Tal
Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 17 januari 2010
Sten Tolgfors, Försvarsminister

Den svenska solidaritetsförklaringen

Det talade ordet gäller!

Sveriges säkerhet byggs i samverkan med andra. Vi bidrar till egen och andras säkerhet
som medlemmar i EU, FN och som partnerland till Nato. Andra bidrar också till vår
säkerhet. Vi är ekonomiskt och politiskt integrerade i EU. EU driver en gemensam
utrikes- säkerhets- och försvarspolitik. Solidaritetsförklaringen är ett utflöde av detta och
en kodifiering av de senaste årens säkerhetspolitiska och försvarspolitiska utveckling.

- Historiskt perspektiv

Under det kalla kriget var Sverige militärt alliansfritt, syftande till neutralitet i krig. Sverige kom efterhand att driva en fredstida neutralitetspolitik - som var vidare än militär alliansfrihet - och innebar betydande restriktioner på vår samverkan med andra.

Sverige lämnade den gamla neutralitetspolitiken redan i början av 1990 talet.

1992, när steget från den gamla neutralitetspolitiken togs, var Warszawapakten redan upplöst. Det fanns inte längre två block att stå neutral emellan. Frigörelsen för Centraloch Östeuropa var just avklarad, men det var ännu oklart hur de baltiska staternas och Polens integrering i den europeiska säkerhetsstrukturen skulle se ut. Frigörelsen från det gamla hade ägt rum, men hela reformprocessen och integrationen i dåvarande EG och Nato återstod.

Den svenska neutralitetspolitiken av tidigare närmast automatisk karaktär ersattes 1992 av riksdagen med militär alliansfrihet, syftande till möjligheten till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde.

Även detta förhållningssätt förändrades i det nya Europa. Sverige gick 1995 med i ett EU som befann sig i ständig utvidgning. Vårt närområde fortsatte genomgå fundamentala förändringar.

Följden av våra grannländers reformer och integrationssträvanden blev att Östersjön stegvis förvandlades - från ett hav där Nato och Warszawapakten dagligen vakade över varandra - till ett det europeiska samarbetets innanhav, där endast Ryssland med Kaliningrad och St Petersburg alltjämt står utanför EU.

Från 2002 sa vi därför att Sverige var militärt alliansfritt, utan utpekad neutralitetsoption.
Om neutraliteten sades att den hade "tjänat oss väl", alltså en tillbakablickande formulering. Samtidigt började betonas att "Hot mot freden och vår säkerhet bäst kan avvärjas i gemenskap och samarbete med andra länder." Neutralitet om ett annat EU-land angreps beskrevs som "osannolikt".

Neutralitet vid händelse av konflikt i närområdet hade över tid kommit att framstå som allt mindre rimligt, i takt med att Europa återförenades. Vilka skulle Sverige ställa sig neutralt emellan? Kunde vi välja att stå passiva om freden hotades?

Bara drygt tio år efter att Sovjetväldet rasade samman, den 1 maj 2004, blev tidigare Warszawapaktsmedlemmar och sovjetrepubliker fullvärdiga medlemmar i EU och Nato, däribland Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Möjligheter för ökat regionalt säkerhetssamarbete öppnades.

Det blev stegvis uppenbart att också 2002 års överenskommelse om säkerhetspolitiken var nödvändig att nyansera. Var det bara "osannolikt" att Sverige skulle ställa sig politiskt passivt och neutralt om ett annat Nordiskt land eller EU-land drabbades av kris eller konflikt? Gick det att hävda att Sveriges och Östersjöområdets säkerhet inte allvarligt skulle påverkas om ett av länderna drabbades?

En utveckling kom också i 2004 års försvarspolitiska beslut:

"Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma sätt."

"En utgångspunkt bör vara att Sverige även vid ett försämrat omvärldsläge fortsätter att samarbeta med andra länder, under liknande premisser som idag. Samarbetet kan ske bilateralt och multilateralt inom ramen för EU och andra säkerhetsstrukturer."

"Det måste anses som osannolikt att Sverige skulle ställas helt ensamt om våra grundläggande säkerhetsintressen hotas."

"Under överskådlig tid kommer även en eventuell negativ händelseutveckling i vårt närområde att hanteras gemensamt."

Därmed har vi tecknat en bakgrund till solidaritetsförklaringen 2009. Poängen är att den är resultat av en gradvis reformering av den säkerhetspolitiska doktrinen, en anpassning efter starkt förändrade förutsättningar i Sveriges närområde.

Integrationen och det ömsesidiga beroendet har gått så långt att neutralitet om ett EU-land eller annat Nordiskt
land hotas är mycket svår, för att inte säga möjlig att se. Det är otillräckligt att beskriva ett lands säkerhetspolitik genom att uttrycka endast vad landet inte är. Sverige är inte militärt allierat. Ok. Så vad är Sverige? Sverige är ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra, sina grannar i Norden och EU.

