla riktlinjer och vägledning kring vård och omsorg om personer med demenssjukdom. Detta arbete tar bland annat upp hela sjukdomsförloppet, riskfaktorer, förebyggande arbete, utredningar, diagnos och behandling efter diagnos. Riktlinjerna beräknas vara klara vid årsskiftet 2007/08.
Det är ett viktigt dokument. Vi behöver nämligen just tydligare riktlinjer för vad en god demensvård faktiskt är.
Jag vill också passa på att nämna att det finns ett nordiskt projekt om demens. Projektet har tillkommit som en uppföljning av Nordiska ministerrådets rekommendation om ett demenssamarbete på nordisk nivå. Deltagande länder är Sverige, Danmark, Norge och Island. Projektet har pågått sedan 2003 och avslutades i maj 2006. En av målsättningarna för projektet är att utväxla kompetens, erfarenheter och goda exempel mellan de nordiska länderna. Projektet har gett kunskapsförmedling och erfarenhetsöverföring mellan de nordiska länderna.
Demensfrågorna kommer att ligga mycket högt på regeringens dagordning under mandatperioden. Det är ett väldigt spännande område där behoven ökar och där utveckling måste ske. Vi tar den arbetsuppgiften på största allvar.
Tack för ordet.
