Tal
Almedalen, seminarium arrangerat av Försvarsmakten, Svenska FN-förbundet och Försvarshögskolan. 9 juli 2008
Sten Tolgfors, Försvarsminister

Inledningsanförande:"Sveriges roll i internationella insatser"

Det talade ordet gäller.

Det är tillsammans med andra som vi bäst värnar vår säkerhet. Dagens breda hotbild känner inga gränser och påverkar många länder samtidigt.

Balkankrigen visade att konflikter på andra sidan Europa får konsekvenser för Sverige. Amerikanerna lärde sig att terrorhot kan komma från fallerande stater på andra kontinenter och att gränsen mellan civila och militära hot suddats ut. Av Rwanda och Kongo insåg vi att Europa måste bygga snabbinsatsförmåga för att kunna stoppa humanitära kriser.

Efterfrågan på internationella fredsinsatser ökar. FN har gått från 50 000 till bortåt 140 000 man i insatser på några få år, samtidigt som Europa prioriterat andra organisationer. Den genomsnittliga fredsbevararen i världen är en ung muslimsk man. Det är viktigt att Europa bidrar till FN framöver, politiskt men också eftersom en FN-insats annars kan kräva betydligt större numerär på grund av skillnader i utbildnings- och utrustningsnivå.

Regeringens ambition är att Sveriges förmåga till internationella insatser ska fördubblas. Vi ökar därför anslaget från 1,5 miljarder kronor till närmare 3 miljarder kronor på tre år, 2007-2009.

Det är samma grundläggande uppgift som ska lösas av försvaret hemma och internationellt, att värna och försvara svenska värden och intressen. Samma förband som verkar på hemmaplan ska vara tillgängliga för internationella insatser.

Vi går mot ett försvar som inte bara bygger på övning, utan på reella insatser i riktiga situationer. Genom insatserna utvecklar vi den nödvändiga förmågan att samverka med andra länder. Kunskapen vi får i internationella insatser stärker förmågan och kvaliteten i försvaret även hemma.

Sverige ska ha kapacitet till både snabbinsatser genom att vara ledande nation för en av EU:s stridsgrupper och mer långsiktiga insatser som den i Afghanistan.

EU har en särställning i svensk säkerhetspolitik. EU är det breda säkerhetsbegreppets viktigaste aktör, och därmed den organisation som kan nå längst i att skapa en sammanhållen politik - Comprehensive Approach - för fredsinsatser. Där finns förmåga till militära insatser, men också till stöd till stats- och samhällsuppbyggnad, samt möjlighet till ekonomisk och politisk integration som bygger framtidstro.

Det är inte acceptabelt att vi ser samma brister vid styrkegenereringen för snart sagt varje internationell insats - strategisk flygtransport, taktisk flygtransport, helikoptrar i allmänhet, Medevac i synnerhet. Det kan också vara sjukvård och underrättelsefunktion.

Problemet är att små länder i EU i regel inte har tillgång till de kritiska förmågor som behövs, det krävs stora EU-länders deltagande för att luckorna ska fyllas. Om de inte vill så blir det inget. Antal deltagande länder spelar mindre roll, inte heller numerären på marken, så länge nyckelförmågor saknas. Luckorna inom EU-systemet måste fyllas igen och det är nya, kreativa samarbetsformer som är nyckeln.

*Sverige deltar tillsammans med 14 länder i SAC, (Strategic Airlift Capability). Genom att dela på tre C17-plan säkras tillgången till transportmöjligheter för att snabbt kunna bidra vid freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Militära, men också civila. Plan vi inte har råd med själva kan vi få tillgång till genom att dela kostnaden med andra.
*När det gäller taktiskt transport överväger vi att basera ett Herkules i Afghanistan, till stöd också för andra länder som Norge.
*Det behövs fler helikoptrar och därför är det brittiska helikopterinitiativet, med gemensam finansiering, intressant.
*Från i höst kommer Sverige att ha tre toppmoderna Medevac C 10-or tillgängliga. Vi vill sända ett par av dem till Afghanistan, till stöd för våra män och kvinnor, men också för deras utländska kollegor. Det är nödvändigt att stärka Medevac-funktionen både av moraliska och operativa skäl.

***

Internationella insatser gör Sverige tillsammans med andra.

Det handlar därför om att få bort särskiljande specifikationer som hindrar samutnyttjande av materiel och minskar uthålligheten. Ett talande exempel är helikoptrar där de nordiska ländernas val av olika system och specifikationer medför brist på lämpliga helikoptrar och ibland besättningsbrist för existerande helikoptrar.

Vi undersöker möjligheten till gemensam finansiering av specifika funktioner för internationella insatser. Just Medevac, alltså ambulanshelikoptrar, kan vara sådant exempel.

