Tal
UD:s chefsmöte, Bonnier Conference Center 27 augusti 2008
Sten Tolgfors, Försvarsminister

Anförande av försvarsminister Sten Tolgfors vid UD:s chefsmöte

Det talade ordet gäller

Det är roligt att vara tillbaka oss er idag. Den här formen av gemensamma övningar är viktigt för mer samarbete mellan våra hus. I sakfrågor och emellan personalen.

2008 kan bli ett år av utveckling av försvarspolitiken.

En hel del har redan skett.

Bland annat har en ny krishanteringsorganisation levererats (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) och träder i kraft 1 januari 2009, Sverige har gått med i SAC för strategisk flygtransport, en strategi för internationella insatser har lagts fast, en färdplan för att skapa balans på försvarsmaktens förbandsanslag har tagits fram, liksom genomförandegruppens för materielfrågors rapport.

Det nordiska samarbetet har fördjupats, ett tvåbefälssystemet verkställs, aspirantutbildning införs, vi har en svensk styrka i EU:s insats i Tchad, ytterligare resurser har tillförts vår insats i Afghanistan, den nordiska stridsgruppen har fullgjort sitt uppdrag och försvarsberedningen har i bredast tänkbara enighet lagt fram två rapporter.

Sent i år eller i början på nästa år avser vi lägga fast inriktningen för framtidens försvar. Fokus framöver blir tillgänglighet och användbarhet.

1 Säkerhetspolitisk bild

Låt mig med detta säga några ord om konflikten i Kaukasus.

Kriget i Georgien är en tragedi för de civila som drabbats. Det kommer att få varaktiga politiska konsekvenser och starkt påverka bilden av Ryssland. Militärt övervåld har använts och Georgiens territoriella integritet har allvarligt kränkts. Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien är ett allvarligt steg i fel riktning.

Försvarsberedningens rapport från juni i år slår fast att: "I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Mot den bakgrunden är Rysslands agerande i Kaukasus oroväckande. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland."

I mitt försvarspolitiska linjetal i Sälen sa jag följande: "Ryssland satsar på strategiska styrkor och utvalda förband." "Ryssland vill kunna projicera makt, men förmodligen inte minst gentemot sina södra gränser." Detta syftade på hur landet uppträder i Tjetjenien, Kaukasus i stort och just på den sorts snabbrörliga insatsförband som nu använts i bland annat Sydossetien.

I svensk debatt har förutsatts att östvästkonflikten dominerar ryskt tänkande, och den är central. Men bland annat Tjetjenienkonflikten och konflikten i Georgien visar hur Ryssland tillmäter den sydliga flanken stor betydelse.

Ryssland har ansett sig hotat av separatism som i Tjetjenien, extremism med politisk och religiös grund, samt är upprört över Nato-utvidgning och västorientering bland sina sydliga grannar. I själva verket kan flera länder i regionen vara på väg ur ryskt inflytande. Vidare finns energiutvinning och transitering som adderar ytterligare till det ryska intresset i söder.

Samtidigt lyfts obekräftade uppgifter fram om att Ryssland överväger att placera nya kärnvapen i Östersjöflottan. Redan förra året hotade de med att placera nya missiler i Kaliningrad, som svar på missilförsvaret i Polen. Så frågan är inte direkt kopplad till Georgien, men ingår i ett höjt tonläge med anledning av konflikten.

Under hösten kommer försvarsdepartementet att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen. Men försvarsberedningen står kvar.

Den politiska och geografiska förutsättningen för den gamla typens storskaliga invasionshot från en supermakt finns inte längre. Östersjön kantas idag av Nato- och EU-länder. Den europeiska säkerhetsordningen är vidgad till de länder i vårt närområde som tidigare kontrollerades av Sovjetunionen.

Sverige stödde detta aktivt. Utvidgningen stärker de berörda ländernas säkerhet, men också vår egen. Natos vidgning till Polen och de baltiska staterna har de facto accepterats av Ryssland. Oavsett har artikel 5 betydelse.

Detta är en fundamental skillnad jämfört med Kaukasus. Där vållar utvidgningsdiskussioner konvulsioner. Ryssland har vare sig accepterat Ukraina eller Georgien i Nato.

Varje land har rätt att välja sin väg. Ryssland ser det inte så. De hänvisar också till exemplet Kosovo, till Natobombningar och västvärldens erkännanden av Kosovo.

