Frågor och svar om skydd av immateriella rättigheter

Riksdagen har beslutat om lagändringar med anledning av regeringens proposition med förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (det så kallade civilrättsliga sanktionsdirektivet). Lagändringarna är i kraft sedan den 1 april 2009.

Vad är bakgrunden till lagändringarna?

I april 2004 antogs EG-direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (det civilrättsliga sanktionsdirektivet). Direktivet syftar till att skapa en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter inom EU. Direktivet gäller för alla typer av immateriella rättigheter, det vill säga upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt etc., såväl i fysisk som i digital miljö. I direktivet finns bestämmelser om hur författare, konstnärer, kompositörer, fotografer, arkitekter, uppfinnare, dataspelskreatörer, artister, musikproducenter, filmare, filmproducenter och andra rättighetshavare ska kunna säkra bevisning och väcka talan vid domstol när någon begår intrång i deras immateriella rättigheter.

Svensk rätt uppfyllde sedan tidigare direktivets krav i flera avseenden. För att uppnå full överensstämmelse med direktivet behövdes dock vissa ändringar och förtydliganden i de svenska immaterialrättsliga lagarna. Dessutom krävdes att det infördes nya bestämmelser som ger rättighetshavare en möjlighet att få information om intrångsgörande varors och tjänsters ursprung och distributionsnät (så kallat informationsföreläggande).

Upp

Vad är ett informationsföreläggande?

Bestämmelserna om informationsföreläggande bygger på artikel 8 i direktivet. Bestämmelserna innebär att en domstol kan ålägga intrångsgöraren och vissa andra aktörer att ge rättighetshavaren information om de intrångsgörande varornas eller tjänsternas ursprung och distributionsnät. Denna information är avsedd att göra det lättare för rättighetshavaren att utreda intrång i hans eller hennes immateriella rättigheter.

Exempelvis en gatuförsäljare eller butiksinnehavare som har sålt intrångsgörande varor kan alltså åläggas att avslöja vem som har tillverkat eller importerat dessa varor. Även andra aktörer som har tagit befattning med de aktuella varorna, till exempel den som har transporterat varorna till gatuförsäljaren eller butiken, kan åläggas att lämna sådan information (se även nedan angående olaglig fildelning).

Om någon vägrar att lämna den aktuella informationen kan domstolen döma ut ett vitesbelopp som ska anpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Upp

Är man skyldig att avslöja att man själv eller någon nära anhörig har begått brott?

Nej. Man är inte skyldig att lämna information som skulle avslöja egen eller nära anhörigs brottslighet. Närståendekretsen omfattar bland annat make/maka, föräldrar, syskon och barn. Motsvarande begränsning gäller sedan tidigare i fråga om vittnesplikt.

Upp

Vad händer om den som avkrävs information inte har tillgång till den begärda informationen?

Ett vitesföreläggande får inte riktas mot den som kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att lämna den begärda informationen. För att utreda hur det förhåller sig med detta kan det hållas förhör inför domstolen. Framkommer det att han eller hon inte har den begärda informationen ska något vitesföreläggande inte meddelas.

Upp

Innebär bestämmelserna att rättighetshavare har fått bättre möjligheter att ingripa mot olaglig fildelning?

Ja. När någon begår ett immaterialrättsintrång via Internet kan andra, exempelvis en rättighetshavare, i regel se vilken IP-adress som intrångsgöraren använder. En IP-adress är en adress som gör det möjligt för bland annat datorer att kommunicera med varandra via Internet. Denna IP-adress kan i regel härledas till en viss Internetleverantör. Normalt kan Internetleverantören i sin tur knyta IP-adressen till en viss abonnent. På så sätt är det tekniskt möjligt att ta reda på vem som har ett Internetabonnemang som har använts vid ett intrång. För närvarande gäller dock att en Internetleverantör endast får lämna ut denna information till polis och åklagare.

Enligt de nya bestämmelserna kan domstol, på samma sätt som i många andra länder, ålägga en Internetleverantör att ge rättighetshavaren information om vem som hade en IP-adress när den adressen användes för att begå ett intrång. Ett sådant beslut kan endast meddelas när rättighetshavaren har presenterat tillräcklig bevisning om - visat sannolika skäl för - att det har begåtts ett intrång i hans eller hennes rättighet med hjälp av den aktuella Internetanslutningen. När abonnenten väl är identifierad kan rättighetshavaren kontakta denne och påtala intrånget. Vill rättighetshavaren sedan gå vidare och väcka en skadeståndstalan mot abonnenten får bevisning säkras och bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.