Vi kan komma att gå mot en ökad nischning i kapacitetsuppbyggnaden - det vill säga att ett samarbetsland åtar sig att bidra med en kritisk förmåga mot att andra samarbetsländer åtar sig något annat.

Möjligheten till nordiskt samarbete ska alltid prövas vid nya insatser. Efterhand kan också gemensamma förband för internationella insatser för ökad kvalitet, ekonomi och uthållighet komma att utvecklas.

Ytterst är det så att kapacitetsbrister bland EU:s medlemsländer och brister i styrkegenereringen bidrar till förseningar och brister i insatsen. I Tchadfallet krävdes fem styrkegenereringskonferenser under ett halvår, och fortfarande behöver vi hyra in kritisk förmåga av till exempel Ryssland. Ju fler glapp desto färre kan vi hjälpa.

***

På ett annat seminarium idag utvecklade jag synen på kopplingen mellan bistånd och en militär fredsinsats. Men sammanfattningsvis: Innan vi går in i ett land är det viktigt att ha en strategi för vad som krävs för att kunna lämna och för att öka samverkan mellan civila och militära insatser.

Det handlar om att stoppa konflikter, stärka mottagarlandets egna säkerhetsstrukturer, värna demokrati och mänskliga rättigheter, stärka landet med utvecklingssatsningar och värna mottagarlandets ägarskap över framtiden.

Svensk personal ska agera som goda föredömen och möta civilbefolkningen på ett öppet och respektfullt sätt.

Försvarsmaktens värdegrundsarbete är centralt. Insatserna syftar ju till att exportera svenska värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Vi visar i handling på plats att vi tror på dessa värden genom att visa hur vi agerar.

Den nordiska stridsgruppens är den bästa förberedda stridsgruppen hittills, säger mina europeiska försvarsministerkollegor.

Redan kännedomen om att EU med 10 dagars varsel kan inleda en krishanteringsinsats i alla konfliktnivåer och i princip var som helst i världen är i sig avhållande och konfliktdämpande.

NBG har haft stor betydelse för trovärdigheten i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Liksom för utvecklingen och omställningen av det svenska försvaret. Och då bland annat vad det gäller kraven på materielprocessen, i riktning mot förband som är snabbt tillgängliga och flexibla i sin användning.

Denna effekt, som testbänk för framtidens insatsförsvar, har skapandet av stridsgrupperna också haft i andra länder i Europa, där samma försvarsomvandling pågår.

Erfarenheterna från NBG 2008 måste tas tillvara inför vårt nästa NBG 2011.

Det är första gången Sverige ansvarat för skapande av ett förband av den här omfattningen. Bakom det faktum att försvarets operativa förmåga ökade något 2007 finns inte minst NBG.

Men inför NBG 2011 finns erfarenhetsvärden att gå på, nyligen tillförd materiel att tillgå. Det viktiga är att kunskap och erfarenheter inte tillåts försvinna när NBG 2008 avvecklas.

De insatser Sverige gör görs tillsammans med andra. I Afghanistan är vi tillsammans med 40 länder, i Tchad med ca 20. Likväl talas det ofta som om våra insatser är just våra egna. Separat från alla andra. Det är ett fundamentalt missförstånd som löpande återkommer i debatten. Det handlar istället om att Sverige löser sin deluppgift och vi är beroende av att andra löser sin, för den samlade effekten, liksom de är beroende av att vi löser det vi åtar oss. Alla deluppgifter är lika viktiga för att helheten ska fungera.

NBG är EU:s stridsgrupp, inte Sveriges. Vi deltar ihop med fyra andra länder. Det är EU-länderna som gemensamt avgör om och var en stridsgrupp ska användas.

Konceptet med gemensamma finansieringsmekanismer var tänkt att underlätta insats. Så har det inte blivit eftersom även skeptiska länder måste delfinansiera en insats. Det kan också vara så att om ett land inser att en insats kommer att kräva nästa och kanske den stridsgrupp man själv svarar för, så kan den politiska viljan för en insats minska.

Själva snabbinsatskonceptet är mycket bra, men vi behöver en diskussion i EU för att utveckla praktiken ytterligare.

Allt detta arbete syftar till att Sverige och EU bättre och snabbare skall kunna gripa in och stoppa konflikter, till civilbefolkningens bästa.

Sverige driver därför denna diskussion, i en första omgång har det tagits upp på EUs ministerråd. Jag vill också säga att Sverige är bra på internationella insatser, vi är bra på att exportera fred och säkerhet i världen. Jag är stolt över, och tacksam mot, de svenska män och kvinnor som deltar i internationella insatser.