Tal
Biblioteksonferens, Kungliga Biblioteket, Stockholm 25 januari 2007
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister

Det här vill vi! Bibliotekarier -30 om bibliotek 2007+

Vänner!
Jag tycker det är väldigt roligt att få inleda en konferens,
som under dagen ska kunna bidra till tankar och idéer om framtidens bibliotek.

Folkbiblioteken, dvs bibliotek avsedda för alla, har en lång historia. Framväxten av dem hänger samman med den obligatoriska skolan, industrialismen och demokratins genombrott.

Det var läsesällskapen, sockenbiblioteken,folkrörelsebiblioteken som på ett sätt flätades samman och kom att utgöra grunden till våra moderna bibliotek med nya idéer från Storbritannien och USA.
Bildning och utbildning var - och ÄR - en förutsättning för den ekonomiska tillväxten och för demokratin.

Historiskt har staten (och akademierna) haft en viktig roll för att ge grundförutsättningar för kultur och bildning.

Men en bred folkkultur, friare och ostyrig, har samtidigt bidragit till utvecklingen.
Jag är rädd att vi ibland tror att allt styrs allenarådande utifrån budgetanslag och storslagna, nationella, politiska ambitioner. Att vi glömt de omfattande förenings- och näringslivsinsatserna.
Kultur, kunskap, kreativitet och kritiskt tänkande bidrar till ett rikt samhälle. Vi är förhoppningsvis överens på den punkten.

Och biblioteken har alltid varit viktiga i det sammanhanget. Komna som de är ur upplysningens tid och senare utvecklade ur det allmänna bildningssträvandet, i nya samhällsgrupper, men fortfarande är biblioteken en viktig bas för att skapa ett kultur- och kunskapssamhälle, för alla.

Den tekniska utvecklingen driver på, möjligheterna ökar hela tiden, men samtidigt ställs högre och nya krav på bibliotekariens kompetens och arbetsmetoder.
Och naturligtvis också på beslutsfattare - och på besökarna.
I grunden är detta positivt!

Nu handlar bibliotekens och bibliotekariens uppgifter mycket om att vägleda ett stort antal studerande, om pedagogik och om att kunna utnyttja modern informations- och kommunikations-teknik.

En lika viktig uppgift är fortfarande att öppna dörren till skönlitteraturen, att ge fler - framför allt de som inte naturligt känner sig hemma bland bokryggar - lust att förutsättningslöst och fördomsfritt utforska litteraturen.
Ibland öppnas den dörren kanske via TV-spel? Ibland via serier eller film. Många bibliotek arbetar så.

Biblioteken är en av de mest decentraliserade samhällstjänsterna som finns.

Samtidigt har kraven på ökat samarbete blivit en väsentlig fråga för att det allmännas biblioteksresurser skall kunna utnyttjas och utvecklas på bästa sätt.

Inom EU pågår nu arbetet för att skapa ett digitalt bibliotek, en gigantisk portal, som gör Europas kulturarv tillgängligt för alla.

En naturlig utgångspunkt för verksamheterna måste ändå vara att utgå från de lokala behov som finns, att söka former för samverkan inom biblioteksvärlden, men också inom andra samhällsområden.
Och självfallet finns idéer att hämta i andra länder.
Det finns unika möjligheter bara engagemang och nytänkande är med.

En ny regering innebär naturligtvis en ny politik.
Och en delvis ny kulturpolitik.
Jag vill forma en plattform för kulturpolitiken, som kännetecknas av långsiktighet, helhetssyn och engagemang. En kulturpolitik som håller för dagens krav och morgondagens behov.
Det här kan låta som självklarheter - och tämligen menlöst - men kan innebära sprängstoff och nytändning. Vi får väl se!

Det senaste årtiondets samhälls- och strukturförändringar, med ökad globalisering och utveckling av ny teknik, har förändrat vårt förhållande till omvärlden.
Den här utvecklingen måste också ge avtryck i kulturpolitiken. Vi måste pröva hur de nuvarande kulturpolitiska prioriteringarna förhåller sig till dagens samhälle - våga ompröva gamla sanningar.
Kulturpolitiken måste i allt högre grad handla om att medla i övergången mellan det nya, dvs. att värna om traditioner och kulturarv och samtidigt lyfta fram kulturen som ett område där det föränderliga ger tydliga uttryck.

Idag tvingas stora delar av kultursektorn att förhålla sig till ett ramverk, som i stor utsträckning skapades för mer än trettio år sedan.
Politiken står och stampar - medan kulturaktörerna söker nya vägar och nya möjligheter, systemet till trots snarare än tack vare systemet.
I Kulturdepartementet förbereds nu därför direktiv till en större kulturpolitisk översyn.
Hur ser strukturerna ut?
Behövs det andra strukturer?
Främjas mångfalden och nyskapande?
Vem är man till för?
Hur ser statens roll ut?

Det är frågor som bör ställas. Jag skulle vilja se en tydligare roll för politiken, en bättre uppmuntran av de ideella krafterna i samhället och ett vidgat fält för det fria näringslivet att uppmuntra kulturen med nya intryck och resurser.

Den entreprenörsanda, som kännetecknar kulturlivets aktörer, är en förutsättning för dess mångfald av uttryck och förmåga att hitta alternativa vägar, när de traditionella verkar stängda.

Kultur för barn och unga kommer att vara ett prioriterat område i alliansregeringens kulturpolitik.
Jag vill ta barnen som utgångspunkt, eftersom de är en viktig målgrupp, den viktigaste faktiskt, när vi vill främja tillgång till kultur, till bildning och utbildning.
Vi vet att de flesta små barn har kontakt med böcker och har vuxna som laser högt för dem. Så gjorde också min man och jag för våra barn under flera år, även när de kunde läsa själva.
För det gav även en fin stund av gemenskap.
Men vi vet också att många barn, redan efter några år slutar att nöjesläsa, att många inte har tillgång till levande musik eller teater.
Men jag vill arbeta för att alla får samma möjligheter.
Och då spelar folk- och skolbiblioteken en enormt viktig roll I vårt gemensamma arbeta att vinna läsare i nya generationer.

För kulturen går skolans roll inte att underskatta. Skolan kan nå alla barn, demokratiskt och professionellt. Även om Utbildningsdepartementet och Kulturdepartementet nu gått skilda vägar, så ser jag det som självklart att en strategi för barn- och ungdomskultur tas fram i nära samverkan mellan de två departementen.
Jag kommer därför självklart stödja alla ambitioner till ökad samverkan mellan skolans parter och det professionella kulturlivet.

Förändringar är möjliga. Tro inte annat.
Så låt oss lära av vår historia! Där förändringar krävts - har det kommit nytänkande, mycket kreativitet, och starkt engagemang.
Så låt diskussionen flöda, tänk nytt, tänk fritt, förbjud uttryck "som så har vi aldrig gjort" eller så har vi alltid gjort - bara så bevarar vi en livskraftig kultur.