Bakgrund till Doha-rundan
Vid WTO:s fjärde ministerkonferens i november 2001 beslutade medlemmarna att inleda nya handelsförhandlingar på ett 20-tal områden med målsättningen att komma överens om ett slutligt avtal före 1 januari 2005. Eftersom konferensen ägde rum i Qatars huvudstad Doha och man för första gången särskilt lyfte fram utvecklingsfrågorna gavs förhandlingarna det formella namnet "Utvecklingsdagordningen från Doha" (the Doha Development Agenda, DDA) ofta kallad "Doharundan".
Mötet i Cancún 2003
Avsikten var att medlemmarna vid WTO:s femte ministerkonferens i Cancún, Mexico, i september 2003 skulle göra en översyn i halvtid av förhandlingarna och ta beslut om riktlinjerna för det fortsatta arbetet. På flera centrala områden var oenigheten i sak för stor och mötet avbröts utan att ministrarna kunde enas om någon gemensam deklaration. Efter mötet följde en period av lägre aktivitet.
En viktig händelse under mötet i Cancún var att en grupp stora utvecklingsländer gick samman på jordbruksområdet under namnet G20. Viktiga medlemmar i G20 är bland andra Brasilien, Indien och Kina och gruppen har sedan Cancún varit en central part i förhandlingarna och blivit en motvikt till den dominerande position som EU och USA tidigare har haft.
Återupptagna förhandlingar 2004
I början av 2004 kom alltfler positiva signaler från olika delar av medlemskretsen som pekade på att det nu fanns förutsättningar att återuppta Doharundan igen. Efter flera månaders intensiva förhandlingar lyckades man komma överens om ett ramverk för fortsatta förhandlingar.
Ramverket har kommit att kallas för "julibeslutet". Julibeslutet omfattar alla delar av arbetsprogrammet för Doharundan, men fokuserar särskilt på områdena jordbruk (inklusive bomull), industrivaror, tjänster, förenklade handelsprocedurer samt utvecklingsfrågorna. I huvudsak handlade det om riktlinjer för de fortsatta förhandlingarna. De mest kontroversiella frågorna sköts upp.
Låga ambitioner inför möte i Hongkong 2005
Nästa avgörande etapp i Doharundan var ministermötet i Hongkong i december 2005. Efter julibeslutet var förhoppningarna större och ambitionen med Hongkongmötet var till en början att få till stånd beslut om modaliteter, det vill säga siffror och formler på alla förhandlingsområden.
Men förhandlingarna under 2005 gick trögt och det var uppenbart att det skulle bli omöjligt att nå målet till Hongkong. Som så ofta förr i handelssammanhang var det jordbruket som satte käppar i hjulet. Även kopplingarna mellan förhandlingarna om jordbruk och de om industrivaror skapade problem. Mot bakgrund av de låga förväntningarna blev Hongkongmötet ändå en mindre framgång. Även om ett avgörande genombrott inte ägde rum undvek man ett sammanbrott och förhandlingarna fördes framåt på vissa områden.
Låst läge i förhandlingarna 2006
Tidsgränsen för jordbruk och industrivaror, den 30 april 2006, lyckades man inte hålla och den sköts upp till i slutet av juni då ett möte med ministerdeltagande hölls i Genève.
Mötet blev dessvärre ytterligare en besvikelse och visade att motsättningarna fortfarande var stora. Mötet avslutades med att WTO:s generaldirektör, Pascal Lamy, fick uppdraget att inleda intensiva konsultationer med i första hand ett antal av WTO:s nyckelländer. Men den 24 juli kom beskedet att diskussionerna inte hade nått något resultat. Lamy annonserade att han inte ansåg att det fanns förutsättningar för att fortsätta förhandlingarna givet det låsta läget. Den 28 juli beslutade man vid WTO:s Allmänna råd att ställa in förhandlingarna.
Förhandlingarna återupptas vid årsskiftet 2006-2007
Efter suspenderingen var det trots allt relativt stor aktivitet. Det mest positiva i sammanhanget var att många länder arbetade för att förhandlingarna skulle återupptas så snabbt som möjligt. I början av november 2006 enades man därför också vid ett möte i WTO:s förhandlingskommitté (TNC) om att mjukstarta förhandlingarna igen. Inledningsvis var förhandlingarna enbart informella, men i januari 2007 återupptogs förhandlingarna formellt i full skala.
Nystarten i förhandlingarna innebar också att upplägget i förhandlingarna ändrades något. Det hade vid det här laget blivit uppenbart att för att kunna avsluta rundan behövs ett genombrott i förhandlingarna om jordbruk respektive industrivaror. Dessa områden är de två mest kontroversiella och dessutom finns det många kopplingar mellan de båda. Strategin blev därför att fokusera på att först och främst få till stånd en uppgörelse på jordbruks- och industrivaruområdena. Om det lyckas blir det lättare att avsluta även andra förhandlingsområden.
Det visade sig inte möjligt att få till stånd ett genombrott till sommaren 2007. Istället presenterades i juli utkast till en uppgörelse från ordförandena i jordbruks- och industrivaruförhandlingarna. Dessa utkast accepterades av alla WTO-medlemmar som bas för fortsatta förhandlingar och under hösten 2007 koncentrerades diskussionerna i hög grad på dessa papper.
2008 - nära en uppgörelse men sammanbrott i slutspurten
I början av 2008 märktes en tydligare vilja hos WTO-medlemmarna att kraftsamla för att försöka avsluta rundan under 2008.
Under våren förhandlades det allt intensivare. I juli 2008 kallade Lamy till ett ministermöte i Genève. Han hade tagit fram en lista på 20 knäckfrågor som måste lösas ut. Ministermötet gick bättre än de flesta hade förväntat sig och fråga efter fråga löstes ut från Lamys lista. Till slut kollapsade dock förhandlingarna när USA och Indien inte kunde komma överens om ambitionsnivån på industrivaruområdet respektive i frågan om utvecklingsländernas särskilda skyddsmekanism för jordbruksprodukter.
Under hösten 2008 försökte Lamy att driva på för att hitta överenskommelser i dessa frågor och två nya utkast till avtalstext för jordbruk och industrivaror presenterades i december. Lamy ville kalla till ett nytt ministermöte före årsskiftet för att slutgiltigt nagla fast överenskommelser om jordbruk och industrivaror. Tyvärr signalerade då några nyckelländer att de inte var beredda att förhandla vidare på grund av stundande val och Lamy fick avbryta planerna på att sammankalla till ett ministermöte.
