Tal
Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 17 januari 2010
Sten Tolgfors, Försvarsminister

Försvarsförmåga i fokus - ett försvarspolitiskt paradigmskifte

Det talade ordet gäller!

Jag har använt Folk och Försvars konferenser i Sälen och Almedalen för att löpande diskutera och avrapportera den försvarspolitiska förnyelsen. Den 1 januari trädde det nya
försvarsbeslutet i kraft, med den största förnyelsen av försvars- och säkerhetspolitiken på decennier.

2010 kommer användas för att fatta de nödvändiga besluten för att fullgöra moderniseringen av både den militära och civila krishanteringsförmågan. Idag vill jag ge en bild av vilka utmaningarna var när jag tillträdde, vad som uträttats och vad som nu ska göras. Att inte vitalisera försvarspolitiken, utan konservera det läge som rådde innan
inriktningspropositionen förra våren, var aldrig ett alternativ. Under många år hade försvarspolitiken tappat fokus på försvarets huvuduppgift, nämligen landets försvarsförmåga.

Förmågan att värna landets intressen, självständighet och oberoende och skydda vår befolkning. Försvarspolitiken behövde fokus på effekt och en ny helhet, där säkerhetspolitiken, ett nytt närområdesperspektiv för Östersjön, Norden och EU, uppgifterna för det militära försvaret, kraven på Försvarsmaktens operativa förmåga, personal- och materielförsörjningssystemen, flytt av resurser från stöd- och kringverksamheter till operativ nytta, och stärkt ekonomisk styrning hängde samman.

Vi har systematiskt gått igenom de utmaningar som fanns och löst dem pragmatiskt. Med hjälp av underlag från Regeringskansliet, Försvarsmakten, andra myndigheter och två eniga Försvarsberedningar har vi gemensamt bidragit till den nya inriktningen.
* * *
Det vi gör är förstås skräddarsytt för svenska behov och förutsättningar, men trenden i EU och Nato är tydlig: Ökad betoning av tillgänglighet, användbarhet och rörlighet, och ett förnyat personalförsörjningssystem.

Den svenska försvarsreformen följs med stort intresse av andra länder. En del har gjort vad vi nu gör. Andra vet att de kommer att behöva göra det, så snart de politiska förutsättningarna finns. Många, inklusive min amerikanske kollega, har uttryckt mycket stor uppskattning för den nya svenska inriktningen.

Varför? Jo därför i en tid då säkerhet byggs tillsammans med andra är det viktigt att många länder kan leverera effekt och kvalitet. Pappersförband gör inga insatser. Pappersförband försvarar inte Sverige och bidrar inte till regional säkerhet. Det borde mana till eftertanke att västvärlden har ett par hundratusen soldater i internationella register, men när insatser ska
styrkegenereras visar det sig att alltför många av dom varken är tillgängliga eller användbara på riktigt och inom rimlig tid.

Sverige kan redan idag leverera kvalitet och effekt. Och det visar Sverige dagligen i insatser internationellt, men också i de övningar vi ständigt genomför tillsammans med andra. Vi har en mycket respekterad försvarsmakt. Och vi väjer inte för att vrida och vända på varje aspekt för att kunna leverera mer effekt.
* * *
Vi bygger nu Försvarsmakten för att möta den nya tidens hot, där tillgänglighet är centralt. Vi utgår från en situation där den politiska styrningen varit sådan att endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen skulle vara tillgänglig och användbar inom ett år. 2008 innebar detta 11.400 man tillgängliga inom ett år. På övriga två tredjedelar så hade politiken inga krav på tillgänglighet. Den skulle kunna användas först inom ett till tre år och först efter att ha tillförts nya pengar, ny materiel, ny utbildning och övning. Ansvaret för detta är politiskt.

Att ökad betoning av tillgänglighet och användbarhet var nödvändig underströks av Georgienkriget 2008. Ett krig som utspelades på fem dagar och som avgjordes på två. Det var mindre än 20.000 ryska trupper på plats - men de kom över en natt. Hur hade det svenska försvaret kunna hantera motsvarande situation?

Hela insatsorganisationen om ca 50.000 personer kommer i det nya försvaret att vara tillgänglig och användbar inom en vecka om Sverige hotas. Enligt ÖB kommer 45.000 av dessa att finnas på plats 2014. De förband som finns på papperet skall gå att använda på riktigt. De förband som inte går att använda skall heller inte finnas på papper. Den insatsorganisation som Sverige bygger kommer att stå sig väl vad gäller såväl kvalitet som kvantitet jämfört med andra länders operativt tillgängliga resurser. Det är ingen anledning att jämföra det oanvändbara.

