EU:s fördrag

Alla EU:s medlemsstater har grundläggande regler för respektive land ska styras. I Sverige fyller grundlagarna den funktionen. I EU, som inte är en stat, grundar sig samarbetet på fördrag som har ingåtts mellan medlemsstaterna.

Fördragen är de gemensamma, grundläggande avtal som anger vilka uppgifter unionen har och hur samarbetet ska fungera. Det vill säga vilka politikområden och frågor som EU får besluta om, hur EU:s institutioner ska fungera och hur lagstiftningsprocessen inom EU ska gå till.

För att EU ska kunna besluta om ny lagstiftning på ett visst område måste det finnas rättslig grund för detta i fördragen. De nu gällande fördragen benämns EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Beslut om nya fördrag och fördragsändringar fattas genom regeringskonferenser. Besluten tas med enhällighet.

Lissabonfördraget

Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007 av företrädare för EU:s regeringar. Sveriges riksdag godkände fördraget den 20 november 2008. Efter att Tjeckien som sista medlemsland undertecknat avtalet i Rom den 13 november 2009 kunde Lissabonfördraget träda ikraft den 1 december samma år.

Genom Lissabonfördraget görs ändringar i eller tillägg till EU-fördraget (som trädde i kraft 1993) och EG-fördraget (som trädde i kraft 1958). EU-fördraget kvarstår i ändrad form, medan EG-fördraget byter namn till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Unionen ersätter och efterträder Europeiska gemenskapen (EG) som juridisk person och ges rätt att bland annat ingå internationella överenskommelser inom ramen för unionens befogenheter på hela dess verksamhetsområde.