Tal
Lund 6 februari 2009
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister

Tal av Lena Adelsohn Liljeroth vid Välfärdskonferens, Lund

Det talade ordet gäller.

Kära vänner!

Jag vill börja med att tacka arrangörerna för att jag fått chansen att komma hit och tala på denna konferens, som tar upp det ständigt aktuella ämnet välfärd.

Innan jag går in på kulturens roll i välfärden vill jag säga något om regeringens kulturpolitik i stort.

Regeringen har tre tydliga prioriteringar på kulturpolitikens område.

- Barns och ungas rätt till kultur - handlar om rättvisa, men också om att de unga är framtidens kulturskapare och kulturkonsumenter
- Värna kulturarvet för framtiden - våra kollektiva minnesnycklar, utan rötter, ingen framtid
- Förbättrade villkor för den nyskapande kulturen - kanske det svåraste. För vi vet ju inte vad som kommer att överleva.

Till detta skulle jag vilja foga ytterligare en prioritering; ökat stöd till internationellt nätverkande.

Dessa prioriteringar ligger som ett raster över hela vårt arbete och kommer att - det är jag övertygad om - ge kulturen bra gödning.

Då och då anklagas regeringen för att urholka kulturanslagen. Det hör till oppositionens roll.

Men då vill jag bara ge ett klart och tydligt besked; statens kulturbudget har aldrig varit större än vad den är idag! Oavsett om vi räknar i reda pengar eller i andel av statsbudgeten som helhet. Därtill kommer de anslag, eller investeringar som jag föredrar att kalla det, från kommuner och landsting till olika kulturändamål. Men hur mycket man än räknar, så är det vi själva som ur våra egna plånböcker, lägger mest pengar på kultur i alla former. I runda slängar handlar det om tre fjärdedelar. Den resterande fjärdedelen kommer från allmänna medel.

Om ett par dagar kommer kulturutredningen att lämna sina förslag, denna utredning tillsattes för att se över kulturpolitiken och ge förslag på lösningar till de utmaningar kulturen står inför.

Det är nödvändigt, menar jag. Den nuvarande kulturpolitiken formades 1974. 35 år sedan. Låter kanske inte mycket; men betänk följande fakta:

- 1974; tittade de flesta svenskar på samma tv-program
- 1974, vi var inte med i EU, "muren" föreföll fast cementerad som en inte geografisk, men mentalt, ideologisk gräns genom Europa, ett Europa med gemensamma rötter.
- Vi hade en statskyrka.
- Det fanns inga konkurrerande radio- och tv-kanaler. Sådant var förbjudet!! Smaka på det. Förbjudet.
- Internet hade ingen hört talas om.
- Och landet hade få invandrare, i alla fall utanför Europa.

Idag har vi ett annat Sverige, ett annat Europa, en annan värld. Då behöver vi också en annan kulturpolitik. Men den stora kulturutredningen är bara ett av flera viktiga underlag för den framtida kulturpolitiken. Jag vet inte vad den kommer att föreslå, mer än det jag tagit del av i media. Och det är bra så. En utredning ska vara självständig. Men en sak vet vi, den har bidragit till den livligaste kulturdebatt vi haft på mycket länge. Och det är något jag är mycket glad över - därför att jag är övertygad om att en intensiv debatt stärker kulturen.

Utredningens betänkande kommer att gå ut på bred remiss - under större delen av våren.

Hur ska vi forma, omforma och genomföra vår framtida kulturpolitik? Det är frågor vi på departementet och i riksdagsgrupperna grunnar på och som ska mynna ut i en proposition efter sommaren.

Vad jag också noterat under mina dryga två år som kulturminister är den komplicerade attityden till ordet kultur! Ganska få i Sverige tycker att kultur är ett viktigt ämne, något som ska stå högt på politikens agenda. Ej väljarnas tio i topp-lista.

- Men, nästan alla tycker att det är viktigt att det finns bibliotek som är öppna på kvällarna och där man gratis kan låna böcker.
- Nästan alla vill ha konstverk ute på gator och torg.
- Nästan alla vill att museerna ska ha spännande utställningar.
- Att det ska finnas en musik/kulturskola i den kommun de bor.
- Att det kommer nya engagerande, romantiska eller spännande filmer till biografen på orten de bor.
- Nästan alla tycker om att ha konst på väggarna, att lyssna på musik, att dansa, forska i släktarkiven eller gå en kurs som utvecklar och involverar flera sinnen.

Fast de kallar det inte alltid för kultur! Det finns många som ser ett motsatsförhållande mellan kulturens egenvärde och det faktum att kulturen kan, och ska, ta plats på andra områden. Jag tror att det finns ett stort värde i att låta kulturen ta plats på fler arenor.

