Marknadstillträde för industrivaror

Förhandlingsläge

Förhandlingarna om marknadstillträde för industrivaror har länge varit mer eller mindre låsta, delvis på grund av att vissa stora utvecklingsländer med relativt höga tullar på industrivaror, som Indien, Brasilien och Argentina, varit defensiva, men även eftersom man kopplat liberaliseringar på industrivaror till jordbruksförhandlingarna.
Framsteg har nåtts i frågan om hur man ska förhandla om industrivarutullar för de minst utvecklade länderna (MUL), för utvecklingsländer med låg tullbindningsgrad, för små och sårbara ekonomier samt för nyligen anslutna WTO-medlemmar. För alla dessa kategorier av länder kommer särskilda regler att tillämpas.
Positionerna vad gäller koefficienterna (hur mycket man ska sänka sina tullar) för en enkel schweizisk formel mellan i- och utvecklingsländer har närmat sig varandra. En möjlig lösning som nuförtiden diskuteras är att i-länder ska sänka sina tullar till att högst vara ca 10 procent och utvecklingsländerna till att högst vara drygt 20 procent. Utvecklingsländerna kommer även att i viss utsträckning få behålla ännu högre tullar.

Bakgrund

Ungefär 70 procent av världshandeln utgörs av handeln med industrivaror (varor som inte är jordbruksvaror, hit hör även fisk och skog). Eftersom handeln med industrivaror är viktig så är frågan om tillträde till andras marknader för industrivaror en central del av Doharundan. Marknadstillträde handlar både om att sänka tullar och om att få bort så kallade icke-tariffära handelshinder (exempelvis regleringar som hindrar handel).
Förhandlingarna om industrivaror består huvudsakligen av tre delar:

1. Förhandlingar om generella tullsänkningar för alla sektorer enligt en särskild tullsänkningsformel (Ny tull = (Gammal tull * Koefficient)/(Gammal tull + Koefficient)). Matematiskt fungerar formeln så att den sänker höga tullar mer än låga, och att koefficienten dessutom blir ett tulltak. En koefficient på 15 innebär att tullen efter tullsänkning aldrig kommer att ligga över 15%. Ju lägre koefficient, desto större tullsänkning (liberalisering).
2. Förhandlingar om tullfrihet eller mer långtgående tulliberalisering inom särskilda sektorer, däribland elektronik, skog och textil och konfektion.
3. Förhandlingar om icke-tariffära handelshinder

Tullar

Tidigt i Doharundan kom man överens om att tullsänkningarna skulle ske enligt en tullsänkningsformel som särskilt angriper tulltoppar, höga tullar samt tulleskalering.
Tulleskalering innebär att tullen på mer förädlade varor är högre än för mindre förädlade varor. Ett problem med tulleskalering är att exempelvis utvecklingsländer som exporterar varor med låg förädlingsgrad inte kan öka förädlingen eftersom man då riskerar att stöta på högre tullar. Exempelvis är det ofta lägre tullar på kakao än på choklad.
I Hongkong 2005 beslutades att olika tullsänkningskoefficienter skulle tillämpas för i-länder och utvecklingsländer. I-länderna förväntades sänka sina tullar till en lägre nivå än utvecklingsländerna. Vid mötet 2008 nådda man ännu längre i diskussionerna om de generella tullsänkningarna för industrivaror och då presenterades en text där möjliga "landing zones" för tullsänkningsformeln. För i-länderna föreslogs en koefficient på 8 och för u-länderna mellan 20 och 25. Om texten skulle antas I denna form skulle den genomsnittliga tillämpade tullnivån bland industriländer ligga under 3 procent. Implementeringstiden för i-länder föreslogs bli 5 år och för u-länder 10 år.