Ryska ambitioner kan förändras, men militär förmåga tar tid att bygga upp och det sker svårligen i det fördolda. Rysslands militärutgifter ökar starkt, men utgör ändå bara en bråkdel av USA:s och kom först 2006 tillbaka på 1992 års nivå. De är betydligt lägre än t ex Tysklands och bara hälften av Kinas (i PPP). Man satsar på strategiska trupper och utvalda och snabbrörliga insatsförband, men åttio procent av den ryska materielen är föråldrad.

Ryssland vill visa styrka utåt, men är ett land med betydande inhemska svagheter.

Att vårt närområde ser helt annorlunda ut än Kaukasus betyder inte att vi kan utesluta risk för militära kriser och incidenter i vårt närområde. På Östersjön kan på sikt finnas risk för såväl olyckor som intressekonflikter. Jag har upprepade gånger lyft fram fördubblade och fortsatta dubbleringar av oljetransporter, risk för olyckor och incidenter på Östersjön.

Detta behöver mötas inom ramen för ett fördjupat nordiskt samarbete och i samarbete med övriga östersjöstater.

I Barentsregionen gör klimatförändringarna att nya isfria transportleder öppnas och nya naturtillgångar tillgängliggörs. Detta ger betydande nya ekonomiska utvecklingsmöjligheter i nordområdena. Både Norge och Sverige investerar i regionen. När Norge har sett stigande olje- och råvarupriser har Sverige sett stigande malmpriser. Samtidigt visar Rysslands patrullering och stationering av strategiska styrkor landets intressen. Dessa skeenden ska noga följas och värderas.

I grunden är vägen att möta Ryssland genom EU. Det är i samarbete med andra som vi bäst stärker vår säkerhet.

2 Internationella samarbeten

Sverige lämnade stegvis den gamla neutralitetspolitiken - som gick långt utöver militär alliansfrihet - redan i början av 1990-talet. Men på grund av den frånvaro av debatt som präglat svensk säkerhets- och försvarspolitik så finns fortfarande en vanlig föreställning att den ännu gäller.

Det är ett underbetyg åt 15 års politisk diskussion att en så central förändring förklarats så illa.

Vårt närområde har genomgått fundamentala förändringar under denna tid. 1992, när steget från den gamla neutralitetspolitiken togs, var det ännu oklart hur de baltiska staternas och Polens integrering i den europeiska säkerhetsstrukturen skulle se ut. Frigörelsen var just avklarad, men hela reformprocessen och integrationen återstod. Den har fullföljts.

EU intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det nordiska samarbetet i försvarspolitiken utvecklas. Samarbetet med Nato fördjupas.

Sverige är militärt alliansfritt, vilket betyder att vi inte ingått ömsesidiga försvarsförpliktelser. Men Sveriges säkerhet byggs tillsammans med andra.

Vi måste påskynda utvecklingen av system för gemensam Östersjöövervakning

Vi måste påskynda utvecklingen av system för gemensam Östersjöövervakning

Sverige och Finland delar militär sjölägesbild i SUCFIS. Den begränsning som idag finns till Östersjöns mellersta delar ska tas bort. I ett första steg ska samarbete vidgas till Danmark och Norge.

Kustbevakningen har sitt system Sjöbasis för civil sjölägesinformation. Sjöbasis ska byggas ut till andra länder kring Östersjön. En bättre bild av rörelserna på Östersjön ger bättre möjligheter att förebygga olyckor, miljöproblem och brottslighet.

En gemensam arbetsgrupp mellan Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet har bildats för att påskynda skapande av en integrerad Östersjögemensam sjöövervakningsfunktion.

Ett samarbete med USA har inletts kring personalutbyte vid utbildning och växeltjänstgöring för Kustbevakningen.

Norden är kärnfråga för framtidens försvarspolitik

Vi går mot ett nära försvarspolitiskt samarbete i norden.

Ett förstärkt nordiskt samarbete är inte ett alternativ till Nato. Det är ett komplement.

Ett fördjupat nordiskt samarbete ger förutsättningar för bättre ekonomi och breddad försvarsförmåga. Det kan handla om alltifrån gemensam utveckling och anskaffning av försvarsmateriel eller gemensam utbildning och övning av soldater och befäl, till delade kostnader för logistik, underhåll, modifieringar och vidmakthållande av existerande materiel. Ytterst finns möjlighet till gemensam produktion av förband och basering av flyg.

