Därför öppnar och stänger Sverige ambassader

- Det är naturligt att ta hänsyn till omvärldens utveckling och förskjutning av intressen. Det är också dyrt att ha folk utomlands, säger Mats Bergquist.

Sedan Berlinmuren föll har antalet svenska ambassader och generalkonsulat i världen varit ganska konstant. År 1990 var antalet 103 och i dag är det 104. I vilka länder Sverige finns representerat har däremot ändrats under denna tid. Sedan Sovjetunionens upplösning har Sverige öppnat ambassader i åtta central- och östeuropeiska länder.
- Att vi skulle ha representation i de baltiska länderna när de blev självständiga är självklart med tanke på våra nära kontakter. Och Ukraina är ett av Europas största länder, vi måste ju vara på plats i de stora länderna, säger Mats Bergquist.

Ambassader i EU-länder

Sverige har numera också ambassader i de flesta länder som hörde till forna Jugoslavien.
- Sverige var mycket engagerat i området under kriget, bland annat som representant för FN och OSSE. Det finns också många svenskar med ursprung i de här länderna och många som har familj kvar där. Därför är det logiskt att vi har ambassader där. Dessutom är flera av länderna i forna östblocket numera med i EU. Sveriges EU-medlemskap har påverkat var vi har ambassader.

- Nu har vi ambassader i alla EU-länder utom Malta. Det är många frågor som avhandlas mellan medlemsländerna så det är viktigt att ha ambassaderna kvar, säger Mats Bergquist.

Kinaboom påverkar

Redan 1906 hade Sverige diplomatisk representation i Kina - en generalkonsul i Shanghai. Så småningom öppnades ambassaden i Peking och generalkonsultjänsten i Peking försvann. I mitten av 1990-talet återupprättades generalkonsulatet i Shanghai. Även ett generalkonsulat i Kanton har öppnats de senaste åren.
- Med tanke på Kinas starka ekonomiska utveckling är det klart motiverat att finnas på plats. De ekonomiska och politiska strukturerna i Kina gör att en generalkonsul lättare får tillträde till myndigheterna och kan fungera som dörröppnare än till exempel Exportrådet.

Neddragningar i Latinamerika

Regeringen stängde fyra ambassader i Latinamerika under 1990-talet. Det var ambassaderna i Venezuela, Uruguay, Ecuador och Peru.
- Det är inte lyckat när man måste stänga i länder som Peru och Venezuela. Hade vi haft ekonomiska möjligheter att ha representation där så hade det varit värdefullt. Men när man inte har resurser får man koncentrera sig till de största länderna som Argentina och Colombia. Jag tror många länder av samma storlek som Sverige resonerat på liknande sätt, säger Mats Bergquist.

Att Sverige hade ambassad i Uruguay anser Mats Bergquist beror på att huvudstaden Montevideo var en viktig hamnstad.
- Flera utlandsmyndigheter som stängdes på 1990-talet hade sina ursprung i när sjöfarten var central för Sverige.

Billigare med sektionskontor

När Sverige ändrar sina biståndsmål och flyttar bistånd från en region till en annan påverkas också ambassaderna. Ambassaden i Nicaragua kommer till exempel nästa år att omvandlas till sektionskontor med begränsade arbetsuppgifter och så småningom läggas ner när biståndet till landet fasats ut. Ett sektionskontor får arbeta med färre områden än en ambassad vars verksamhet delvis är lagstadgad.
- Under 1990-talet öppnades en rad sektionskontor i länder som Sverige ger bistånd till. Det blir billigare att bara ha sektionskontor om man främst ska arbeta med bistånd och det inte finns några kommersiella eller politiska mål som kräver närvaro.

Exempel på länder där Sverige öppnade sektionskontor under 1990-talet är Mali, Burkina Faso och Rwanda.

Inga imperier att upplösa

Mats Bergquist tror inte att det kommer att ske några större förändringar i var Sverige kommer att ha ambassader de närmaste tio åren.
- Det finns inte så många fler imperier att upplösa och inte s å många nya stater som man kan förvänta sig uppstå. Däremot gör intresseförskjutningar att vissa ändringar kan komma att ske. Man kan gissa att vi om tio år kanske har en ännu bredare representation i Asien än idag. Vi kanske återupprättar någon ambassad i Afrika, Latinamerika eller Mellanöstern om ekonomin tar fart i något land. Det är inte minst den ekonomiska utvecklingen som dikterar framtiden, bedömer Mats Bergquist.