Bestämmelserna innebär alltså inte att abonnenten automatiskt blir ansvarig för intrång som någon annan gör med hjälp av Internetuppkopplingen utan att han känner till det.

Upp

Varför ges rättighetshavare bättre möjligheter att ingripa mot olaglig fildelning?

Syftet med bestämmelserna är att motverka den olagliga fildelningen och därigenom få användarna att istället använda de lagliga alternativ som ger bland annat upphovsmän och artister ersättning för det material som tillgängliggörs och kopieras. På så sätt ges förutsättningar för nytt skapande och marknaden får förutsättningar att utveckla de lagliga alternativen för att ta del av musik, film, litteratur och annat upphovsrättsligt skyddat material via Internet.

Upp

Har inte EG-domstolen slagit fast att Sverige inte behöver införa denna bestämmelse?

Sverige har redan dömts i EG-domstolen på grund av att vi inte har genomfört direktivet. Det råder alltså inte någon tvekan om att Sverige var skyldigt att genomföra direktivet, inklusive bestämmelserna om informationsföreläggande.

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelserna om informationsföreläggande har EG-domstolen däremot klargjort att medlemsstaterna har visst handlingsutrymme. Det fanns därför inte någon absolut skyldighet, men inte heller något hinder mot, att utforma reglerna så att det skapades en möjlighet för rättighetshavare att få veta vilken abonnent som hade ett viss IP-adress när den använts för ett intrång på Internet. EG-domstolen har dock samtidigt påmint om att medlemsstaterna är skyldiga att se till att upphovsrätten har ett effektivt skydd också på Internet.

Om Sverige inte infört denna möjlighet att identifiera abonnenter så skulle vi alltså varit tvungna att vidta andra åtgärder för att förbättra skyddet för upphovsrätten på Internet. Det alternativ som har diskuterats är att stänga av abonnenten i fråga från Internet. Regeringen anser att en sådan reglering vore alltför långtgående. Istället har bestämmelserna om informationsföreläggande utformats så att domstol, på samma sätt som i många andra länder, kan ålägga en Internetleverantör att ge rättighetshavaren information om vem som hade en viss IP-adress när den använts för ett intrång på Internet.

Upp

Kan inte problemet lösas av rättighetshavarna själva genom utveckling av bättre lagliga alternativ?

Branschen måste ta sitt ansvar och fortsätta att utveckla lagliga, innovativa och användarvänliga affärsmodeller. En grundläggande förutsättning för denna utveckling är dock att det finns tydliga spelregler på området. I detta ingår att det måste finnas effektiva möjligheter att ingripa mot den illojala konkurrens som den olagliga spridningen av upphovsrättsligt skyddat material via Internet innebär. Bestämmelserna syftar alltså till att skapa förutsättningar för fortsatt utveckling av bra lagliga alternativ.

Upp

Fildelning är väl bara en modern variant av den kopiering för privat bruk som tidigare skedde genom att man spelade in varandras LP-skivor på kassettband?

Bestämmelserna ändrar inte vad som är tillåtet respektive förbjudet. Det är alltså, precis som tidigare, tillåtet att till exempel göra en kopia för privat bruk av ett exemplar som man har köpt elektroniskt eller i form av en CD-skiva (man får dock inte bryta tekniska spärrar, till exempel kopieringsspärrar, som används för att motverka intrång. Det följer av ett EG-direktiv). Det är också tillåtet att göra en kopia för privat bruk genom att ladda ned musik från en webbplats där rättighetshavaren själv har lagt ut detta material. Bestämmelserna handlar inte om sådana åtgärder. Det är en avsevärd skillnad mellan att göra en kopia till en kompis och att göra det möjligt för en stor del av världens befolkning att kopiera film och musik som finns på din dator.

Upp

Är bestämmelsen utformad så att den endast gäller vid omfattande intrång?

Domstolen ska väga rättighetshavarens behov av denna information mot andra intressen, bland annat effekterna för den enskildes integritet. Det innebär att det krävs att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att en rättighetshavare ska få ut uppgifter om abonnenten. Så är i regel fallet om intrånget avser tillgängliggörande (uppladdning) av till exempel en film eller ett musikaliskt verk för allmänheten, exempelvis genom fildelning via Internet, eftersom detta typiskt sett innebär stor skada för rättighetshavaren. Detsamma är fallet om de intrång som ansökan avser gäller mer omfattande kopiering (nedladdning). Har abonnemanget alltså använts för omfattande kopiering av till exempel filmverk eller musikaliska verk leder intresseavvägningen till att ansökan ska bifallas. Är det däremot endast fråga om att IP-adressen använts för kopiering av några få verk leder avvägningen i normalfallet till att integritetsintresset överväger. I sådana fall ska ansökan inte ska bifallas.

