Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område

EG-direktivet om civilrättsliga sanktioner för att skydda immateriella rättigheter (i media även kallat Ipred) antogs i april 2004. Direktivet gäller för alla typer av immateriella rättigheter, som upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt etc., såväl i fysisk som i digital miljö. Det svenska genomförandet av direktivet är i kraft sedan den 1 april 2009.

Lagändringarna innebär bland annat att svensk domstol, på samma sätt som i många andra länder, kan besluta att en internetleverantör ska ge rättighetshavaren information om vilken abonnent som har ett visst IP-nummer. Ett utlämnande av informationen kan alltså bara ske när en domstol har beslutat om detta. Beslut ska meddelas om rättighetshavaren presenterat tillräcklig bevisning (sannolika skäl) om att det har begåtts ett intrång med hjälp av den aktuella IP-adressen.

Domstolen ska göra en proportionalitetsbedömning och då väga rättighetshavarens behov av informationen mot andra intressen, bland annat den enskildes integritet. Det innebär att det krävs att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att en rättighetshavare ska få ut uppgifterna. Så är i regel fallet om intrånget avser uppladdning av till exempel en film eller ett musikaliskt verk för allmänheten, exempelvis genom fildelning via Internet, eftersom detta typiskt sett innebär stor skada för rättighetshavaren. Detsamma är fallet när det är fråga om mer omfattande nedladdning. I sådana fall kan rättighetshavaren alltså få ut dessa uppgifter. Är det däremot endast fråga om nedladdning av några få verk kommer avvägningen i normalfallet att leda till att integritetsintresset överväger och att uppgifterna alltså inte ska lämnas ut. Den som har IP-adressen ska informeras om utlämnandet efter viss tid.

Reglerna kan, till skillnad från vad som annars brukar gälla i lagstiftning av detta slag, endast tillämpas i fråga om intrång som har begåtts efter att lagändringarna trätt ikraft.

Lagändringarna ger inte rättighetshavare några polisiära uppgifter, utan ger endast en praktisk möjlighet för rättighetshavarna att använda sig av de civilrättsliga bestämmelser som redan finns.

De innebär inte heller att abonnenten automatiskt blir ansvarig för olagliga åtgärder, till exempel olaglig fildelning, som någon annan gör med hjälp av internetuppkopplingen. Däremot kan abonnenten uppmärksammas på vad som pågår och ges en möjlighet att hindra fortsatta olagligheter. Om rättighetshavaren vill gå vidare och få skadestånd utdömt måste han väcka en skadeståndstalan mot abonnenten och i den rättegången bevisa att det är abonnenten som har orsakat honom skada.