Anförande av Göran Hägglund i samband med "En kväll mot våldet"

Obs! Det talade ordet gäller!

Först av allt vill jag säga ett stort tack för möjligheten att delta i den här konserten. Att se så många samlade kring en så angelägen fråga, det känns glädjande. Det känns hoppfullt.

Det är nog få som inte blivit illa berörda av den tragiska händelse som skedde i Stockholm för några veckor sedan. En ung människa, knappt 17 år, miste livet. Beskrivningar och bilder tränger sig på. Det är svårt att hålla tillbaka upprördhet. Uppgivenhet. Sorg.

Jag är själv tonårspappa. Jag har två tonårssöner. De är 16 och 17 år gamla. Det är självklart att händelser som den här skakar om. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Liksom andra tonårsföräldrar inser jag att det lika gärna hade kunnat vara någon av mina pojkar som drabbats. Eller som drabbas nästa gång. När sådant här händer känns det som att barn idag växer upp i ett kallare Sverige än vad vi som är deras föräldrar gjorde.

Det har nu arrangerats olika demonstrationer, manifestationer och konserter som den här mot ungdomsvåldet. Det är bra! Det är viktigt!

Vänner. För några år sedan, faktiskt ganska många för att vara helt ärlig, så märkte jag att jag hade kommit in i medelåldern. Jag märkte att jag började prata om ungdomar som "dom" i stället för "vi". Det skedde ungefär samtidigt som jag började tycka att ungdomars klädsmak och musikval ibland verkade svårbegripligt. Låt mig säga något till er ungdomar. Jag är speciellt glad att se just er här i kväll. Och när jag har följt och läst om andra manifestationer så gläds jag när jag ser ungdomar, tonåringar som engagerar sig. För det är viktigt att ni ungdomar reagerar. Att ni sätter ned foten. Att ni visar att ni inte accepterar det hårda klimatet. Och det gör ni. I konserter som den här. I manifestationer som den i Kungsan.

Vänner. När man samlas en kväll som denna så fylls jag av hopp och tillförsikt. Det kan låta märkligt, med bakgrund mot den allvarliga händelse om inträffat. Men när jag ser så många människor som samlas och som uttrycker engagemang och energi och vilja, då gläds jag. Det känns att vi vill stå upp för ett mänskligare samhälle. Ett varmare samhälle. Ett samhälle där man kan gå trygg om natten. Känslan av att vi måste hitta sätt att komma till rätta med problemet stärks.

Hur ska vi då agera och reagera när något sådant här händer? Någon tänker att det är viktigt att de skyldiga ställs till svars. Att den skyldige lagförs. Och det är givetvis viktigt. Men det räcker inte. I varje fall så räcker det inte för att undvika att det händer igen. Jag tror att det är så här: Om vi ska komma till rätta med problemet så krävs ett förnyat och förbättrat samarbete mellan föreningar, föräldrar, och ansvariga myndigheter. För det är så att myndigheter och lagstiftare kan inte ensamma vinna den här kampen.

I Sverige kanaliseras många människors engagemang och intresse genom föreningslivet. I jämförelse med många andra länder har vi ett rikt föreningsliv. Jag tror att vi behöver fördjupa och förstärka polis och kommuners samarbete med föräldraföreningar, idrottsföreningar, scoutföreningar, nykterhetsorganisationer, samfund och andra organisationer. Det räcker inte bara med fler poliser eller nattöppna fritidsgårdar. Alla goda krafter behöver samverka. Vi behöver föräldravandringar och farsor och morsor på stan. Vi behöver fler Fryshus och fler nattvandrare. Regeringens ambition är också att förbättra villkoren för Förenings-Sverige.

Någon har påpekat att problemet egentligen inte är ett ungdomsproblem utan ett vuxenproblem. Eller kanske snarare ett brist-på-vuxen-problem. Det ligger något i den distinktionen. Frånvarande fäder utgör idag ett problem. Det är i barnens och ungdomarnas hem och uppväxtmiljöer som problemen ofta börjar. Och det är där problemen enklast kan förhindras.