En utgångspunkt är att internationella insatser ska göras gemensamt.

I Afghanistan har Finland flyttat sin närvaro till Sveriges PRT i Mazar-i-Sharif. Hundra finska soldater arbetar nu jämte drygt 370 svenska. I Kosovo finns våra länder i den centrala regionen där gemensam basering på Camp Victoria kan vara en framtida möjlighet. I Tchad deltog 60 finska soldater tillsammans med de 250 svenska. För Sudan byggde vi ett gemensamt svenskt-norsk förband. Vi utgjorde tillsammans kärnan i den nordiska stridsgruppen.

De nordiska länderna bör inte ha olika specifikationer för försvarsmateriel. Det försvårar gemensam utbildning, effektiv logistikhantering och upprättande av gemensamma förband eller gemensam användning av materiel i internationella insatser.

Gemensam nordisk anskaffning av materiel handlar om att möjliggöra gemensamt agerande i internationella insatser, där ländernas förmåga annars blir för tunn. Ett talande exempel är helikoptrar där ländernas val av olika system medför brist på lämpliga helikoptrar och ibland besättningsbrist för existerande helikoptrar.

På längre sikt ser jag att ett land kan bidra med personal och ett annat med materiel, till ett gemensamt bidrag i en specifik insats. Om materielen skiljer sig åt kommer de nordiska länderna däremot att vara för små för att upprätthålla tillräcklig förmågebredd och uthållighet.

Vi undersöker även möjligheten till gemensam finansiering av specifika funktioner för internationella insatser.

Sveriges ordförandeskap i EU

Sverige är sedan 13 år tillbaka politiskt allierat genom medlemskapet i EU. EU:s medlemsländer tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. EU är inte en militär allians men EU bedriver en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Medlemsländerna samarbetar om internationella insatser, och militär förmågeuppbyggnad för att möjliggöra insatser, samt materielutveckling.

Sverige ska tillhöra kärnländerna i det europeiska samarbetet. Vi ska vara pådrivande i utvecklingen av EU som global aktör.

Ordförandeskap ställer krav på ledarskap. Bara genom att se hur Frankrike måste agera i Georgienkonflikten kan vi förstå hur ansvaret på ordförandelandet ser ut.

Det är dags att diskutera innehåll i samarbetet med Nato

Jag har försökt föra Natodebatten bort från den svart-vita bild som funnits i svensk debatt. Där alternativen framställs som antingen medlemskap, eller inget samarbete alls. Istället är det viktigt att fokusera på innehållet i vårt samarbete, vad vi faktiskt gör tillsammans och varför det är viktigt.

Undersökningar visar nu att det är just så svenska folket resonerar. Två tredjedelar stöder det samarbete vi nu har med Nato, men bara en femtedel vill i det här läget gå vidare till medlemskap.

Sverige är Natos viktigaste partnerland. Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer har upprepat det i flera sammanhang. Anledningen är bland annat vårt ambitiösa och kvalitativa deltagande i Nato-ledda internationella operationer i Kosovo och Afghanistan.

Sverige strävar efter full interoperabilitet med Natostandard i materielförsörjning och utbildning. Varje skillnad är ett hinder för internationell samverkan, med konsekvenser för svensk personals säkerhet och effektivitet.

Sverige måste ges full informationstillgång vid internationella operationer

Informationsutbytet i internationella insatser måste förbättras, så att vi har tillgång till all relevant information för säkerhet och effektivitet. För detta möter vi stor förståelse hos Natos generalsekreterare och Natos medlemsländer, inte minst USA.

Via försvarsberedningen finns det nu brett stöd i riksdagen för att samverka om en luftlägesbild för vårt närområde med Natoländerna och Finland. Det är viktigt både gällande Östersjön och Barentsområdet.

Trösklarna för medlemskap har minskat, liksom fördelarna, Nato är ingen "snabbfix" för svensk försvarspolitik.

Alliansöverenskommelsen om att medlemskap inte är på agendan denna period gäller.

3 Slutsatser för försvaret

Från ett svenskt perspektiv understryker konflikten i Georgien vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar.

