Debattartikel
Svenska Dagbladet 29 augusti 2007
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister
Ny biografteknik är inte statens ansvar
I den senaste tidens debatt och starka utrop kring filmens framtid får man ibland intryck av att filmen, till skillnad från alla andra konstformer, inte uppmärksammas kulturpolitiskt. Låt mig bara kortfattat korrigera bilden - totalt stöds filmbranschen av både stat och bransch med nästan en halv miljard kronor, vilket motsvarar nästan 10 procent av den statliga kulturbudgeten.
Ganska mycket pengar kan tyckas. Utöver stöd till produktion av film finns ett biografstöd som omfattar stöd till öppna visningar av svensk film, stöd till publikarbete, stöd till teknisk upprustning och momskompensation till ideellt drivna biografer. Därutöver finns stöd till parallelldistribution av biograffilm, stöd till lansering av svensk film, stöd till import och lansering av utländsk kvalitetsfilm, stöd till visningsorganisationer, stöd till filmfestivaler, stöd till skolbio och mycket mer. Visst stödjer staten filmen och de små biograferna. Det tror jag hela film-Sverige vet.
Senast ut i debatten är VD:n för Svenska Filminstitutet, Cissi Elwin. I en artikel i SvD den 27 augusti påstår hon att Kulturdepartementet upprepade gånger uppvaktats om behovet av att omgående avsätta ytterligare betydande medel för att staten ska utrusta landets små biografer med den senaste digitala tekniken. Hon ger bilden av ett aktivt Filminstitut som legat i för att få pengar avsatta i statsbudgeten för både 2007 och 2008 och ett passivt departement som inte svarar och som inte vet vad det vill.
Det stämmer naturligtvis inte alls. Redan för ett år sedan - i budgetpropositionen för 2007 - klargjordes min och regeringens strategi i frågan om den digitala biografutvecklingen. Den innebär att det är branschen, med dess kommersiella aktörer, som ska leda och driva den tekniska utvecklingen, och inte staten. Den tekniska utvecklingen hade inte heller nått så långt vid den tidpunkten. Fortfarande skulle Filminstitutet dock följa utvecklingen och lämna underlag till regeringen.
Under våren 2007 har Filminstitutet lämnat två olika underlag. Det ena är det samlade budgetunderlaget för åren 2008-2010, där det inte anges något ökat medelsbehov alls för digitaliseringen. Det andra är den rapport som regeringen beställde om den digitala biografutvecklingen, där Filminstitutet föreslår att staten ska ta på sig en ledande roll för inköp av teknisk utrustning till ett 100-tal biografer, till en icke specificerad kostnad, för att driva på en kommersiell process. Skälet uppges vara att den digitala utvecklingen varit mer avvaktande än väntat och att antalet digitala biografer t.o.m. minskat.
Problemet med Filminstitutets rapport, som naturligtvis har behandlats på Kulturdepartementet och som också diskuterats med Filminstitutet, är att staten förväntas driva på den digitala biografutvecklingen när marknaden inte utvecklas så snabbt som en del hoppats. Min och regeringens strategi är - som sagt - den motsatta. Det kan inte vara skattebetalarna som ska ta den ekonomiska risk som det innebär att leda och driva den tekniska utvecklingen. Att chefen för en verksamhet som Filminstitutet argumenterar för ökade resurser, behöver inte innebära att regeringen gör samma bedömning. Biografernas digitalisering är givetvis viktig, men den ska ske i den takt som marknaden utvecklas.
Den tekniska utvecklingen kan ge biograferna flera nya spännande möjligheter. Där är Cissi Elwin och jag uppenbarligen eniga. Många med mig gladdes väl när det i våras blev möjligt att se direktsänd opera i världsklass på biografer i små orter runt om i Sverige och fler liknande satsningar planeras också.