Insatsorganisationen byggs för att kunna skalas upp vid en allvarlig försämring av den säkerhetspolitiska situationen.

En förbandsreserv med fyra tungt mekaniserade bataljoner finns förberedda. Det kommer att finnas register över personal som tidigare grundutbildats eller tjänstgjort i Försvarsmakten. En utvidgad mönstring kommer att vara förberedd och pliktlagen lämnas vilande. Det kommer också att finnas ett visst överskott av officerare i insatsorganisationen.

Med insatsorganisation 2014 möter vi de behov som idag kan förutses. ÖB är entydig i att Sverige kan försvaras.
Däremot går det inte att utesluta militära intressekonflikter eller kriser i närområdet. Dessa möts med professionella förband med hög tillgänglighet, rörlighet och användbarhet.

Försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv. Dimensioneringen och inriktningen av det svenska försvaret har och kommer att ha en tydlig Östersjöprofil. Vi har norra Europas största och mest kvalificerade flygvapen. Det är dubbelt så stort som våra grannländers och har full operativ bredd. Den som analyserat de senaste årens moderna krig förstår vikten av luftherravälde. Flygvapnet övervakar luftrummet och utgör en tröskel för ett fientligt agerande mot Sverige. Jag har tidigare talat om det viktiga i att balansera Gripensystemet. I budgeten såg ni delvis vad jag menade med det; vi anskaffar ny radarjaktrobot.

Vi undersöker att ansluta oss tillsammans med Finland till Natos gemensamma luftlägesbild ASDE via Norge, för att förbättra närområdesövervakningen.

Sverige har en flotta där fem nya Visbykorvetter blir operativa och ett ubåtsvapen i världsklass, som övervakar Östersjön och utgör tröskel för fientligt agerande. Flottan inriktas liksom flyget i första hand för närområdesuppgifter. Det finns idag ingen aktör i närområdet som idag har förmåga eller vilja att landstiga mot en kvalificerad motståndare.

Tillsammans med Finland har Sverige det senaste året byggt en gemensam Östersjöövervakning. Åtta länder delar civil och militär sjölägesinformation i SUCBAS, vilket skapar en helt ny och samlad bild över vad som händer på Östersjön. För att öka den strategiska rörligheten och för att stödja såväl pågående insatser som kommande civil och militär krishantering är Sverige näst största land i SAC-samarbetet om C17. Igår användes C17 för att från Örebro sända ett base camp till Haiti. I mellandagarna användes samma plan för att flytta CV90 till Afghanistan.SAC-samarbetet har alltså redan visat sig värdefullt vid civila och militära krishanteringsinsatser.

Armén byggs kring åtta snabbrörliga och flexibla bataljonstridsgrupper. I grunden finns en core batallion, med fördefinierade och förövade funktions- och förstärkningsenheter.

Modellen är prövad bl.a. i Nordic Battle Group 2008. Den gamla uppdelningen i en nationell insatsorganisation och en särskild anställd utlandsstyrka upphör. Vi får en insatsorganisation användbar för försvarets alla uppgifter.

Uppgiften är att värna vårt land och vårt lands intressen oavsett om detta sker inom eller utom gräns, ensam eller tillsammans med andra.
* * *
Tidigare fanns en nationell insatsorganisation med för dagens behov för låg användbarhet och tillgänglighet - beroende på bristande politiska beslut. Den var byggd på en alltmer urholkad värnplikt och användbar endast inom gräns, så vitt Sverige inte hotades. Det fanns en särskild anställd utlandsstyrka, för insatser långt borta. Men däremellan anser jag att det fanns glapp.

Politiken saknade ett tydligt perspektiv för närområdet - Östersjön, Norden och EU. Försvarspolitiken har nu tillförts ett nytt närområdesperspektiv som utgår ifrån att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Därför har Sverige beslutat en solidaritetsförklaring som bygger på det nya EU-fördragets skrivningar. Finland har gjort samma uttolkning som vi.