Följande tre preliminära slutsatser kan här dras:

3.1 Försvarets tillgänglighet måste öka

Det är slående hur snabbt den militära konflikten i Sydossetien eskalerade. Det var fråga om enstaka dagar. Nyttan av förband som tar månader eller något år att bli möjliga att sätta in är då begränsad.

Den nya tidens hot måste mötas med snabbt tillgängliga förband. Men idag utgör insatsförbanden ungefär en tredjedel av insatsorganisationen. Det innebär att Sverige kan ha cirka 10 000 man tillgängliga inom ett år.

Övriga förband representerar 20 000 man, utav de sammanlagt 30 000 man som finns i insatsorganisationen. Det finns idag inga krav på att dessa övriga förband ska kunna sättas in samtidigt som insatsförbanden. Det finns inte heller några krav på vad de ska kunna göra, utan de utgör istället grund för produktion av insatsförbanden.

Till detta kommer hemvärnet, som försvarsberedningen föreslår utvecklas till nationella skyddsstyrkor.

Tillgängligheten måste öka och beredskapstider kortas. Alla i framtidens insatsorganisation - inte bara dagens tredjedel - bör snabbt kunna göra insats.

Här vill jag särskilt peka på den nya kunskap och erfarenhet som ansvaret för den nordiska stridsgruppen, NBG, gett oss. Den skulle med 10 dagars beredskap kunna sättas in vart som helst i världen, i varje tänkbar konfliktnivå. Dessutom tillsammans med fyra andra länder.

NBG har haft stor betydelse för utvecklingen och omställningen av det svenska försvaret, i riktning mot förband som är snabbt tillgängliga och flexibla i sin användning. Det har också ställt nya krav på materielprocessen.

Denna effekt, som testbänk för framtidens insatsförsvar, har skapandet av stridsgrupperna också haft i andra länder i Europa, där samma försvarsomvandling pågår.

Det ställer betydande krav på tillgänglighet och dessutom på flyttbarhet. SAC ska ses inte minst i detta perspektiv.

3.2 Förbandens användbarhet måste öka

Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt. Det är samma grundläggande uppgift som ska lösas, att värna svenska värden och intressen. Det är därför vi dimensionerar försvaret utifrån och in: världen, närområdet, Sverige.

Säkerhet i närområdet byggs gemensamt med de nordiska länderna och EU. Vi samverkar med samma länder i insatser internationellt. Kunskapen vi får i insatser internationellt stärker förmågan och kvaliteten i försvaret.

Vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Denna uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och bristande planerbarhet.

Vi går mot ett försvar som inte bara bygger på övning, utan på reella insatser i riktiga situationer. Genom insatserna utvecklar vi den nödvändiga förmågan att samverka med andra länder.

3.3 Kriget i Georgien visar vikten av en effektiv underrättelseverksamhet och signalspaning

Vi behöver tidigt kunna se och analysera förändringar i hotbild mot Sverige och andra länder, men även genomskåda de ofta motstridiga uppgifter som i en tid av informationskrigföring och desinformation så ofta kringgärdar dagens konflikter.

En välfungerande underrättelseverksamhet är viktig för Sveriges möjligheter att fatta välgrundande och självständiga politiska beslut. Därför är också den nya signalspaningslagen en förutsättning för den som vill värna vår säkerhet och militära alliansfrihet.

Signalspaningen är också relevant för säkerheten för de mån och kvinnor som deltar i internationella insatser. Där behövs både taktisk signalspaning på fältet och strategisk signalspaning i kabel, kring faktorer som ambitioner, finansiering och internationella kontakter som olika grupper har.

Förnyelsen av försvaret måste fortsätta

Ett modernt insatsförsvar har bättre förmåga att möta den nya tidens säkerhetspolitiska utmaningar och hot. Den nya tidens hot måste mötas med snabbt tillgängliga förband. Den nya tidens hot måste mötas flexibelt och många av dem i civil-militär samverkan.

Effekten av tilldelade resurser behöver öka jämfört med idag. Det visar inte minst dagens anslag för förbandsverksamhet. Närmare 65 procent utgörs av så kallade fasta kostnader som hyror och personalkostnader, ungefär 20 procent är trögrörliga kostnader såsom verkstads- och underhållskostnader - och bara 15 procent är rörliga verksamhetskostnader som utbildning och övning.

