Integritetsskyddskommittén överlämnar i dag sin kartläggning och analys till justitieministern

Det konstaterar den parlamentariskt sammansatta Integritetsskyddskommittén i ett delbetänkande (SOU 2007:22) som i dag överlämnas till justitieminister Beatrice Ask. Kommitténs ledamöter, som representerar samtliga riksdagspartier, står eniga bakom kommitténs bedömningar.

Uppdraget har varit att undersöka hur integritetsskyddsaspekten har hanterats och reglerats i den lagstiftning som gäller i dag. På många rättsområden finner kommittén brister i hur integritetsskyddet har tillvaratagits. Dessa brister redovisas utförligt men kommittén analyserar också orsakerna. Kommittén pekar framför allt på en felaktig metodik och strukturella brister som leder till att integritetsskyddsaspekterna inte beaktas tillräckligt redan när lagstiftningen utarbetas.

Vanliga orsaker till brister i skyddet för den personliga integriteten är:

• Otillräcklig analys av de integritetsskadliga effekterna hos föreslagen lagstiftning.
• Uteblivna eller schablonartade proportionalitetsbedömningar.
• En tendens att korta ner utredningstider och att ersätta kommittébetänkanden med interna departementspromemorior.
• Ett svagt intresse för att analysera konsekvenserna för integritetsskyddet vid effektiviseringen av statsförvaltningen (bl.a. genom sammanförande av myndigheter till större enheter och genom utökat informationsutbyte).
• Underlåten redovisning av skälen till att integritetsskyddet prioriteras ned i förhållande till andra intressen (exempel: 2004 års tvångsmedelsreform).
• Bristfällig kunskap om medborgarnas attityder och önskemål.
• Svag offentlig uppföljning av teknikutvecklingen.
• Ett stort antal registerförfattningar som inte är tillräckligt enhetliga, tydliga och överensstämmande med andra författningar av betydelse för integritetsskyddet, t.ex. sekretesslagen.
• En benägenhet att förbise hur integritetsskyddet som helhet påverkas när nya åtgärder vidtas som begränsar detta skydd.
• En benägenhet att inte göra skillnad mellan åtgärder som berör en viss utpekbar grupp av människor (t.ex. de som är misstänkta för grova brott) och åtgärder som berör hela befolkningen (t.ex. i form av allmän kameraövervakning eller lagring av teletrafikuppgifter).
• En benägenhet att inte tillräckligt beakta skillnader mellan lagstiftning som får små respektive stora konsekvenser för den personliga integriteten.

Metodfel och strukturella brister av dessa slag i förening med en jämförelsevis låg värdering av integritetsskyddets betydelse har lett till omotiverade integritetsförluster och till obalanser i lagstiftningen. Några särskilt tydliga exempel är:

• I yttrandefrihetens intresse utvidgades 2003 grundlagsskyddet för moderna medier. En förbisedd effekt av denna reform är att skyddet för den enskildes integritet har satts ur spel vid kreditupplysning via Internet och att det har blivit svårare att få upprättelse när kränkande uppgifter läggs ut på Internet.
• Kontrollen av hur de hemliga tvångsmedlen används är svag, både vad avser den öppna polisen och Säpo. Säkerhetstjänstkommissionens kritik 2002 har inte medfört en bättre ordning för insyn och kontroll.
• Polisens hantering av personregister har inte fått någon ny reglering, trots att en sådan länge ansetts nödvändig av integritetsskäl. Problemet har accentuerats i och med det omfattande reformarbete som på senare år bedrivits i syfte att ge polisen tillgång till ännu mer känslig information, bl.a. genom utvidgad tvångsmedelsanvändning.

Kommittén uttalar sig varken för eller emot de i riksdagen vilande förslagen om buggning och preventiv tvångsmedelsanvändning. Det har heller inte varit kommitténs uppgift enligt direktiven att ta ställning till regeringsförslag som utarbetas under utredningstiden. I syfte att belysa kommitténs analys av brister som förekommer generellt i lagstiftningsarbetet pekar kommittén emellertid på att konsekvenserna för integritetsskyddet i de aktuella fallen borde ha utretts ytterligare för att möjliggöra en allsidig bedömning av om de föreslagna åtgärdernas integritetsbegränsande verkningar står i rimlig proportion till åtgärdernas omsorgsfullt redovisade nyttoeffekter. Kommittén konstaterar också att förslaget om preventiv tvångsmedelsanvändning, i likhet med det till riksdagen överlämnade förslaget om utökad signalspaning, inte baseras på sådant grundligt utredningsarbete som tidigare har varit brukligt inför stora och principiellt viktiga reformer.

Det är kommitténs förhoppning att dess kartläggning och analyser kommer att öka medvetandet om integritetsskyddsaspekternas betydelse i lagstiftningsarbetet. Kommitténs genomgång bör kunna tjäna till ledning för det framtida lagstiftningsarbetet och i bästa fall också bidra till att undvika onödiga integritetsförluster.

Kommittén fortsätter nu sitt arbete med överväganden rörande behovet av ny lagstiftning till skydd för den personliga integriteten, med sikte på ett slutbetänkande i december 2007.