Det ryska angreppet mot Sverige 1808 hade snabba framgångar. Redan vid nyår 1809 hade hela Finland erövrats, och kejsar Alexander kunde sammankalla en lantdag i Borgå i mars 1809. För Finland blev Alexanders utfästelser vid lantdagen om självstyrelse en stor sak. Dittills hade "Finland" betecknat ett antal landskap inom det svenska riket, utan någon separat politisk struktur. Nu blev Finland ett eget storfurstendöme, som dessutom fick Alexanders löften om att lagar och samhällsförhållanden från den svenska tiden - inte minst böndernas självständighet - skulle bestå.

Men för dåtidens Sverige innebar Borgå lantdag att en ockuperad del av riket kom överens med erövraren medan kriget fortfarande pågick. Fredsslutet mellan Sverige och Ryssland, då Sverige gick med på att avträda Finland, kom först i september 1809. Det blev en hård fred. En tredjedel av landets yta och en fjärdedel av dess befolkning gick förlorade. Landskapen i Finland hade 1809 varit en del av det svenska riket i 500-600 år (att jämföra med Skånes 150 år!). Sverige har knappast någonsin befunnit sig i en så förödmjukande situation som 1809-1810.

Fördel både för Sverige och för Finland

Men idag kan vi se Borgå lantdag på våren 1809 och fredsfördraget i Fredrikshamn den 17 september 1809 på lång sikt och i ett gemensamt svensk-finländskt perspektiv. Då blir bilden en annan. Det som svenskarna uppfattade som en katastrof visade sig småningom bli till fördel både för Sverige och för Finland. Att det blev så var ett underverk som gör att vi kan fira märkesåret 1809 med att påminna om Finlands betydelse för oss under hela 800 år.

Dit hör allt det värdefulla som Finland bidrog med under det gemensamma rikets sex århundraden. Efter 1809 tillkommer den skicklighet med vilken de ledande i Finland lyckades befästa storfurstendömets autonomi och småningom gradvis utöka självstyrelsen. För Sverige innebar detta att ett fortsatt omfattande utbyte med Finland kunde bevaras på nästan alla samhällsområden under storfurstendömets drygt hundra år. Slutligen har Sverige goda skäl att tacksamt erkänna den kraft med vilken det självständiga Finland försvarat sitt oberoende under nittio år efter 1917. Det har gett Sverige ett skyddat läge som underlättat vår egen fred.

Tre skeden

Det är alltså tre skeden av förhållandet Sverige-Finland i det förflutna som svenska folket har skäl att erinra sig: ca 1250-1809, 1812-1917 och 1917-2007. Ett fjärde viktigt inslag när vi firar Märkesåret 1809 blir naturligtvis avstampet inför framtiden - de möjligheter och utmaningar som avtecknar sig för samarbetet mellan Finland och Sverige under kommande decennier tack vare framgångarna i det förflutna. Vi är nu båda medlemmar i den Europeiska Unionen, och vi har ett mer "jämlikt" förhållande än någonsin i vår historia, med Nokia som den tydligaste symbolen för hur denna jämlikhet uppnåtts genom att Finland "hävt sig upp" med en snabbhet och kraft som väl ingen räknat med för ett par tre decennier sen.

Men här vill jag främst påminna om ett antal historiska förhållanden som många svenskar har glömt. Dit hör det underverk som jag nyss nämnde. De styrande kretsarna i Sverige 1809-10 hoppades på ett revanschkrig mot Ryssland vid Napoleons sida den dag han äntligen skulle gå till angrepp. Det var därför som marskalk Bernadotte - Napoleons man, trodde svenskarna - blev vald till ny tronföljare i augusti 1810. Därmed inleddes Sveriges återhämtning - fast på ett helt annat sätt än de revanschsugna i den svenska eliten hade tänkt sig. Bernadotte, som visste en del om svagheterna i Napoleons imperium, började lägga om kursen. Han höll distans till Napoleon och genomdrev sedan att Sverige slutgiltigt skulle avstå från alla ambitioner att återerövra Finland.

Därmed kunde han grundlägga ett nytt rysk-svenskt förhållande. Det fick sitt tydligaste uttryck i det möte mellan Alexander och Karl Johan i Åbo som inleddes den 27 augusti 1812, när Napoleon redan närmade sig Moskva. Alexander fick utfästa sig att stödja Karl Johans ambitioner att förena den skandinaviska halvön genom att ta Norge. Därmed stärkte Sveriges sin ställning, inte minst i förhållande till Ryssland. Denna mer jämlika grundval för det svensk-ryska förhållandet var nödvändig om Karl Johan skulle få stöd i svensk opinion för en konstruktiv relation till Ryssland.

Tre decennier av eftertänksam fredspolitik

Om man vill sammanfatta det väsentliga i händelserna 1809-1814 i dagspolitiska populära termer så skulle det kunna göras så här: En invandrare med vida vyer lyckades förmå de envisa infödda eliterna att äntligen se hur de strategiska realiteterna förändrats i Nordeuropa. En gascognare kunde höja sig över de begränsade perspektiven hos sin svenska omgivning. Med ett djärvt lappkast utnyttjade han en kortvarig europeisk konjunktur till att frigöra Sverige från en omöjlig uppgift medan vi ännu kunde vinna något i gengäld. Sedan Norge vunnits drog Karl Johan tillbaka Sverige till den skandinaviska halvöns avskildhet för att låta såren läkas under tre decennier av eftertänksam fredspolitik (som nu kunnat fortsätta i ytterligare sexton decennier). Under tiden samlade Finland krafter på egen hand till sin fulla självständighet 1917.