Vi utgår från ett brett säkerhetsbegrepp, omfattande såväl civila som militära hot. Säkerhet byggs tillsammans med våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför säger riksdagen "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Det leder till att vi ska förbereda oss på att kunna ge och ta hjälp, som också kan vara militär. Det krävs nationella beslut om hur vi ska agera i varje enskilt fall. Varken vår nationella solidaritetsförklaring eller solidaritetsförklaringarna i det nya i EUfördraget
är alternativ till Natos artikel 5, det står uttryckligen i fördraget.
***
I november etablerades en ny nordisk struktur för det Nordiska Försvarssamarbetet, NORDEFCO. Nordiskt samarbete kommer fortsätta att utgöra en kärna i försvarspolitiken. Det försvar Sverige nu bygger kommer att ha förmåga att samverka med andra.

Sverige övar i princip varje vecka ihop med Finland och Norge, inte minst på flygsidan. När ÖB tillträdde underströk han vikten av större övningar också i närområdesperspektiv, ett ställningstagande jag delar. Vårt försvar kommer att vara ett av de försvar i närområdet som kan leda och genomföra insatser internationellt.
* * *
Den kanske största förnyelse vi nu står inför är övergången till rekrytering på frivillig grund, och stående och kontrakterade förband. Något som Försvarsmakten själva efterfrågat, t ex i Perspektivplaneringen.

Det är detta som möjliggör en enda insatsorganisation för försvarets alla uppgifter. Det är detta som möjliggör det nya närområdes- och Östersjöperspektivet. Därför att värnpliktsförband är legalt inte användbara utanför landets gränser, med mindre än mobilisering. Därmed har också den gamla nationella insatsorganisationen inte heller haft den användbarheten.

Sverige har därför inga insatserfarna förband idag. Istället har under decennier förbanden, på grund av de politiska förutsättningar som givits försvaret, avvecklats när de är som allra bäst - utbildade, samövade och erfarna. Detta beror just på att värnpliktsförband av juridiska skäl inte kunnat brukas utanför landets gräns, vid mindre än mobilisering. De som gjort insats har varit anställda soldater och sjömän, vars förband avvecklats efter insats. Det är slöseri med erfarenhet och kompetens.

Vi behöver professionella soldater och förband i meningen rätt utbildade, övade och insatserfarna. Det är svårbegripligt att Sveriges svåraste och farligaste uppgifter inte politiskt ansetts kräva sådan professionalism. Den lärdom vi kan dra av FS17:s rotation i Afghanistan i en mycket svår tid är just hur oerhört stor roll soldaternas professionalism spelar. Många i FS17 gjorde först grundutbildning med goda befäl, följde dom till NBG08, och gjorde utbildning, övning och beredskap tillsammans. Därefter gjorde de missionsspecifik utbildning för Afghanistan.

När de väl kom dit hade de flera års erfarenhet. De fungerade oerhört väl tillsammans som förband. Deras professionalism har räddat svenska liv i Afghanistan och bidragit till ett extremt väl utfört uppdrag. Erfarenhet och trygghet i den militära rollen ger öppenhet och respekt i bemötandet av civila. De är några av de bästa soldater Sverige har haft och en modell för det nya försvaret.

Politiskt beskrivs värnplikten inte sällan nostalgiskt, som den såg ut och fungerade före murens fall för 20 år sedan, då hela årskullar av unga män verkligen kallades in och krigsplacerades till 47 års ålder. Sedan ett antal år är det en tiondel av en manlig årskull och om man räknar in kvinnor, vilket man ska göra, är der totalt sett mindre än en tjugondel av en ung generation som gör grundläggande militär utbildning.

Plikten fungerar inte längre rationellt för att tillgodose Försvarsmaktens personalbehov. Den ger skyldighet till grundutbildning, men inte för att vara en del av försvarets framtid.

70 procent av de grundutbildade vill inte bli officerare eller göra insats. De värnpliktiga krigsplaceras 2-3 år i den nationella insatsorganisationen, efter ett års grundutbildning.

Kvinnor särbehandlas fortfarande i lag. Ett försvar som används i insatser kräver mycket av sina soldater. Försvaret blir inte inriktat för ständigt rullande grundutbildning, utan för att leverera effekt i form av beredskap och insats. Vi vill behålla soldaterna längre än tidigare efter grundutbildningen. Faran är inte ett yrkesförsvar, utan att försvaret inte lyckas behålla soldaterna tillräckligt länge. De kommer i kraft av utbildning, erfarenhet och kvalitet att vara attraktiva på arbetsmarknaden.