Upp

Vad är tillräcklig bevisning (sannolika skäl)? Räcker det med till exempel en skärmdump, trots att det är väldigt enkelt att förfalska sådan bevisning?

Det svenska rättssystemet bygger på principen om fri bevisprövning. Principen innebär att parterna i princip får åberopa vilken bevisning de vill och att det därefter är upp till domstolen att göra en samvetsgrann prövning av allt som förekommit och ta ställning till om bevisningen är tillräcklig. Det är alltså domstolen - och inte lagstiftaren - som avgör exakt vilken bevisning som krävs.

Att bevisning kan förfalskas och att vittnen kan ljuga är inget nytt. Det problemet finns i alla typer av mål. Svensk rätt innehåller en hel del bestämmelser om straffansvar i sådana fall.

Upp

Vad säger en IP-adress om vem som begått intrånget? IP-adressen leder väl bara till innehavaren av abonnemanget?

Det stämmer att IP-adressen leder till abonnenten. Det vi talar om är alltså första steget, inte den slutliga prövningen av om abonnenten kan hållas ansvarig. Utan information om abonnenten finns det i princip inte någon möjlighet att ta reda på vem som har begått intrånget. Regleringen innebär alltså inte att abonnenten automatiskt blir ansvarig för olagliga åtgärder, till exempel olaglig fildelning, som någon annan gör med hjälp Internetuppkopplingen utan att han känner till det. Däremot kan abonnenten uppmärksammas på vad som pågår och ges en möjlighet att hindra fortsatta olagligheter. Om rättighetshavaren vill gå vidare och få skadestånd utdömt måste han väcka en skadeståndstalan mot abonnenten och i den rättegången bevisa att det är abonnenten som har orsakat honom skada. Det är förstås upp till domstolen att avgöra om bevisningen håller i det enskilda fallet. Exempelvis kan omständigheterna vara sådana att endast en person har haft tillgång till abonnemanget. Det kan också finnas annan bevisning, till exempel vittnesuppgifter.

Upp

Men det kommer väl ändå gå att komma undan, till exempel med hjälp av så kallade anonymitetstjänster?

Det finns alltid en risk att vissa som vill bryta mot lagen försöker hitta sätt att dölja sin verksamhet. Den problematiken är densamma oavsett vilka olagligheter vi talar om och oavsett om det är polisen eller en rättighetshavare som ska ingripa. Frågan har alltså inte någon omedelbar betydelse för om utgångspunkten bör vara att polis och åklagare ska ingripa mot alla intrång via Internet eller om det i vissa fall är mer lämpligt att rättighetshavarna själva kan agera med hjälp av de civilrättsliga bestämmelserna. Och den innebär förstås inte att vi ska sluta att bekämpa olagligheter. Det kan för övrigt noteras att även den som tillhandahåller en anonymitetstjänst kan åläggas att lämna information.

Man måste också komma ihåg att bestämmelserna om informationsföreläggande endast är en pusselbit i arbetet mot olaglig fildelning. Regeringen kommer att fortsätta arbeta med information, uppföljning av lagstiftning, effektivisering av de brottsbekämpande myndigheternas arbete och diskussioner med alla berörda för att fortsätta att stimulera utvecklingen av bättre och ännu mer konsumentvänliga lagliga alternativ på Internet. Även detta är viktigt för att motverka den olagliga fildelningen.

Upp

Får rättighetshavare samla in uppgifter om IP-adresser som används vid immaterialrättsintrång?

Ja. Enligt Datainspektionens föreskrifter får rättighetshavare sedan tidigare samla in enstaka uppgifter om immaterialrättsintrång, till exempel uppgifter om vilken IP-adress som har använts, när detta är nödvändigt för att rättsligt anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras i ett enskilt fall. Datainspektionen har dessutom beviljat vissa organisationer tillstånd att samla in och behandla mer än enstaka uppgifter. Att sådan behandling tillåts beror på att rättighetshavarens intresse av att kunna ingripa mot intrång anses väga tyngre än abonnentens intresse av att uppgifterna inte behandlas.