Danmark har gjort en genomgripande förändring till ett modernt insatsförsvar. Man har tydligt valt vilka förmågor landet ska ha, men också vilka det inte ska ha.
För mindre pengar än i Sverige, även om jämförelsen ska göras mycket noggrant, producerar man en större numerär än Sverige för internationella insatser och dessutom har man kapacitet att kortsiktigt dubblera den.
Sverige bör liksom Danmark diskutera vilka förmågor vi ska ha, och vilka som svarar mot en tidigare hotbild och bör tas bort. Vi måste också ha öppenhet för nya förmågor, motiverade av den nya tidens hot.

Tvåofficerssystem införs och värnplikten läggs vilande

Framtidens personalförsörjning är en central fråga. Det är därför bra att försvarsberedningen ägnar så mycket kraft åt det och jag tror de har slagit an rätt riktning.

I uppgiften för personalen i försvarsmakten ingår internationell tjänstgöring. Detta ska vara meriterande.

Införandet av tvåbefälssystemet pågår. Försvaret behöver fler officerare som är specialister, och som leder och utbildar trupp. Aspirantskolor för officerare är på plats för att bredda rekryteringsbasen och tillföra civil kompetens. Pliktutredningens pågående arbete ger grund för det nya försvaret. De som genomgår grundutbildning ska ha perspektivet av internationella insatser redan från början.

Försvarsberedningen talar om stående förband med heltidsanställda och om kontraktsförband med skyldighet att tjänstgöra i övning och insats. Alla ska vara tillgängliga i en insats såväl hemma och borta, utom de nationella skyddsstyrkorna. Detta ger också uthållighet.

Detta leder till att inga övriga förband av dagens typ i lägre beredskap efterfrågas.

Idag har vi plikt i grunden för uttagning och frivillighet för internationella insatser. För morgondagen ser förslagen ut att bli de motsatta med frivillig uttagning, men skyldighet att delta i insats.

Med grund i försvarsberedningens resonemang arbetar vi med att precisera försvarets framtida dimensionering. Den s k inriktningspropositionen ska inom sex månader överlämnas till riksdagen.

Förmågan till internationella insatser ska fördubblas

Idag är i genomsnitt en tredjedel av soldaterna beredda att genomföra internationella insatser. Försvarsmakten kan ha 1300 man kontinuerligt insatta. Taket är cirka 1800 man. Försvarsberedningen vill utsträcka den internationella ambitionen till 2000 personer parallellt med en förmåga att bidra till EU:s stridsgrupper och förmåga till evakuerings- eller förstärkningsinsatser.

Till detta måste ett effektresonemang läggas. Internationella insatser syftar till att sprida säkerhet, stabilitet och utveckling. Här krävs det bidrag anpassade till att lösa den konkreta uppgiften och öppenhet för civil-militär samverkan.

Vi talar inte om situationer där Sverige gör en egen insats utan om att samverka med andra under EU:s, FN:s eller Natos ledning. Vi får en deluppgift tilldelad och ska lösa den. 40 länder samverkar i Afghanistan, ett 20-tal i Tchad.

Vi ska klara att ta omhand och lösa uppgifter inom vår del. Helheten måste lösas för samlad effekt.

Vårt bidrag kan vara soldater på marken, men det kan också vara kvantitativt mindre men mer exklusiva delförmågor med hög effekt. Ambitionen försvarsberedningen anmäler är i rätt riktning.

Balansen mellan förmåga till snabbinsats och förmåga till lång uthållighet kommer att presenteras i inriktningspropositionen.

En strategi för att vinna freden - och en exitstrategi ska finnas från början. Den ska baseras på sammankoppling av militära insatser, stärkande av mottagarlandets säkerhetssektor, diplomatisk närvaro och utvecklingsinsatser.

Regeringens strategi för internationella insatser som riksdagen nu antagit lägger fast just detta.

Ett särskilt problem är att Europa inte längre deltar under FN-flagg, samtidigt som FN är ansträngt och har gått från 50.000 till 140.000 man under blå flagg.

Nordic Battlegroup

NBG har haft stor betydelse för trovärdigheten i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Den bedöms som EU:s hittills bästa.

Det var första gången Sverige ansvarade för skapande av ett förband av den här omfattningen. Ny materiel har anskaffats och förmågor har utvecklats och tillförts försvaret. Bakom det faktum att försvarets operativa förmåga ökade något 2007 finns inte minst NBG.

