Tal
Kungliga Operan 5 oktober 2007
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister

Tal vid invigningen av Dans i skolan-biennal Barnen, dansen och yttrandefriheten

För två år sedan dansade världens starkaste tjej in här på Operan. Det syntes. För ut från husväggarna växte två illröda spretflätor, precis såna, fast lite större, som man hittar i varje leksaksaffär med aktning. Tilltalet var otvetydigt. Operan signalerade till någon annan, än den medelålders, kulturvana genomsnittspubliken. Kom hit! Alla pippilottor, små och stora! Och de kom - 26 000 besökare bara under 2005. I trapphallen möttes de av stans flottast inramade rutschkana.

Samma år övergick försöksverksamheten med arbetet med barn och unga till att bli en reguljär verksamhet. På nätet är det lätt att hitta till Unga@operan.se. Ett målinriktat och kreativt arbete med den unga publiken genomförs dagligdags. Många initiativ riktas mot barn i skolan men även mot barns och ungas fritid. Föräldrar och andra vuxna får vara med och titta bakom kulisserna och få en djupare inblick i Operans arbete.

I linje med denna tydliga prioritering, står Operan i dag värd för denna första Dans i skolan-biennal, med rubriken Barnen, dansen och yttrandefriheten. Att denna manifestation genomförs ser jag som ett mycket positivt uttryck för det envisa arbete med att stärka dansen, som Kulturrådet verkat för i decennier.

Jag tror också att de nätverk och den strategi som utvecklingsprogrammet Dans i skolan, har etablerat är ett mycket kraftfullt sätt att arbeta på. Att alltid låta dörren mot mångfald och mot andra länder stå öppen, tror jag är en förutsättning för att nå bästa resultat. Under dessa tre dagar blir Operan en kreativ tummelplats för den yttersta kompetensen inom området från Sverige, Frankrike och Litauen.

Jag vill passa på att lyfta fram de viktiga aktörer, de områdeskunniga infrastrukturbyggare, som får människor att mötas och kunskaper att växa. Jag tänker på de regionala danskonsulenterna. I alla län, utom två, har regioner eller landsting tillsammans med staten valt att satsa på att stärka dansen strukturellt. Och det har gett resultat. Inte minst visar Kulturrådets färska rapport hur betydelsefullt konsulenternas arbete är. De ser till att professionella möter barn, att lärare möter professionella och att de högre utbildningarna möter professionella kulturskapare.

Deras arbete har gjort att barns och ungdomars intresse för dans har ökat, i synnerhet när de unga själva involverats i processen. Fler barn får i dag uppleva professionell dans än tidigare. Även själva kunskapen om vad som görs, och som behöver göras, har ökat. Inte minst genom det ansvar som konsulenterna har som brobyggare och kunskapsspridare i Dans i skolan-arbetet.

När Dans i skolan förra året erbjöd landets skolor en utmaning - om att ge sin berättelse om hur just den skolan arbetar med dans, var det 81 skolor som ville vara med och berätta, och kanske bli en av sex som fick 10 000 kronor i stimulansbidrag. Berättelserna vittnar om att dans stimulerar till att arbeta över ämnesblocken, att arbeta med elevernas inflytande och delaktighet men också som ett pedagogiskt verktyg. För mig är 81 skolor, många skolor. Och jag är övertygad om det kommer att bli fler.

För nu startar Skapande skola. Staten satsar 55 miljoner kronor för att stärka barn- och ungdomskulturarbetet i skolan, varje år. Exakt hur landets 290 kommuner och skolor kommer att använda dessa pengar, vet jag inte. Men jag är övertygad om att denna satsning, kommer att bidra till att fler unga än i dag kommer att få uttrycka sig genom dans, och få uppleva dans, än tidigare. Flera samstämmiga studier visar att just dans är ett av de konstområden som efterfrågas av elever som går i det som kallas högstadiet. Dans har fått en statushöjning på senare år och efterfrågetrycket är stort på professionella vuxna som kan och vill arbeta med dans.

Min förhoppning är att Skapande skola blir en signal ut till landets kommuner och skolor, att det är dags nu. Sverige har kommit långt, och många kommuner och skolor har etablerat utmärkta former för samverkan där konstnärer - med integriteten intakt och utan att tumma på kvalitetskrav - etablerat sig i det löpande vardagsarbetet i klassrummen och inte som tillfälliga muntrationsprojekt. Det måste vi ta vara på och lära av. Men nu är det dags att ta ett steg till.

För vi vet genom Aktionsgruppens utredning och andra rapporter att tillgången till kultur och möjligheten att själv få skapa är ojämnt fördelat och att ungas tillgång till kultur ser mycket olika ut, bara från en stadsdel till en annan. Flickor är mer missnöjda än pojkar, ungdomar i glesbygd är mindre nöjda än storstadsungdom och funktionshindrade unga har en sämre tillgång till ett rikt kulturliv generellt.

Det är viktigt att detta kommer fram. Och jag är övertygad om att vi måste jobba mer inom den arena som når alla barn och ungdomar - med skolan. Därmed inte sagt att satsningar på fritidsverksamheter och på föreningslivet inte är viktigt - men jag tror att tiden har blivit mogen för ett långsiktigt samarbete mellan skola och kulturen med en samsyn och respekt för varandras kompetenser och uppdrag.

Det är slöseri att så många unga i dag inte nås, att så många går miste om något som är avgörande för att utveckla sin person och sin identitet. Men också för förståelsen av omvärlden och för den som har ett annat kulturellt mönster än det traditionellt svenska.

Vi vet att den som hamnar utanför som ung, även som vuxen fortsätter att stå utanför och sakna nycklarna till de upplevelser som kulturen kan erbjuda och som alla har rätt till.