Särskild och differentierad behandling, SDT
De olika WTO-avtalen innehåller bestämmelser som ger utvecklingsländerna särskilda rättigheter och de utvecklade länderna skyldigheter och möjligheter att behandla u-länder mer fördelaktigt än andra WTO-medlemmar. Denna typ av specialbestämmelser samlas under begreppet "special and differential treatment" (SDT).
Dohadeklarationen bekräftar att SDT är en integrerad del av WTO-avtalet och stipulerar att en översyn ska göras i syfte att precisera, effektivisera och operationalisera genomförandet av SDT. Det särskilda implementeringsbeslutet som togs i Doha instruerar också WTO:s kommitté för handel och utveckling (CTD) att analysera och lämna rekommendationer till allmänna rådet om hur SDT-bestämmelserna ska kunna göras mer bindande.
Inför ministermötet i Cancún hade enighet i princip uppnåtts om 28 SDT-förslag, men eftersom förhandlingarna strandade fattades inte något beslut. Efter Cancún har förhandlingarna gått mycket trögt. Detta beror i stor grad på oenighet mellan industriländer och utvecklingsländer om fokus på arbetet och att olika grupper av utvecklingsländer har delvis olika intressen. Därtill kommer att frågan utgör en del av WTO-förhandlingarna som helhet, och därmed är beroende av framsteg på andra centrala områden, inte minst jordbruk.
På ministermötet i Hongkong nåddes en överenskommelse om fem s.k. avtalsspecifika SDT-förslag, bl.a. frågan om tull-och kvotafritt tillträde för alla MUL-länder (Minst utvecklade länder) till alla i-länder, men frivilligt till övriga u-länder. Dessa (begränsade) framsteg ökar förutsättningar att få rörelse i S DT-förhandlingarna under 2006. Ambitionen är att fokusera på ett antal avtalsspecifika förslag som förhandlas i WTO:s kommittee för handel och utveckling. Förhoppningen är att om tillräckliga framsteg görs kan även de 28 SDT-förslag som överenskoms i Cancún accepteras utan ny förhandling.
