FN-sanktioner och EU-sanktioner
FN-stadgans kapitel VII utgör grunden för flertalet av det internationella samfundets sanktioner. FN:s säkerhetsråd kan enligt bestämmelser i detta kapitel vidta kollektiva sanktionsåtgärder i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet. När säkerhetsrådet beslutat om sanktioner är medlemsstaterna folkrättsligt förpliktade att genomföra åtgärderna och införliva bestämmelserna i sina egna rättssystem. För Sveriges del sker detta gemensamt med övriga EU-länder.
EU kan besluta om internationella sanktioner inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det kan antingen vara beslut om att gemensamt genomföra FN:s sanktioner eller självständiga beslut om sanktioner. Detta sker genom att EU:s ministerråd antar ett rådsbeslut. Sådana beslut innehåller detaljerade åtaganden att genomföra vissa sanktioner. De åtgärder som faller inom Europeiska unionens behörighet (till exempel handelsrestriktioner eller frysning av tillgångar för vissa individer eller företag) genomförs sedan i en EU-förordning som blir direkt tillämplig i svensk nationell rätt. EU-förordningen kan föreskriva att vissa uppgifter ska utföras av särskilda behöriga myndigheter i varje medlemsland. Andra åtgärder faller under medlemsstaternas behörighet (till exempel vapenembargon) och genomförs genom nationell lagstiftning.
Överträdelser av ett förbud i en EU-förordning om ekonomiska sanktioner eller i en kompletterande föreskrift som regeringen beslutat m a a sanktionsbeslut i FN:s säkerhetsråd eller EU:s ministerråd är straffbara. Bestämmelser om detta finns i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner. Straffet kan bli böter eller fängelse i högst två år. En lägre straffskala gäller om brottet sker genom grov oaktsamhet, och en högre om brottet är grovt. Ringa brott medför inte ansvar.