Kraven på soldaterna vid rekrytering kommer att vara höga. Kraven från soldaterna vid grundutbildning, befattningsutbildning och förband kommer att vara högre. Det märks redan på Hemvärnets försöksverksamhet med frivillig direktrekrytering till grundläggande soldatutbildning. När man möter dem säger dem såhär: "Vi är här frivilligt - gör något bra av vår tid. Fyll den med innehåll, låt oss möta de bästa befälen i utbildningen. Visa oss en meningsfull framtida verksamhet. Annars har vi alternativ". Det kommer alla soldater i framtiden att säga till oss.

Enligt rikshemvärnschefen omfattar soldatutbildningen inom hemvärnet upp emot 600 timmar. Försvarsmakten i stort ligger på i snitt ca 450 timmar.

I Dalarna lyckades man nå 50/50 män och kvinnor. I Örebro/Värmland testade man att rekrytera 19-30 åringar, vilket är bra. Då får man grupper med olika utbildningsbakgrund, yrkeserfarenhet och familjesituation. Det ger stabila men även krävande grupper.
* * *
Om ett par månader kommer propositionen som verkställer övergången till frivillighet.

Förändringen är i linje med vad andra länder gör och är nödvändig för att öka den nationella försvarsförmågan, försvarets tillgänglighet, användbarhet och för att klara närområdesperspektivet.

Detta är ett paradigmskifte. Jag vill understryka de positiva effekterna av förändringen. Men det ställer helt nya krav på Försvarsmakten, Pliktverket, frivilligorganisationer och politiken.

Vi måste informera, kommunicera, resonera och diskutera med målgruppen. Vi måste berätta varför Försvarsmaktens uppgifter är viktiga för landet och situationen i världen. Berätta för enskilda unga människor om hur de kan passa in och bidra. Men också hur de kan utvecklas, växa och göra en skillnad för andra människor. Och vi måste i medvetenhet om att vi riskerar att andra arbetsgivare drar till sig dem som utbildats och tjänstgör i förbanden i förtid - berätta om hur kvalificerade de är. De har utbildats, övats, växt och prövats. Vi vill skapa ett
långsiktigt och hållbart flöde av människor in i Försvarsmakten.

Vi kan inte kalla in dem vi vill och använda deras tid som vi vill. Det är i grunden bra och kommer höja kvaliteten på soldater - de vi rekryterar kommer vara mycket medvetna om försvarets krav och uppgifter, ha en annan yrkesbakgrund och kanske vara äldre än idag - kanske är det så att de bästa soldaterna är lite äldre - men de kommer också ställa helt andra krav på oss, medvetna som de kommer vara om det civila yrkeslivets villkor.

Huvudansvaret för den nya rekryteringen bär ÖB och Försvarsmakten, men alla vi som sitter här kommer att behövas för att uppgiften ska lösas. Antalet som ska rekryteras och grundutbildas är av samma storleksordning som idag.
* * *
Den här regeringen gör inga nedskärningar på försvarsanslagen. Enligt Försvarsmaktens beräkningar råder balans mellan uppgift och anslag i det nya försvaret. Försvarsmaktens ekonomi gör planerat miljardöverskott.

Våren 2008 när det prognostiserades ett underskott på förbandsanslaget om 1,5 miljarder sa många att balans var omöjligt att nå. Så var det inte.

Däremot visade underskottet våren 2008 att kärnverksamheten drabbas mycket hårt när ekonomin brister. Bra koll på pengarna är viktigt för verksamheten.

Försvarsmakten har gått från miljardunderskott som drabbade verksamheten, till miljardöverskott som ger grund för förnyelsen. 800 miljoner kronor kommer att föras över från 2009 års överskott bara till förbandsanslaget under 2010, för att skapa förutsättningar för den nya insatsorganisationen.
***
I budgeten i höstas kom en islossning i materielfrågor. Vi anskaffar en rad centrala system.

Ny radarjaktrobot för JAS 39 Gripen nämnde jag, men också nya splitterskyddade fordon, nytt taktisk obemannat spaningsflygplan (TUAV), samt nytt signalspaningsfartyg. Och detta gjorde vi en månad efter att vi beslutat att anskaffa artillerisystemet Archer.

En ny exportstödsmyndighet för försvarsindustrin bildas. Detta gör vi på grund av det stora beroende av export som de försvarsindustriföretag som verkar i landet har. 85-90 procent av försvarsindustrins orderstock är export. Då krävs det att exportstödet fungerar.

Förr var försvarsindustrin nationellt ägd och utvecklade materiel för svenska behov i nära samverkan med staten. Den gamla situationen var rationell när Sverige drev neutralitetspolitik, ensamt mellan två block. En egen utveckling underströk oberoende av andra. Nu bygger Sverige säkerhet i samverkan med andra. Svenska särlösningar fördröjer förbandssättning och höjer kostnader som tränger ut annat i budgeten.

Efter två decennier av strukturomvandling, där industrin gått före politiken, ägs försvarsindustrin i hög grad av globala koncerner med dotterbolag i Sverige. De utvecklar produkter tillsammans med andra företag i andra länder och säljer på en internationell marknad. Inte sällan finns konkurrerande produkter inom samma koncern. Man kan välja vilken produkt som matchas i varje affär.

Sverige har en tydlig materielförsörjningsstrategi, ursprungligen beslutad av Göran Persson på Harpsund men förverkligad av denna regering. I slutändan handlar materielfrågorna om försvarsförmåga. Särlösningar motverkar interoperabilitet, försvårar internationell och driver upp priser.

Det är viktigt att vi kan korta tiden från anskaffning till användning i insats. Pågående insatsers materielförsörjning ska prioriteras, som med Galten till Afghanistan.

Försvarsindustrimarknaden är inte en marknad som andra. Den europeiska marknaden är uppdelad på 27 delmarknader. USA har en hemmamarknad för industrin, som är världens största. Därför drev vi och fick acceptans för under vårt ordförandeskap i EU konkurrens på mer lika villkor, level playing field.

Det är särskilt viktigt för Sverige som är en av de minsta försvarsindustrimarknaderna.Dessutom ville vi förhindra att finanskris och bantade försvarsbudgetar ledde till att marknader stängs eller begränsas. Vi stärker den europeiska försvarsindustrins konkurrenskraft genom att öka hemmamarknaden, minska statliga subventioner och konkurrenssnedvridningar. Detta ska nu Europeiska försvarsbyrån hjälpa EU:s länder att omsätta i praktiken.
* * *
Under EU ordförandeskapet fick vi igenom samtliga våra prioriteringar på försvarsområdet.

Den andra prioriteringen var gemensam sjöövervakning, som jag nämnde innan.

I varje givet ögonblick finns 2 000-4 000 fartyg på Östersjön. Oljetransporterna har fördubblats och kommer att fortsätta öka. Hamnkapaciteten byggs ut. Östersjön och havet vid vår västra kust är avgörande för handelsflöden och resande.

Detta kräver en gemensam lägesbild över vad som händer på havet. Fram tills nu har informationen varit uppdelad mellan länder, men också mellan olika myndigheter inom länderna. I Sverige har Försvarsmakten och Kustbevakningen haft olika system och radarbilder. Nu kopplas därför sjölägesinformation samman i SUCBAS, vilket innebär att våra myndigheter delar med sig av vad de vet till varandra och till sju andra Östersjöländer.

Vi får tillgång till andra länders information. Finland, Danmark och Sverige har 2009 fått tillgång till varandras radarbilder och databaser elektroniskt. Fem andra länder byter i ett första steg information med oss manuellt. På sikt kan EU:s länder koppla ihop samarbetet kring sjölägesbilden på Östersjön med liknande samarbeten på andra håll i Europa.

Kostnaden för SUCBAS är ett par hundra tusen kronor om året för Sverige, men ger mycket god effekt för vår säkerhet.

En effektivare sjöövervakning gör att vi bättre kan hantera den civila sjöfarten, sjösäkerheten, miljöfrågor, skydd mot brottslighet och militära hot. Den tredje prioriteringen var civil-militär samverkan. Dagens hotbild är bred, många hot måste mötas i civil-militär samverkan. I Afghanistan ansvarar Nato för den militära säkerheten, EU för en stor del av de civila insatserna och FN för de humanitära.

I allt från planering av insatser, till rationell användning av kapaciteter för strategisk transport, sjukvård och skydd för personal vid ESDP-insatser behövs mer av civil-militär samverkan.

I Sverige har vi har förnyat den civila krisberedskapen och byggt Myndigheten för samhällsskydd med ett samlat ansvar för skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar.

Myndigheten ska kunna göra insats ensam eller tillsammans med andra i landet, i närområdet och utanför närområdet.