Lagändringarna innebär att det i de immaterialrättsliga lagarna införs uttryckliga bestämmelser om att personuppgifter som avser ett immaterialrättsintrång, till exempel uppgifter om IP-adresser, får behandlas om detta är nödvändigt för att ett rättsligt anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras. Något särskilt tillstånd krävs alltså inte. De som behandlar personuppgifter med stöd av denna särregel i den immaterialrättsliga lagstiftningen kommer dock precis som tidigare att stå under Datainspektionens tillsyn.

Upp

Finns det bestämmelser som hindrar att rättighetshavaren missbrukar informationen?

Ja. Datainspektionen utövar tillsyn över behandlingen av personuppgifter. Rättighetshavaren får bara behandla uppgifterna i den mån det är nödvändigt för att ett rättsligt anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras. Behandlas fler uppgifter än nödvändigt, eller sker behandlingen i övrigt på ett sätt som strider mot personuppgiftslagen, kan bland annat skadestånd och straff komma i fråga.

Upp

Innebär bestämmelserna att rättighetshavarna ska ta över brottsbekämpning som bör skötas av polis och åklagare?

Nej. Redan idag innebär lagstiftningen att det finns dels civilrättsliga åtgärder som rättighetshavarna själva kan vidta för att bekämpa intrång, dels straffrättsliga åtgärder som kan vidtas av polis och åklagare. De civilrättsliga reglerna innebär bland annat att rättighetshavaren kan väcka talan vid domstol och begära skadestånd eller att intrångsgöraren vid vite förbjuds att fortsätta intrånget.

I Sverige - liksom i många andra länder - används framför allt civilrättsliga åtgärder för att bekämpa immaterialrättsintrång. Vid intrång som avser exempelvis förfalskade kläder eller andra fysiska varor är de civilrättsliga åtgärderna helt dominerande. Endast i få fall polisanmäls intrång. När det gäller just intrång som begås med hjälp av Internet har dock regleringen tidigare varit utformad så att rättighetshavarna i princip saknat praktiska möjligheter att använda sig av det civilrättsliga regelverket. Det hänger samman med att endast polis och åklagare har haft möjlighet att få ut den information som krävs för att identifiera abonnenten. Det är detta som bestämmelserna vill komma till rätta med.

Bestämmelserna ökar alltså möjligheterna att använda andra, redan existerande, åtgärder än de straffrättsliga. Det finns anledning att tro att bestämmelserna kommer att innebära att civilrättsliga åtgärder - som till exempel varningsbrev och skadestånd - i framtiden blir det vanliga även när det gäller intrång på Internet. Det följer alltså den allmänna princip som gällt i svensk rätt länge inom immaterialrätten, dvs. att det i första hand är rättighetshavarna själva som ska bevaka sina rättigheter genom civilrättsliga åtgärder och att straffrätten bara ska vara ett komplement. Motsvarande gäller sedan tidigare i många andra länder.

Upp

Vem ska betala kostnaden för att Internetleverantörerna tvingas att ta fram och lämna ut denna information?

En Internetleverantör som åläggs att lämna ut information har enligt bestämmelserna rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har begärt informationen.

Upp

Drabbas intrångsgörare av orimligt höga skadestånd?

Nej. Utgångspunkten vid beräkningen av skadestånd är, såväl före som efter genomförandet av direktivet, att den som har råkat ut för ett intrång ska få full ersättning för sin skada, men inte mer. Rättighetshavaren kan alltså, i enlighet med vad som redan gäller, inte få mer än vad den faktiska skadan uppgår till. Samtidigt bör skadeståndet naturligtvis inte vara så lågt att det blir mer ekonomiskt lönsamt att begå intrång än att göra rätt för sig. Detta framgår av skadeståndsbestämmelserna. I slutändan är detta en fråga för domstolarna att bedöma i varje enskilt fall.

Upp

Innebär de nya reglerna om offentliggörande av domstolsavgöranden att de som fälls för olaglig fildelning ska hängas ut i media ("offentlig skampåle") på egen bekostnad?

Nej, det är en felaktig beskrivning av dessa bestämmelser. Bestämmelserna bygger på direktivet och innebär att domstolen i vissa fall, när det anses rimligt, kan ålägga intrångsgöraren att lämna information om domen i målet. Ett sådant offentliggörande kan till exempel vara rimligt när rättighetshavaren har ett befogat intresse av att sprida information om att varor som har köpts i en viss butik, eller av en viss återförsäljare, är kopior. Självfallet måste personuppgiftslagens bestämmelser beaktas när information om domen sprids. Vid en eventuell publicering av en dom torde det mycket sällan finnas skäl att namnge intrångsgöraren om denne är privatperson. Det anges uttryckligen i propositionen.

Upp