I förhandlingarna har man också enats om att utvecklingsländer ska tillåtas göra undantag från tullsänkningsformeln.
Tre alternativa vägar har föreslagits för detta undantag. Enligt det första alternativet tillåts utvecklingsländer sänka tullarna med hälften så mycket som enligt formel för tio procent av tullpositionerna, dock med begränsningen att dessa som mest får omfatta tio procent av handeln. Enligt det andra alternativet medges u-länder fullt undantag för fem procent av tullpositionerna, dock med begränsningen att dessa som mest får omfatta fem procent av handeln. Enligt ett tredje alternativ får de länder som inte använder sig av ovanstående undantag att få tillämpa en koefficient som är tre till fem punkter högre än den överenskomna u-landskoefficienten.
De minst utvecklade länderna (MUL) ska inte behöva göra några tullsänkningar alls, utan rekommenderas istället att binda sina tullar till den nivå de idag tillämpar. Särskilda undantag kommer också att göras för u-länder med låg tullbindningsgrad, för små och sårbara ekonomier samt för nyligen anslutna WTO-medlemmar. I-länder medges inga undantag alls.

Sektorsavtal

Som komplement till en tullsänkningsformel förs diskussioner om så kallade sektorsavtal. Sektorsavtalen är frivilliga och innebär att tullen inom en viss sektor helt avvecklas eller i vart fall sänks mer än vad som blir resultatet av sänkningarna enligt tullsänkningsformeln. För att ett sektorsavtal ska komma till stånd krävs att antalet medlemsländer som ingår representerar "en kritisk massa" av världshandeln (normalt över 90 procent).

Inledningsvis prioriterades förhandlingarna om de generella tullsänkningarna för industrivaror men under 2011 blev sektorsavtalen den mest centrala frågan i hela förhandlingen. Bakgrunden till det var att tillväxtekenomierna efterfrågades att delta i dessa förhandlingar. Detta dels för att uppnå den omfattning av handelns som krävs för att avtalen ska gälla, och dels för att få tillväxtekonomierna att bidra till förhandlingarna i relation till sin utvecklingsnivå och därmed överlag föå ett mer balanserat resultat. Tillväxtekonomierna var dock skeptiska till detta och därför bröt förhandlingarna samman. De sektorsavtal som då stod i fokus var avtalen för elektronik, maskiner och kemi.

På industrivaruområdet finns redan olika sektorsförslag med varierande ländertäckning. För att en sektor ska kunna genomföras krävs att dess medlemsländer tillsammans har en tillräckligt stor andel av världshandeln (cirka 90 procent). Några av de sektorer som har diskuterats i dessa förhandlingar är skor, textil, kläder och fisk, där många utvecklingsländer har offensiva intressen. Andra sektorer som har föreslagits är exempelvis elektronik och trävaror.

Icke-tariffära handelshinder

Icke-tariffära handelshinder kan exempelvis vara interna regleringar som gör det svårt för utländska företag att få tillträde till en viss marknad. Förhandlingarna om icke-tariffära handelshinder går trögt. Delvis beror det på att det är ett komplicerat område, men också på att medlemskretsen som helhet hittills prioriterat förhandlingarna om tullsänkningsformeln.
Förhandlingarna om icke-tariffära handelshinder har fokuserat på följande tre spår:

• Horisontella frågor som gäller för alla handelshinder och alla sektorer. Här diskuteras exempelvis upprättandet av ett särskilt problemlösningsförfarande för icke-tariffära handelshinder där länder kan ifrågasätta andra länders handelshinder inför en utomstående medlare.
• Vertikala frågor som gäller problem som avser en särskild sektor, exempelvis elektronik, skog och klädmärkning. För de två första förslagen rekommenderas att vissa FN-standarder för elektromagnetisk kompatibilitet och säkerhet, respektive för användande av timmer som byggmaterial, erkänns. För klädmärkning föreslås att en begränsning av vad som får krävas som obligatorisk permanent märkning görs.
• Ett så kallat begäran- och anbudsförfarande där medlemsländerna får ställa krav till varandra om att undanröja specifika handelshinder på ett område mot att kravställaren undanröjer ett annat handelshinder på ett annat område.

Vad gäller NTB förhandlingarna har man kommit jämförelsevis långt och på flera områden finns det texter med relativ stor enighet bakom.