Det är inte lätt att vara tonårsförälder idag. Trots det moderna välfärdsamhällets alla materiella framsteg är svårt att vara mamma eller pappa. Vardagen präglas av stress. För väldigt många av oss föräldrar har dåligt samvete blivit en vardaglig följeslagare. Det är inte bara tid som är en bristvara. Många upplever att de sociala nätverk som förr fanns kring familjen har försvagats. I en rörlig tid med släkt och vänner på avstånd upplever många föräldrar sig ensamma som föräldrar. De har helt enkelt få att fråga om råd och stöd i sin närhet. Sverige har ett bra föräldrastöd för småbarnsföräldrar genom barnavårdscentraler och mödravård. Men sedan upphör möjligheterna att enkelt få råd. För många är nog "Super-nanny"-programen på TV de enda rådgivarna. De är på intet sätt dåliga. Men det räcker givetvis inte. Framför allt inte om man har stora problem. Först när en situation har spårat ur mer eller mindre totalt och socialtjänsten och polisen kopplas in så finns hjälp att få. Det är inte en bra ordning.

Min ambition är att inom regeringen verka för ett bättre stöd till alla föräldrar. Vi behöver uppvärdera föräldrarollen i stort. Jag vill därför verka för ett tillgängligt stöd som, på föräldrarnas eget initiativ, ska kunna bistå med råd och hjälp. Någon att fråga. Någon att bara ringa när man inte vet hur man ska göra. Jag har väckt idén om ett nationellt projekt med namnet "Förälder". Jag tänker mig en delegation med ett uttalat utåtriktat uppdrag. Deras uppgift ska vara att sprida kunskap om vilka föräldrastödjande metoder som fungerar och att ta fram information som kommuner kan använda i sitt konkreta arbete. De kan lyfta fram de goda exemplen och inspirera andra att följa efter.

Det är inte så att politiker i riksdag och regering med ett par enkla pennstreck kan avskaffa ungdomsvåldet. Om det ändå vore så enkelt! Men vad vi kan göra är att dra vårt strå till stacken för att skapa ett mänskligare samhälle.

Jag har under flera år argumenterat för en civilkuragelag. Vad är egentligen "civilkurage" för något, kanske någon undrar. Civilkurage är "mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk". Det är i varje fall vad Nationalencyklopedin lär oss. Mod att stå upp när någon råkar illa upp. Mod att säga ifrån.

Mina vänner. Vi behöver skapa ett varmare Sverige, ett schystare Sverige. Ett Sverige där vi ställer upp för varandra. Genom en lag kan vi visa att vikten av att gripa in, säga ifrån, kalla på hjälp eller slå larm när en medmänniska råkar illa ut. En lag om civilkurage är ingen universalmedicin, den löser inte alla problem. Men den hjälper till att stävja brottslighet. En lag skulle vara en tydlig signal om att vi inte godtar brottslighet eller kränkningar och att vi som människor ska ställa upp för varandra. Det som hänt visar att behovet av civilkuraget på intet sätt minskat. I Norge och Danmark och en rad andra länder är det straffbart att inte ingripa om man kan förebygga eller hindra grov misshandel eller hjälpa någon i livsfara. Men i svensk lag finns ingen allmän skyldighet att avslöja eller hindra brott och det finns ingen plikt att anmäla ett brott. Det finns inte heller någon allmän skyldighet att hjälpa en person som befinner sig i nöd. Varför kan vi inte hjälpa utsatta och hotade människor med en liknande lag som i Norge och Danmark?

Vi får inte rädas brottslingarna och godta likgiltighet. Alla som kan måste vara med i brottsbekämpningen. Det handlar inte om att utsätta sig själv för fara utan om en laglig skyldighet att ingripa efter förmåga. Under året som kommer ska en sådan lag utredas.

Jag tror att många faktorer måste samverka om vi ska se resultat. Genom att stödja och uppmuntra föräldrar, genom ett fördjupat samarbete mellan myndigheter och föreningslivet och genom en lag om civilkurage tror jag att vi tar viktiga steg i rätt riktning. Bort från det meningslösa våldet. Bort från det onödiga lidandet.

Mina vänner. Det är lätt att känna sig liten när något sådant här händer. Och det är lätt att känna att det jag gör inte spelar någon roll. Hur skulle jag kunna stoppa ungdomsvåldet i Sverige? En enskild liten människa.

Tanken att vad vi gör inte spelar någon roll, den är farlig. Den riskerar att göra oss till passiva åskådare. Som tittar på. Och tiger. Jag vill minas att det var Martin Luther King som sa att den största tragedin inte är de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. Hans poäng är tydlig. Tillsammans har vi ett ansvar. Tillsammans kan vi förändra samhället. Vi fattar varje dag en mängd beslut. Små beslut. Stora beslut. Vanliga och ovanliga beslut. Och det du och det jag gör är viktigt. Mycket viktigt. Det är därför jag gläds en kväll som denna. För en sådan här kväll ser jag engagemang. Jag ser empati. Jag skönjer en gemensam stark känsla för ett mänskligare Sverige.

Tack.