Tal
Folkets Hus, Stockholm 6 december 2006
Göran Hägglund, Socialminister

Anförande av Göran Hägglund i samband med presentation av psykiatrisamordningens slutbetänkande och Socialstyrelsens fortsatta arbete

Det talade ordet gäller!

Vänner,
Tack för er inbjudan och för möjligheten att tala till er idag.

Bristerna inom den psykiatriska vården och omsorgen har debatterats häftigt under de senaste åren. Ett antal brutala våldsdåd har fäst uppmärksamheten på frågan. Jag tror att vi är många som känner oss kluvna inför den mediala bilden av problemen.

Å ena sidan har många blivit uppmärksammade på att ohälsan kan få dramatiska följder. Och om brister inom psykiatrin. Att det blir känt och diskuterat hur situationen kan vara för personer med psykiska problem. Hur möjligheterna att få hjälp och vård ser ut.

Å andra sidan blir bilden så oerhört fel. Öppningen till allmänhetens intresse går via en försvinnande liten del som begår våldsdåd.

Vi vet alla att det är en mycket liten del av de psykiskt sjuka som begår brott. Vi vet också att det är en väldigt liten del av alla de våldsbrott som begås som utförs av psykiskt sjuka människor.

En ensidig fokusering på våldsdåd ger en felaktig bild av en sammansatt verklighet. De händelserna finns. Det visar kvällstidningarnas löpsedlar. Men för de många med psykisk ohälsa är vardagen ett lidande i tysthet. Deras vardag, det bemötande de får, den hjälp som de behöver för att förändra sin situation. Det är vad det egentligen handlar om.

Det handlar om människor som inte bara drabbas av en sjukdom. De drabbas av en stigmatiserande sjukdom som ofta förvärrar lidandet för den drabbade och dennes anhöriga. Att drabbas av sjukdom i själen är fortfarande omgärdat av många föreställningar och stämplas som något "skamligt". Jag tillhör ett parti som under många år lyft behovet av satsningar inom den psykiatriska vården och omsorgen. Fokus för oss ligger på tre områden.

· Det behövs en resursmässig upprustning. Många problem har uppkommit till följd av de besparingar som gjorts.

· Det behövs organisatoriska förändringar. Vi behöver skapa en organisation som innebär en tydlig ansvarsfördelning - med den enskildes vårdbehov för ögonen.

· Det behövs bättre samverkan och mer av förebyggande insatser mot psykisk ohälsa. Det behövs mer av uppföljning, utvärdering och jämförelser.

· Den psykiatriska vården behöver mer av vårdideologisk konsensus. All behandling bör som i den somatiska vården, vara evidensbaserad.

I det vardagliga politiska arbetet är det viktigt att alltid ha de personer som finns bakom siffror och statistik i åtanke. Det är människor av kött och blod det handlar om. Människor med nära anhöriga, med en vänskapskrets. Det är människor som saknar all form av relation till medmänniskor. Det är äldre, det är flerbarnsföräldrar. Det är människor med stabil och god ekonomi, det är människor vars enda tillhörigheter ryms i en platspåse från ICA.

Jag måste erkänna att de som griper tag i hjärtat mest av allt handlar om våra barn och ungdomar. För snart 4 månader sedan presenterades utredningen "Ungdomar, stress och psykisk hälsa". I den rapporten bekräftas mycket av det vi ser runt omkring oss. Visserligen kan det fortfarande sägas att de flesta barn mår bra. Men samtidigt ses en tydlig trend - en ökning bland barn med psykisk ohälsa på 30 procent under de senaste 20 åren. Det är alarmerande. Återigen.

Bakom varje siffra finns en liten flicka som i desperation skär sig i armarna. Den fysiska smärtan är mer uthärdlig än den psykiska. Bakom varje siffra finns en liten pojke som med en klump i magen hänger på sig sin ryggsäck på morgonen för att gå till skolan. På vägen till skolan försöker han räkna ut hur han bäst ska klara sig undan plågoandarna som ständigt är på honom på rasterna. Alla vi vuxna som sitter här idag har säkert någon erfarenhet av mobbning, av utseendefixering, av kamrater som farit illa. Av droger.

Men jag skulle vilja påstå att det är en annan tid idag än när du och jag växte upp. Att trycket att vara någon annan än den man är - är mycket större idag. Vi läser nästan varje dag om hur utsatta barn och unga är - genom hela uppväxten. Hur många lämnas efter och far illa.

Jag läste en artikel i Svenska Dagbladet där Allan Comstedt, studentpsykolog i Jönköping, intervjuas. Han menar att trycket på de unga blir allt hårdare. I spåren följer självförakt. Oro inför framtiden. Hopplöshet. Och självdestruktiva handlingar.

Comstedt säger: "Jag märker en utbredd fixering vid perfektion hos ungdomarna. Man ska i allt vara fullkomlig //...// De har svårt att fördra den mänskliga svagheten. De utvecklar //...// ingen förmåga att se både sina plus och minus och ändå ge sig själv godkänt."

Vad är det för ett samhälle som inte lyckats förmedla till våra unga att de är värdefulla som de är? Vad är det för ett samhälle som inte förmår att ge de unga hopp?

Allan Comstedt pekar ut relationsbrist som huvudorsak: "Ungdomarna är helt utlämnade till sitt eget sökande efter mening i tillvaron och där är det allt fler som går vilse." Det som saknas är "någon som visar empati, som lyssnar och som håller om".

Vi och våra barn blir idag inte värderade för vad vi är. Vi mäts, vägs och värderas efter vad vi har eller efter hur vi ser ut. Det har blivit väldigt mycket yta och väldigt lite människovärde. Det är klart att detta sätter spår. Vi ser många tecken på att pressen på unga ökar. Unga tjejer skär sig. Små barn visar stress och ångestsymptom. 100 000 barn hålls nere av mobbningens tyranni.

De unga tjejernas alkoholkonsumtion är den alkoholkonsumtion som ökar snabbast i samhället, antalet tjejer som vårdas för akut alkoholförgiftning har tredubblats de senaste åren. Köerna till Barn- och Ungdomspsykiatrin växer. Sexualiseringen och objektifieringen tilltar. Och vuxenvärlden sviker.

Vi behöver förena alla goda krafterna för att skapa ett mjukare samhälle. Föräldrar, skolor, föreningar och ideella organisationer - alla kan vi hjälpas åt att ingjuta självkänsla i våra unga och skapa motbilder. Det är inget som kan göras genom lagstiftning eller beslut i riksdagens kammare. Men vi har alla ett ansvar att göra vad vi kan för att vända på utvecklingen.

Undersökning efter undersökning visar att barn och ungdomar tycker att de har för lite tid tillsammans med oss vuxna, samtidigt som de själva tvingas bli vuxna allt för tidigt. Jag tror att familjen och barndomen spelar en väldigt stor roll för möjligheterna att bli en harmonisk vuxen. Därmed inte sagt att tidiga brister inte går att reparera senare i livet. Det tror jag.

Men det krävs en vuxenvärld och en omvärld som är beredda att ge av sin tid. Som är beredda att se. Som har resurserna att fånga upp och kunskaperna att bemöta. Som är villiga att satsa.

Barn och de ungas situation, själens hälsa, behoven inom psykiatrin. Det här är frågor som vi tar med oss när vi nu befinner oss i regering. Och som vi nu, efter så många år i opposition och utan möjlighet att påverka, äntligen har möjlighet att göra vad vi kan för att förändra. Självklart är det inget som låter sig göras i en handvändning. Det är ett arbete som kräver engagemang och beslutsamhet på alla nivåer.

När vi fanns med i regering för drygt tio år sedan, genomförde den dåvarande borgerliga regeringen den så kallade "Psykiatrireformen". Syfte var förstås att förbättra psykiskt funktionshindrade personers situation och att förbättra livsvillkor och levnadsförhållanden för dessa personer.

De ekonomiska huvuddragen i reformen var en omfördelning av ansvar för medicinskt färdigbehandlade från landsting till kommuner. Samt en statligt finansierad ambitionshöjning - totalt 1,1 miljarder kronor tillfördes huvudmännen 1995-1997.

1999 utkom Socialstyrelsens slutrapport från utvärderingen av 1995 års psykiatrirapport. Den visar att reformen innebar en rad positiva förändringar. Psykiskt funktionshindrades situation uppmärksammades i högre grad, statliga stimulansmedel bidrog till en bred verksamhetsutveckling och kommunernas verksamheter för målgruppen förbättrades.

Socialstyrelsens utvärdering av reformen visade också att det fortfarande fanns stora brister. Psykiskt funktionshindrade personers möjligheter till delaktighet och inflytande är eftersatta, anhörigas medverkan i rehabiliteringen behöver stödjas på ett bättre sätt. Samverkan och vårdplanering fungerar dåligt.

Tillsynsverksamheten inom området behöver utvecklas och kompetensutveckling behöver utvecklas, stimuleras och stärkas - för att nämna några utpekade brister.

De senare åren har larmats om akuta behov av satsningar inom psykiatrin. Idag står vi inför en oerhörd utmaning! Men vi har också en oerhörd möjlighet att göra något bra, att förändra situationen för de tusen och åter tusen som i någon form behöver hjälp för att lindra de sår som ätit sig in i själen.

Det var med stor glädje som jag för lite drygt en vecka sedan fick ta emot slutbetänkandet från Anders Milton och Psykiatrisamordningen. Ett enormt viktigt arbete startades för drygt tre år sedan. Den kunskap som finns inhämtad av psykiatrisamordningen utgör en god grund för det fortsatta arbetet.

Psykiatrisamordnarens slutbetänkande visar att många av de tidigare bristerna kvarstår. De behöver åtgärdas när det gäller samhällets insatser för personer med psykisk sjukdom eller funktionshinder. Men utgångsläget för förbättringar är gott:

- Vi har en kommunal sektor med positiv ekonomisk utveckling och som därmed har goda förutsättningar att stärka sina insatser för målgruppen.

- Samordnaren har genom sitt arbete och sina förslag visat var insatser bör och kan sättas in. I många fall har man också visat på hur detta kan genomföras med ett långsiktigt perspektiv och långsiktiga målsättningar.

- Det torde idag finnas goda förutsättningar för breda politiska överenskommelser om inriktning och konkreta förbättringsförslag.

Regeringen är beredd att redan nu tillskjuta statliga medel för att stödja huvudmännen i arbetet för att förbättra insatserna för personer med psykisk sjukdom och funktionshinder.

Regeringens förslag i budgetpropositionen innebär att 500 miljoner kronor avsätts under 2007, 500 miljoner kronor under 2008 och 250 miljoner kronor under 2009.

I budgetpropositionen pekade regeringen ut några av de områden där vi anser att det är särskilt viktigt att snabbt sätta in åtgärder. Det gäller t.ex. hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens. Det behövs en ökad tillgång till psykologer och kuratorer inom primärvården. Därmed kan förhoppningsvis arbetsbelastningen för allmänläkare och sjuksköterskor vid vårdcentralerna minskas och patienterna kan ges en mer adekvat behandling. Det behövs också en höjning av baspersonalens kompetens inom landstingens verksamheter för personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder.

Regeringen har också framhållit att vårdgarantin inom barn-och ungdomspsykiatrin behöver stärkas. Socialdepartementet förbereder i talande stund det remissarbete som ska ske utifrån psykiatrisamordningens förslag. Förhoppningen är att denna ska kunna skickas ut redan under nästa vecka. På grund av det digra arbetet kommer remisstiden att förlängas något.

Planen är att remissinstanserna kommer att ha fram till sista mars på sig att komma in med synpunkter.
Men redan nu arbetar vi på departementet med ett par konkreta satsningar som jag hoppas kunna genomföra under det kommande året.

1. Vårdgaranti m.m. för barn och unga

Regeringen kommer att föreslå att den nationella vårdgarantin utökas så att ett barn eller ung människa genom vårdgarantin skall garanteras möjlighet till utredning inom max 30 dagar samt behandling efter ytterligare 30 dagar.

Vi delar psykiatrisamordnaren bedömning om att basverksamheterna (mödra- och barnhälsovård, förskola, skola och elevhälsa) och primärvården för barn och ungdomar behöver samorganiseras, samlokaliseras och samarbeta bättre.

Därför arbetar vi med att finna vägar för detta. Så att det förebyggande arbetet och det tidiga stödet skall vara effektivt och lättillgängligt.

2. Nationellt kunskapscentrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att drabbas av svårare psykisk ohälsa

Vi arbetar för att inrätta ett nationellt kunskapscentrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att drabbas av svårare psykisk ohälsa.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utreda vilka uppgifter som kan inrymmas i ett sådant centrum samt hur arbetet kan organiseras.

Uppdraget skall redovisas senast 31 december 2006.

3. Satsning på baspersonalens kompetens

Ytterligare ett område som vi arbetar vidare med och som pekats ut av psykiatrisamordningen som avgörande är baspersonalens kompetens.

Mycket av den baspersonal som finns inom kommuner och landsting och som arbetar med målgruppen har ingen eller otillräcklig kompetens/utbildning. Den utveckling mot psykiatrisk öppenvård, som har pågått under många år, innebär att personer med svår psykiatrisk problematik i allt större utsträckning ges vård och stöd och service i hemmet eller i särskilt boende.

Vi tittar på ett kompetensutvecklingsprogram motsvarande Kompetensstegen för personal inom äldreomsorgen kan tas fram för t.ex. mentalskötare och kommunal omsorgspersonal.

Utöver dessa konkreta satsningar har regeringen för avsikt att under år 2007 arbeta för en långsiktig och hållbar utveckling av psykiatrin. Där kommer det fortsatta arbetet och framtida satsningar att konkretiseras ytterligare. Samordnarens betänkande och remissinstansernas synpunkter på detta kommer givetvis att vara en utgångspunkt för detta arbete.

Till sist, vill jag rikta ett stort och innerligt tack till alla er som ett eller annat sätt bidragit till det arbetet som gjorts under de gångna åren. Det utgör en förutsättning för att vi ska kunna förändra och förbättra.

För alla de människor som under längre eller kortare perioder i livet är i behov av hjälp och stöd på grund av psykiskt ohälsa.

För alla dessa personers anhöriga. Familj, vänner, arbetskamrater.

För alla de som arbetar inom denna sektor.

Framförallt måste vi lära oss att se hela människan och en gång för alla göra upp med alla de tabun som omgärdar psykisk sjukdom. Vem som helst av oss kan stå i tur at drabbas.

På sikt är det oerhört kostsamt - framförallt för de drabbade förstås men också för samhället att inte ta detta lidande på allvar. Det är ovärdigt ett modernt och humant samhälle att inte kunna se och tillgodose sina medborgares behov av vård.

Tack för att ni lyssnat och jag ser fram emot en fortsatt god dialog.