Tillsammans med näringsminister Maud Olofsson genomförde jag tre dialogmöten förra året, där vi fick igång en givande diskussion om hur kultur och näringsliv kan samverka på ett bättre sätt.

I måndags ordnade jag och miljöminister Andreas Carlgren ett lunchseminarium om kopplingarna mellan arkitektur, miljö och hållbar stadsutveckling. Arkitekter, myndighetschefer och experter på samhällsplanering diskuterade hur kultur- och miljösektorn kan samarbeta djupare och bättre när vi bygger framtidens städer.

Två exempel på hur jag menar att kultur kan ta en större plats i vår vardag. Jag vill dock poängtera att detta inte på något sätt inskränker på kulturens egenvärde, tvärtom tror jag att förståelsen för kultur kan öka om vi låter den ta större plats i våra liv.

Välfärd definieras enligt Wikipedia som en "samlande benämning på de delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller för att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom. Kallas även "social trygghet" eller "socialt skyddsnät". Det handhas i Sverige av kommunerna och ett antal myndigheter under Socialdepartementet."

En, i mitt tycke, ganska byråkratisk och tråkig definition. Naturligtvis är den korrekt i alla delar, men därmed inte sagt att den är rolig eller särskilt framåtsyftande. Välfärd måste betyda något mer än bara statliga transfereringssystem. Vi måste bredda definitionen av välfärd och hitta nya vägar att förbättra den. Kultur och näringsliv samt kultur och miljö är bara två områden där kulturen bör och ska få ökad betydelse.

Jag pratade i inledningen om barns och ungas rätt till kultur. Och där har vi naturligtvis kopplingen kultur och skola. Ett område där vi satsat 55 miljoner kronor för att öka högstadieelevernas tillgång till kultur, en satsning vi nu utvärderar för att se hur den kan utvecklas.

Vad allt detta kokar ner till är min absoluta övertygelse om att kultur får oss att må bättre. Forskning visar att vi behöver kultur för att må bra och för att få vara friska. Jag kan själv skriva under på detta, jag har förmånen att i mitt jobb få uppleva mycket kultur och det ger mig energi att ta mig igenom långa arbetsdagar. (Liksom motionerande givetvis, jag är ju också idrottsminister.)

Men det är inte bara i det förebyggande arbetet som kulturen spelar en stor roll. Kulturen ger märkbart snabbare resultat även i rehabiliteringen.

På Göteborgs universitet pågår just nu ett forskningsprojekt där, bland andra, professor Gunnar Bjursell arbetar med att hitta sambanden mellan kulturupplevelser och bättre hälsa. Det här är inte okontroversiellt, motstånd finns på olika håll, som så ofta när traditionalister möter förnyare. Men på Göteborgs universitet har de bland annat visat man med hjälp av musik kan få människor att må bättre och därmed minska medicineringen.

Jag vill här instämma i professor Gunnar Bjursells påstående:
- Kulturen är ett av våra viktigaste verktyg i kampen mot ohälsan!

Jag följer noga det arbete och den forskning som utförs på Göteborgs universitet och hoppas att mina vänner i hälso- och kultursverige gör detsamma.

Jag vet att det här i Skåne arbetas aktivt med introducera kultur i hälsofrämjande verksamhet. Kultur i vården är ett initiativ som verkar för att öka inslagen av konst, musik, film och litteratur till främst psykiatrin, äldreomsorgen och barnsjukvården. Det kan handla om högläsning och konst- eller filmvisning för äldre, djurspår på Barn- och ungdomssjukhuset i Lund och andra projekt. Det gläder mig oerhört att Region Skåne och Kommunförbundet i Skåne aktivt använt sig av kultur för att förbättra rehabilitering. Nästa steg är att börja tänka mer förebyggande!

Liknande arbete pågår även i Stockholm och på andra platser i landet. Att få fler friska, eller minska ohälsotalen som det så tråkigt heter, är en av välfärdens största utmaningar. Jag hoppas och tror att vi kan ta hjälp av kulturen för att göra det.

Och om jag får avsluta lite i moll. Kultur är inte bara förströelse eller allmänt "må bra". Kultur är basen i ett samhällsbygge, kulturen är kittet mellan människor. Det är också därför som kulturinstitutioner tillhör sådant som attackeras tidigt under krig. Genom att sätta kyrkor, museer, bibliotek och monument i brand smular man sönder motståndet. Man slår mot folkets själ. Det vet soldater och vandaler, intuitivt, utan att de för den skull någonsin har besökt ett museum eller lyssnat på en symfoni. Händelserna i Bosnien eller i Irak är talande. Kulturens plats i ett samhälle visar också på samhällets grad av civilisation.

Tack för att ni har lyssnat!

/Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth