Kulturmininstern invigde Utställningen Under Verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet

Det talade ordet gäller.

Kära vänner!

Vi uppfattar byggnader inte bara som byggnader, som lådor hopsatta av väggar och tak, dörrar och fönster. Bostadshuset, kyrkan, järnvägsstationen, rådhuset, skolan, konstmuseet eller saluhallen med alla sina olika funktioner, är också en sorts aktörer på stadens scen. Vissa byggnader är så symboliskt kraftfulla att de blir, vad vi idag kallar ikoner. En mycket liten grupp byggnader har en sådan historia att de dessutom blir legender. Jag tror att man kan påstå att Stockholms stadshus är en av dessa få byggnader som uppnår statusen att vara både symbol, ikon och legend.

I den utställning som öppnar i dag kommer vi att få veta mer om detta unika hus tillkomst - all planering, striderna kring placeringen, kring husets innehåll, kampen mellan tävlande arkitekter, tekniska utmaningar, kostnader och finansiering - och så småningom den genomarbetade gestaltningen och byggandet, där alternativen ibland testades i full skala och förkastades. Det hände att man ibland rev påbörjade byggnadsdelar och började om!

Stockholms stadshus, ritat av arkitekten Ragnar Östberg och hans medhjälpare (inklusive den unge Gunnar Asplund!) är byggt och inrett i en unik, öppen och ömsesidig, lärandeprocess. Hundratals murare, stenhuggare, textilkonstnärer, skulptörer, importerade mosaikkonstnärer, smyckat av prinsar och av våra främsta dekorationsmålare, skapade tillsammans ett hus av en sådan dignitet att det i grunden förändrade sin omgivning. Ja, faktiskt uppfattningen om hela huvudstaden. Sedan länge fanns stoltheten över stadens utbredning längs Saltsjöns och Mälarens stränder, men det är först med Stadshuset, som staden verkligen blir "Staden vid vattnet".

Med sitt makalösa torn, kampanilen, och med sin rad av löpande valvöppningar mot sjösidan finns de tydliga associationerna till Venedig. Samtidigt är huset en så stark hyllning till det nationella. Ett ymnighetshorn av alla tänkbara stilar, gör en vandring runt eller genom Stadshuset, till en vandring av ständiga överraskningar och upptäckter.

Stadshuset är ett hus med många skalor. De flesta av oss förknippar det kanske först och främst med Blå hallen och Gyllene salen, den årliga platsen för Nobelfestligheterna, då det fylls med hundratals gäster. Men det allra märkvärdigaste, är kanske hur huset spelar på hela skalan, från det storslagna och magnifika, till det mer intima rummet och den lilla utsökta detaljen. Det är ett hus där ingenting har lämnats åt slumpen.

Det kan också vara värt att påminna om att huset inte bara fyller funktionen att vara en storslagen spelplats för viktiga ceremonier, utan det är också en daglig arbetsplats, som i sin kontorsdel inrymmer en viktig del av stadens förvaltning.

Jag känner själv huset väl, eftersom jag tillhör dem som har haft Stadshuset som en slags arbetsplats under min tid som ledamot av stadsfullmäktige.

Tack vare den enastående engagemanget i byggandet av Stockholms stadshus fick hantverkare, konstnärer och arkitekter ständigt lära sig av varandra. Alla gestaltningsformer och hantverklig konst samverkade och resultatet blev en av landets främsta byggnader.

Som minister ansvarig för arkitekturfrågor, väcker detta också tankar och funderingar på vilken roll kvalitet och hantverk har i dagens arkitektur. Och då tänker jag inte i första hand på det storslagna, utan mer på det gedigna arbetet, i hantverket och konstnärskapet hos alla professioner, från arkitekt till byggarbetare. Stadshuset byggdes under den begynnande svåra ekonomiska depression, som följde på första världskriget, enligt många till oroande höga kostnader. Men vi kan idag säga att det att det blev en osedvanligt god investering.

Stadshuset kan vara en utgångspunkt för diskussioner om vad som skiljer stora kostnader från goda investeringar. Under perioden 1965-1975, "rekordårens byggande", byggdes det vi kallar miljonprogrammet i Sverige. Numera vet vi att planeringen och arkitekturen av en stor del av detta program inte håller en tillräcklig kvalitet. Kostnaderna för den renovering som måste genomföras under kommande år beräknas av vissa, till ungefär lika mycket som husen en gång kostade att uppföra. Räknat per boenhet ansågs de ursprungligen som billiga, men idag vet vi att det var ihåliga kalkyler. Stadshuset vittnar om att kvalitet lönar sig i längden. Och med en hotande klimatkris måste vi göra en ny typ av kalkyler, som ser både brett och långt.

Även om naturligtvis inte alla hus kan ha så stora ambitioner som Stockholms stadshus en gång hade, är det viktigt att lyfta fram dess exempel idag. Behoven av nybyggnation framför allt av bostäder, är som alla vet stort. Energieffektiviseringen av det befintliga fastighetsbeståndet - och då inte minst av miljonprogrammet - är en av de viktigaste åtgärderna som måste vidtas för att sänka den nationella energiåtgången. Utbyggnaden av kollektivtrafik, läkningen av en splittrad och segregerad stad, anpassningen till en åldrande befolkning och i allt detta: bevarandet och utvecklandet av stadens attraktivitet och skönhet, är några av de stora utmaningar vi idag möter.

Det kan verka långsökt, men jag tror att vi idag har mycket att lära oss av det komplicerade projekt som byggandet av Stadshuset var, när vi står inför alla dessa problem. Idag är de tekniska svårigheterna och möjligheterna andra, tiderna och samhället har på väldigt många sätt förändrats. Men inte minst i insisterandet på ett gediget arbete, grundat i en mellan professionerna öppen och lärande process, kan vi inspireras av idag. Det ger slutresultat som står sig, och förvandlar kostnader till goda investeringar. Avskalat allt annat berättar Stadshuset för oss att det gedigna arbetet skänker praktiska, ekonomiska och symboliska värden som lönar sig i längden.

Tack!
/Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth