Fiskefrågor

Marknadstillträde och subventioner

Det existerar inte något separat avtal för fiskefrågor i Världshandelsorganisationen, WTO. I Doharundan diskuteras därför fiske i två olika sammanhang: marknadstillträde, det vill säga tullsänkningar på fisk och fiskprodukter samt fiskesubventioner, det vill säga huruvida vissa subventioner till fisket ska förbjudas.

När det gäller marknadstillträde diskuteras fiskeprodukter inom ramen för industrivaruförhandlingarna. Fiskprodukter förhandlas alltså inte separat utan ingår i diskussionerna om industrivaror. Svenska regeringens ambition är att få till stånd en så långtgående liberalisering som möjligt. Denna liberalisering bör utformas så att den gynnar främst utvecklingsländerna. Fiskesektorn är av stor betydelse för många utvecklingsländers export.

Tullnivåerna i i-länderna är lägre på fiskeområde än på jordbruksområdet, men fortfarande existerar tulleskalering (tullnivån ökar med förädlingsgrad) och tulltoppar (väldigt höga tullar på vissa produkter) som skapar problem. EU har generellt sett högre tullar på fisk än på andra industrivaror, något som missgynnar utvecklingsländerna. Eftersom denna fråga inte hanteras separat är svensk position samma som för industrivaror generellt (se text om industrivaror). Frågan om fiskesubventioner faller in under förhandlingarna om subventioner som sker i gruppen "WTO-Regler". Fiskesubventioner är en väldigt komplex fråga och hanteras därför separat i förhandlingarna. Mandatet för förhandlingarna från Doha lyder:

"In the context of these negotiations, participants shall also aim to clarify and improve WTO disciplines on fisheries subsidies, taking into account the importance of this sector to developing countries."

Bakgrund om fiskesubventioner

I Doha 2001 beslutades att förhandlingar skulle inledas för att reducera eller eliminera fiskesubventioner som snedvrider konkurrensen. Under förhandlingarnas gång har WTO:s medlemsländer också beslutat att förhandla om att reducera eller eliminera subventioner som negativt påverkar det varaktiga utnyttjandet av fiskbestånden. Sverige välkomnar dessa möjligheter bland annat med hänsyn till de klara fördelarna för utvecklingsländernas export.
Huvudfrågorna för diskussionen om fiskesubventioner i WTO är följande:

• Vilka fiskesubventioner bör tillåtas och vilka bör förbjudas?
• Hur ska regler om fiskesubventioner införlivas i WTO? Behövs ett separat fiskeavtal eller räcker det med att subventionsavtalet (ASCM) förses med några specifika paragrafer om fiske?
• Hur ska särskild och differentierad behandling för u-länderna utformas?

För många utvecklingsländer är fisket av avgörande betydelse. Främst som en källa till tryggad livsmedelsförsörjning och sysselsättning, men fisket är också av stor ekonomisk betydelse, inte minst i exportsammanhang. I dag står u-länderna för drygt 70 procent av världsproduktionen av fisk (i kvantitativa termer).

Förhandlingarna om fiskesubventioner tog fart på allvar under 2004, till viss del tack vare EU:s agerande. Historiskt i WTO (och GATT) har EU hört till den mest protektionistiska gruppen på fiskeområdet. Men efter reformerna av EU:s gemensamma fiskeripolitik har EU rört sig mer mot mittfåran och intagit en mer konstruktiv roll.

Vid ministermötet i Hongkong i december 2005 enades man om en text som tydligt slog fast att subventioner som bidrar till överkapacitet och överfiske ska förbjudas. Den 30 november 2007 presenterade ordföranden för WTO:s regelgrupp, Valles Galmés, ett förslag till avtalstext om fiskesubventioner. Utkastet presenterades i form av ett annex till det Allmänna subventionsavtalet. Ordföranden föreslog att fiskesubventioner ska kopplas till fiskeförvaltning, dvs. för att få ge subventioner till fisket måste system för fiskeriförvaltning finnas på plats. Vissa särregler föreslogs för utvecklingsländer, men även dessa länder måste bedriva fiskeriförvaltning för att få ge subventioner. I texten föreslogs också ett system med tillåtna (gröna) respektive förbjudna subventioner (röda). Förslaget utsattes för kritik från ett flertal länder och ordföranden försökte lösa detta genom att ställa 77 frågor som skulle diskuteras istället. Några centrala framsteg har dock inte gjorts ännu.

Svensk målsättning

Sverige har haft två övergripande målsättningar på fiskeområdet, dels en generell ökad liberalisering av handeln med fokus på förbättrat marknadstillträde för u-länderna, dels en avveckling av alla typer av stöd som är handelssnedvridande och/eller motverkar ett långsiktigt hållbart fiske. I detta sammanhang bör de internationella åtaganden avseende ansvarsfull fiskeriförvaltning (bland annat FN-avtalet om gränsöverskridande fiskbestånd, Uppförandekoden för ansvarsfullt fiske, Internationella handlingsplanen avseende fiskerikapacitet) respekteras och - där så är möjligt - till fullo utnyttjas för att föra förhandlingarna framåt. Sverige har verkat för att fokus ska vara på det handelspolitiska området och att förhandlingarna inte kör fast i frågeställningar som inte kan, och inte heller bör, lösas inom WTO.

Sverige anser att ett brett och trovärdigt uppfyllande av notifieringsskyldigheten för fiskesubventioner är centralt. U-länderna bör erbjudas tekniskt bistånd i samband med detta. Information om fiskerisubventioner från andra källor bland andra FAO, Världsbanken och OECD, bör utnyttjas. Sverige har varit pådrivande inom EU för att kommissionen ska prioritera notifieringsproblematiken. Bland annat har kommissionen föreslagit att alla subventioner som inte notifierats i tid per automatik förbjuds, en linje som Sverige har stött.