"Kom ihåg - vi litar inte på morgondagen"

UD-anställde Jon Åström Gröndahl har nyligen landat i Stockholm efter 29 timmars resa. En kollega skiner upp när han får se honom i korridoren på departementet. Han synar honom och konstaterar att han lyckats få sol på sig i containern. Och så försäkrar han sig om att Jon klarat sig undan skottskador.

För det är ingen vanlig utlandspostering han har. Jons vardag utgår från den svenska militärbasen i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Basen är omgiven av höga murar och taggtråd och han behöver fyra soldater och två bilar för att ta sig därifrån.
- Men själva basen fungerar väl. Där finns gymnastikhall, matsalar och bibliotek. Och telefoner. Det är skönt att kunna ringa hem, säger Jon.

Den svenska basen är en så kallad PRT (Provinical Reconstruction Team), en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad. Enheten täcker fyra provinser och ingår i ISAF, den internationella säkerhetsstyrka som inrättades av FN och numera leds av Nato. Högkvarteret ligger i Afghanistans tredje största stad Mazar-e-Sharif.

Så vad gör då en UD-tjänsteman bland alla militärer?

- Det här är ett försök att integrera civilt och militärt arbete. Och det är fortfarande en experimentverkstad. På den här basen är vi 400 stycken. Sju civila och resten militär personal. Som utsänd av UD fungerar jag som politisk rådgivare till den svenske militäre chefen. Och så håller jag i kontakterna med lokala afghanska myndigheter.

Lite av en kulturkrock

Just integrationen mellan civilt och militärt är en viktig del av Sveriges samarbetsstrategi med Afghanistan. Där framhålls att det finns ett tydligt samband mellan säkerhet och utveckling. Tanken med att samordna militära insatser, civilt arbete och bistånd är också att det svenska engagemanget ska ge större effekter.
- Jag tror att Sverige kommer att fortsätta med det här under lång tid, säger Jon. Det finns en insikt om att man inte bara kan skicka ut soldater till ett område som behöver återuppbyggas. Det är så komplext, det blir för trubbigt.

Jon har själv två år i det militära bakom sig, och det underlättar. För han medger att de olika synsätten - det militära och det civila - kan vara en utmaning.
- Ja, det kan bli lite av en kulturkrock. Och så är vi ju bara sju civila bland 400 personer ... Militärens klara och fastlagda strukturer skapar en bra förutsägbarhet, men ibland också bristande flexibilitet. Fast visst är alla medvetna om hur viktigt det är att jobba tillsammans.

"Det krävs stora insatser i minst 30 år"

Bara i Mazar-e-Sharif finns 16 internationella organisationer och 47 frivilligorganisationer. Totalt arbetar 37 000 personer i Afghanistan inom olika internationella insatser. Den avgjort viktigaste uppgiften för dem, menar Jon, är att bygga upp en stat.
- Att bygga upp institutionerna är nummer ett. Det är viktigt att få till en övergång från det splittrade landet till - ja, till att bygga upp en stat från början. För det har egentligen aldrig funnits en centralstat i Afghanistan, provinserna har haft stor självständighet.

Men hur ska det gå till - att komma så många utifrån och bygga upp en stat från grunden?

- Det är en jätteutmaning förstås. Och det jag är rädd för är att de bidragande länderna inte ska ha den uthållighet som krävs. Visst kunde jag ana det, men nu kan jag se att det krävs enorma insatser 30-40 år framöver. Alla talar om långsiktighet, men jag undrar om man inser vad som krävs. Det kan också vara tufft att motivera det för folk där hemma som kan undra "Varför vi ska lägga så mycket pengar på det där, det händer ju aldrig något?" För det kommer att ta lång tid innan vi ser resultat.

Spår av kriget

Sedan 1979 har Afghanistan varit i krig i mer än 25 år. Och det märks, berättar Jon, på olika sätt.
- Mycket av det synliga är förstört, såsom infrastrukturen. Sen möter man många handikappade människor. Och så över huvud taget de människor jag träffar. Till exempel min tolk, som jag tycker sa något klokt: "Jon, du måste komma ihåg en sak - vi litar inte på morgondagen." Sådant sitter djupt hos ett folk som har upplevt ryssar, amerikaner och talibaner.

Att träffa vanligt folk är annars inte det lättaste för Jon.
- Just det är det svåra. Att befinna sig på militärt område skapar ett avstånd och det är en utmaning för oss civila. Det är svårt att nå ut. Häromdan träffade jag en finsk person som varit här i 22 år och som sa att han fortfarande inte förstår någonting. Och då kan jag tänka - hur ska det här gå?

Hur skulle du vilja beskriva situationen just nu i Afghanistan?

- Det är väldigt olika. I norr är det farligt, men inte som i södra Afghanistan. Där kan hundratals människor dö i veckan.