Mänskliga rättigheter och ny teknik tema på konferens
- Den tid är förbi då ett folks längtan efter frihet och välfärd kan tystas genom att man blockerar dess yttrandefrihet och mötesfrihet.
Så sade Gunilla Carlsson när hon på onsdageftermiddagen inledningstalade på det stora expertmötet i Rosenbads konferenscenter om Internet och mänskliga rättigheter
Biståndsminister Gunilla Carlsson talar vid konferensen om mänskliga rättigheter och ny teknik.
Ett 70-tal företrädare för civilsamhälle, företag, mellanstatliga organisationer och regeringar hade samlats för att under två dagar diskutera hur de mänskliga rättigheterna ska kunna skyddas och främjas också med ny teknik för kommunikation.
Huvudperson var FN:s specialrapportör för yttrandefrihetsfrågor, Frank La Rue från Guatemala. Han talade mycket om olikheter när det gäller möjligheten att utnyttja den nya tekniken:
- Målet måste vara att alla får tillgång till Internet, sade Frank La Rue.
- Men jag säger inte att detta är en ny rättighet i sig själv, utan snarare ett medel att förverkliga rätten till yttrandefrihet och rätten att söka och ta emot information.
Frank La Rue påpekade att alla stater subventionerar kollektivtrafiken i städerna, och även utbildning, och borde därför göra samma sak med tillgång till Internet.
Säkerhetsfrågorna var uppe tidigt under diskussionen. Och flera deltagare gladde sig åt Gunilla Carlssons tydliga besked att säkerhet på nätet får aldrig leda till handlingar som illegalt inkräktar på mänskliga rättigheter online.
Ett huvudtema för mötet var de begränsningar i yttrandefriheten på nätet som tillämpas i vissa länder alltifrån censur till blockering till nedsläckning av hela Internet. På vilket sätt kan man komma till bukt med sådana inskränkningar som bryter mot grundläggande rättigheter?
Det var ingen som begärde att helt nya rättigheter skulle formuleras för yttrandefrihet på nätet. Det internationella regelverket mot censur som finns i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter gäller också där. Detta trots att Internet inte existerade när den konventionen formulerades i mitten av 60-talet.
Vad som behövs, ansåg många deltagare, är att aktörer som representerar olika intressen försöker att samverka för att värna yttrandefriheten på nätet. Det gäller inte bara regeringar som har det direkta ansvaret för att skydda sina medborgares mänskliga rättigheter utan också civlisamhällesföreträdare, teknikföretag, forskare och akademiker (the multi-stakeholder approach).
En intressant företeelse under seminariet var det från första stund mycket aktiva twittrandet (med hashtaggen #fxinternet), med korta kommentarer från många av deltagarna i konferenslokalen men också andra, kanske långt bort men ändå mycket närvarande, ute i cybervärlden.
Ytterligare ett tema under konferensen handlade om integritetsfrågor, the right to privacy. Under en inledning undrades är privacy verkligen möjligt under det tjugoförsta århundradet? Flera aktuella integritetsfrågor togs upp alltifrån EU:s datalagringsdirektiv till s k data mining. Många svåra spörsmål restes: Hur kan vi säkerställa att det snabbt växande privata kommunicerandet, med hjälp av ny teknik, får samma skydd som det igenslickade kuvertet gav när man förr skrev fysiska brev? Och hur kan man få unga människor att förstå innebörden av att man skickar ut personliga bilder på nätet bilder som aldrig kan tas tillbaka?
Teknikföretagens roll var ett annat ämne. Vilket ansvar har olika mellanhänder, exempelvis s k Internet Service Providers, för att säkerställa yttrandefrihet på nätet, i stället för att bli redskap i försök att censurera och blockera? Ett antal företagsrepresentanter fanns med på seminariet, och det är tydligt att frågor kring företagens neutralitet diskuteras livligt också inom branschen.
Ett exempel som Patrik Hiselius från TeliaSonera tog upp var hur Internet-sidor med barnpornografi blockeras i Sverige. Detta sker frivilligt av Internet-företagen, på basis av en lista från polisen. Men är det riktigt att privata företag själva ska detta ansvar, eller bör det som ska stoppas vara reglerat i lagstiftning? Och i en av de många twittrade kommentarerna skrevs detta: Unresolved qu: is it ever acceptable to filter&block content on the Internet? Proportionate? Effective? Mission creep? Due process?
Efter många dussintals inlägg var det dags att summera vid lunchtid på torsdagen. Vad skulle hända nu? Det var tydligt att det inte finns en enda strategi för att främja yttrandefrihet på nätet. Risker och svårigheter finns i alla länder, inte bara i dem som vanligtvis förknippas med ofrihet.
Många såg nu fram emot den rapport som Frank La Rue ska presentera inför FN:s människorättsråds möte i Genève i maj/juni. En talare föreslog att ett sätt att följa upp vore att tillsätta en särskild specialrapportör just för frågor kring Internet och mänskliga rättigheter.
Frank La Rue fick sista ordet av de tillresta deltagarna. Även om teknologin är ny så gäller de gamla normerna för mänskliga rättigheter fullt ut, betonade han.
Och som en sista illustration på hur världen förändras kom följande rader upp på Twitter, just som expertmötet avslutades: There are 3x as many smart phones being activated every minute than there are babies being born.