Vi har förtydligat ansvarsprincipen. Den som bär ansvar för en funktion i vardagen bär också ansvaret i kris. Men principen innebär också ansvar att samordna arbetet med övriga berördaaktörer.

Ett nytt nordiskt samarbete grundlades på svenskt initiativ våren 2009 med Hagadeklarationen. Genom samarbete i förebyggande insatser och i krishantering stärks den samlade nordiska förmågan. Vi samarbetar om utbildning, övning, beredskap och insats. Igår bidrog vi tillsammans med flera av våra grannländer med stöd till det jordbävningsdrabbade Haiti. Nästa steg bör bli gemensamma möten mellan de nordiska försvarsministrarna och ministrar med ansvar för civil krishantering.

Ett civilt uttryck för solidaritet är att vi förhandsstationerade MSB-personal, experter på kemiska stridsmedel och eftersök och räddning, vid klimattoppmötet i Köpenhamn.

Kustbevakningen genomgår en betydande materiell förnyelse, omfattande ca tre miljarder kronor. Också detta är ett uttryck för närområdes- och Östersjöperspektivet.
* * *
Ökad användbarhet för EU:s snabbinsatsstyrkor var vår fjärde viktiga prioritering.

EU har ständigt två snabbinsatsstyrkor stående i tio dagars beredskap. Ingen har dock ännu använts. Det är nödvändigt att EU-länderna i förväg enas om politiska förutsättningar för att använda snabbinsatsstyrkorna, för att snabbare kunna agera när det väl behövs.

NBG08 kostade en miljard att bygga. Samtidigt som vi våren 2008 hade 2850 man stående i 10 dagars beredskap tog det 6 månader för EU att styrkegenerera för Tchad, och ändå fylldes inte fullt ut behoven. En stridsgrupp ska, om deltagande länder så önskar, kunna användas till annat än ren snabbinsats, till exempel för att initiera en insats, eller utgöra strategisk reserv.
***
Sverige hanterade också förlängningen av operation Atalanta, för att skydda FN:s matleveranser till civila i Somalia och skydda den civila sjöfarten från piratverksamhet.

Under april till augusti nästa år kommer HMS Carlskrona att leda den samlade EU-insatsen utanför Somalias kust. Insatsen markerar ett genombrott för civil-militär samverkan för Sverige. Ett av Kustbevakningens sjöövervakningsflygplan med stor uthållighet och mycket
kapabla sensorer kommer att delta.
***
Vi har nu utökat den militära närvaron i Afghanistan till 500 personer. De svenska soldaterna gör ett höggradigt kompetent arbete, de är väl respekterade av både andra länder och civilbefolkningen. Vi skall fortlöpande anpassa både närvarons storlek, inriktning, och materiel.

Samtidigt ökas biståndet med 60 procent till drygt 600 miljoner kronor och en ambassad har öppnats i Kabul. På polissidan behöver göras mer. Den militära närvaron är nödvändig för säkerheten, men inte tillräcklig för att leda landet mot en bättre framtid. Där behövs civilt och
politiskt stöd.

Säkerhetssituationen i vår del av Afghanistan har försämrats, inte minst i samband med valen, men är en helt annan än i söder eller öster. Utmaningen är att hindra strider och extrema grupper från att få fäste i vårt PRT. När en ledare etablerar sig kan det gå fort att bygga upp en motståndsgrupp. Svenska soldater patrullerar i områden där de vet att det finns problem, och där de utgår från att de kan bli beskjutna, just därför att det finns problem. Detta visar dimensionen i det mod och den målmedvetenhet de besitter. De väljer att ta risker för att
värna andra.

Få människor förtjänar så vår odelade respekt som de som tjänstgör där.Trots att Sverige har bedrivit insatser internationellt sedan 1948 har ingen samlad veteranpolitik funnits på plats. Förrän nu. I propositionen om försvarets nya personalförsörjning kommer också veteranfrågorna att behandlas.

Efter insats bör Försvarsmaktens uppföljningsansvar utvidgas. Idag finns en tidsbegränsning om 3+2 år. Men vissa skador kan kräva långsiktig uppföljning och vissa visar sig inte förrän efter viss tid. Vi behöver också förtydliga samordningsansvaret, för att förenkla för den
enskilde. Men veteranpolitik handlar inte enbart om stödet efter insats.

Före insats handlar det om medveten rekrytering, rätt utbildning och övning, tydlighet om uppdragets krav och bra information till familjer.