Erfarenheterna från NBG 2008 ska tas tillvara inför NBG 2011. Det är något vi gör tillsammans med våra partnerländer. NBG 2011 ska formas av existerande förband och inte byggas upp som ett nytt.

Det viktiga är att kunskap och erfarenheter inte tillåts försvinna när NBG 2008 avvecklas. Vissa kompetenser är så smala att endast enstaka soldater och officerare behärskar dem.

Anledningen att ingen BG använts är dels brist på politisk vilja i medlemskretsen. Dels att den mekanism för gemensam finansiering av en stridsgruppsinsats gör att också länder som är tveksamma till en insats tvingas dela finansieringen. Dels att man inte vill låsa EU:s snabbinsatsförmåga i en insats som klaras med normal styrkegenerering, då medlemsländerna erbjuder deltagande.

EU måste täcka de återkommande brister som visar sig vid varje internationell insats

Små länder som Sverige kan utveckla specifika förmågor. Här krävs det kreativa lösningar.

Styrkegenereringen för Tchad förskräckte. För insatsen i Tchad krävdes så många som fem styrkegenereringar innan EUFOR-styrkan kunde sättas in. Bristen på strategisk flygtransport har hittills varit ett hinder för att snabbt vara på plats. Det problemet kommer vi delvis att komma runt i och med SAC-samarbetet (Strategic Airlift Capability) som innebär att tre C-17 plan anskaffas. Sverige blir näst största bidragslandet och kommer därmed att ge oss förmånen att stå som tvåa i kön när transportplan behöver användas.

Vi bör av säkerhets- och effektivitetsskäl överväga att öka ambitionsnivån för vårt deltagandet i Afghanistan. Man kan i så fall diskutera generella ökningar av antal, men också att delta med särskilda funktioner, där många länder ser allvarliga brister.

EU-ländernas samlade helikopterförmåga är en återkommande brist som behöver lösas ut. Det förs diskussioner i EU om generella ökningar i antal, men också att delta med särskilda funktioner.

Det är nödvändigt både av moraliska och operativa skäl att stärka MEDEVAC-funktionen i Afghanistan. Som det är nu får EU hyra in ryska helikoptrar.

Det är för övrigt både intressant och oacceptabelt att vi ser samma brister vid varje internationell insats - helikoptrar, MEDEVAC, taktisk och strategisk transport. Det kan också vara sjukvård och underrättelsefunktion, som länge i Tchad.

Problemet är att små länder i regel inte har tillgång till det som behövs, det krävs att de stora EU-länderna deltar för att fylla luckorna. Antal deltagande länder spelar ingen roll, inte heller numerären på marken, så länge nyckelförmågor saknas.

Även små länder kan åta sig ansvar för specifika förmågor. Här handlar det om att se vad vi kan göra. Sverige kan bidra med MEDEVAC-helikoptrar.

Framåt

I höst lägger regeringen fram den nya försvarspolitiska inriktningen för riksdagen.

Försvarsberedningen bekräftar den förnyelselinje regeringen driver i försvarspolitiken. Här handlar det om ett flexibelt insatsförsvar, användbart hemma och borta, där tillgänglighet och användbarhet är nyckelord.

Andra viktiga frågor är behovet av en effektiv underrättelseverksamhet och ny signalspaningslag som kan värna vår säkerhet och militära alliansfrihet.

Rekrytering på frivillig grund, delvis med anställda soldater.

Ett brett och fördjupat Nordiskt samarbete, gemensam Östersjöövervakning, anslutning till Natos luftlägesbild och samverkan med Nato i internationella operationer.

Val och bortval av förmågor, en effektiviserad grundorganisation.

Civil-militär samverkan, långsiktighet och fokusering i internationella insatser.

Dubblad ambition för internationella insatser. Betoning av bättre ekonomistyrning och ett positivt bejakande av civil kompetens i försvarsmakten.

En ny effektiviserad materielförsörjningsprocess med köp av färdig materiel som huvudalternativ, stöd för EDA, poolning av materiel med andra länder och stöd för SAC, för strategisk flygtransport.

Detta kombinerat med en reformerad myndighetsstruktur och flytt av resurser från kringverksamhet till operativ nytta.

Vi förnyar och stärker försvaret - från dessa utgångspunkter.

Tack.