Under insats handlar det om gott ledarskap, snabb debriefing efter incidenter, en fungerande sjukvårdskedja, god information till familjer och tillgång till rätt materiel.

Allt detta måste ramas in med entydigt politiskt stöd för Sveriges insatser och inte minst för de som utför dem. På alla dessa punkter bör stödet utvecklas.
* * *
Inriktningspropositionen vilar på en omfattande säkerhetspolitisk analys. Ryssland visade i Georgien att de sänkt tröskeln för användning av militärt våld, utanför landets egna gränser.

Notera att jag säger utanför egna gränser, eftersom man i Tjetjenien i många år tillämpat en ännu lägre ribba.
Ryssland har höjt sitt utrikespolitiska tonläge och det är tydligt att landets ledning agerar för att Ryssland ska framstå som starkt igen. Bilden av landets styrka är dock blandad.

Vi bör varken underskatta eller överdriva Rysslands militära förmåga. Enligt SIPRI:s senaste årsbok (2008) är EUs samlade försvarsbudgetar tio gånger större än Rysslands.

Försvarsbudgetarna hos EU-medlemmarna Storbritannien och Frankrike år båda större än Rysslands. I militär mening är världen monopolär. USA är den utan jämförelse militärt och politiskt starkaste nationen. Konventionellt är sannolikt Kina militärt starkare än Ryssland.

Detta bör man ha i åtanke när Ryssland flyger strategiska bombplan längs Norges kust, eller genomför Zapad, en övning som genomfördes med blandad framgång. Inget gläder de som vill att Ryssland ska betraktas som starkt som i fornstora dar igen - att Ryssland är tillbaka -
än att reaktionen blir just sådan. Ryssland är inte i närheten av den militära styrka Sovjetunionen en gång hade och kommer knappast att nå dit heller.

Men, de ryska försvarsutgifterna har ökat starkt under 2000-talet, och de fortsätter att öka. Det sker en faktisk och medveten förmågeuppbyggnad. Det Ryssland satsar på är i första hand snabbrörliga insatsförband och strategiska styrkor. Ryssland har idag förmåga att projicera konventionell militär makt i sitt omedelbara närområde, men inte utanför detta, och inte mot kvalificerade motståndare. Det är också oklart om man klarar att finansiera sina framtida och nuvarande ambitioner. Men det finns all anledning att noga följa det.

Vi skall kritisera rysk politik när så är berättigat, t.ex. gällande demokratins utveckling och agerandet mot grannar, såsom Georgien. Det gäller Medvedevdoktrinen, att landet förbehåller sig rätten att skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt är det riktigt att arbeta för att integrera Ryssland i Europa.
* * *
Vi går nu in i den mest betydande förnyelsen av försvaret på decennier. Resultatet kommer bli en operativt fullt ut användbar insatsorganisation, som hävdar sig mycket väl vad gäller kvalitet. Men som faktiskt inte avviker från jämförbara länder vad gäller storlek. Det är nödvändigt att jämföra både kvaliteten och kvantiteten i den operativt användbara delen av länders insatsorganisationer. Då blir bilden delvis en annan än den gängse. Det är meningslöst att jämföra storlek på det oanvändbara. Jag kan också konstatera att det inte saknas länder som har förnyelsen framför sig.

Sverige går nu samma väg som EU- och Natoländer för att stärka försvarsförmågan genom ökad tillgänglighet och användbarhet.

Den försvarspolitiska vägen är vald och beslutad av riksdagen. Nu ska riksdagens inriktningsbeslut verkställas och genomföras. Departementets roll är att stödja Försvarsmakten i detta. Ingen stor omställning av någon så stor organisation går utan gnissel.

Vi är beredda att följa upp förändringen och fatta nödvändiga beslut efterhand. Men inriktningen gäller.
Det finns inget annat parti som i lägger i närheten så mycket pengar på Försvaret som Alliansen. Det finns inget annat genomarbetat, genomförbart, preciserat eller finansierat försvarspolitiskt alternativ bland riksdagens partier. Det finns heller ingen annan konkretiserad vision för försvarets framtid. Jag utgår från att det kommer ett samlat besked från oppositionen här i Sälen.

Det jag har sagt till er vid en rad konferenser i Sälen och Almedalen har jag nu levererat fullt ut.

Försvarspolitiken har genomgått ett paradigmskifte det senaste året, allt för att ge ett försvar med högre effekt och användbarhet för Sverige