Det var därför naturligt att riksdagen i bred enighet i somras tog nästa steg, och beslutade solidaritetsförklaringen. Den hade i bred enighet utvecklats i två Försvarsberedningsrapporter, i december 2007 och juni 2008.

Utgångspunkten är att det inte går att se en situation där en militär konflikt i vårt närområde skulle drabba endast ett land, utan att påverka de övriga. Den utgår från en bred hotbild, hela skalan från civila till militära hot täcks, naturkatastrofer likaväl som terrorattacker och militära angrepp. Försvarsberedningen formulerade i bredaste enighet:

"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Och man fortsatte: "Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt."

Detta fullföljer den svenska omvandlingen till ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra och drar slutsatsen av vårt medlemskap i EU.

Sveriges egen utveckling och integration i och ömsesidiga beroende av EU ger den ena grunden för solidaritetsförklaringen. EU:s utveckling ger den andra. Det nya och nu gällande fördraget som riksdagen beslutat innehåller två stycken solidaritetsförklaringar, som täcker hela skalan av hot i den nya tidens breda säkerhetsbegrepp.

Den ena (222) säger att EU-länderna "ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. Unionen ska mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, även de militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller&"

Den andra (42:7) och mindre omtalade förklaringen lyder:

"Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och
försvarspolitik."

Diskussionen i EU om hur medlemsstaterna ska se på det nya fördraget har bara börjat.

Under mitt ordförandeskap hade EU:s försvarsministrar en första diskussion om en lång rad sådana aspekter i november, ihop med Javier Solana. Jag ansåg den nödvändig bl.a. eftersom det finns länder - också stora - som betonar den territoriella aspekten av solidaritetsklausulerna.

Sverige och Finland gör samma uttolkning av fördraget som Sverige. Vi utgår från att säkerhet bäst byggs tillsammans med våra grannar. Både Sverige och Finland understryker att nationella beslut måste fattas i varje enskilt fall.

- Nationella förhållanden

Att kunna ge och ta hjälp hänger ihop och har alltid gjort det.

Inte ens under kalla kriget - då det verkligen enbart handlade om hård säkerhet - gick det att se ett läge där endast ett land i regionen skulle drabbas av militärt hot utan att detta starkt skulle påverka övriga länder. Det isolerade angreppet sågs inte som realistiskt, utan
hot mot Sverige sågs som en del i ett större scenario.

Om neutralitetspolitiken misslyckades och Sverige drogs in i krig, så behövde Sverige hålla ut till dess att hjälp anlände. När vi nu säger att Sverige skall kunna ge och ta emot stöd, i ett brett säkerhetsbegrepp, är det alltså inget nytt.

Ny är dock miljön Sverige finns i. Östersjön kantas av Nato och EU-länder. Den östra kanten kan inte längre användas som bas för angrepp mot Sverige. Den är en del av Östersjön och omfattas av Natos artikel 5. Nato ser nu över såväl sitt strategiska koncept.

Ny är också miljön som Sverige ingår i. Sverige är med i EU, som är en politisk allians, med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och civil krishantering. Medlemsländerna samarbetar om internationella insatser, civil och militär förmågeuppbyggnad för gemensamma krishanteringsinsatser och materielutveckling. Vi är sedan många år aktiva i PFP och deltar i Nato-övningar för krishantering, liksom i EU- och Nato-ledda insatser.

Solidaritetsförklaringen innebär inte att ensidiga eller automatiska säkerhetsgarantier ställs ut. Den förutsätter nationella beslut om hur vi agerar i varje enskilt fall. Natos artikel 5 förutsätter f.ö. också nationella beslut. Solidaritetsförklaringen är däremot en tydlig viljeinriktning. Vi kommer inte att vara passiva i närområdet, men hur vi agerar beslutas i varje enskilt fall.

Skalan av optioner för möjligt agerande som politiken har är vid, inte minst eftersom solidaritetsförklaringen täcker såväl civila som militära kriser. Politiskt och diplomatiskt agerande ensamt och tillsammans i EU, ekonomiska sanktioner, civilt och humanitärt stöd, materiellt stöd, utbildningsstöd, och krishanteringsinsatser med militära dimensioner.

- Målen för försvaret

Den säkerhetspolitiska utvecklingen påverkar inriktningen av det militära försvaret och den civila förmågan. Notera det jag sa tidigare om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen och civil-militär samverkan, som är mycket relevanta i närområdesperspektivet och i hanteringen av den breda hotbilden.

Den insatsorganisation vi bygger är relevant i landet, i närområdet och utom närområdet för att värna Sverige och svenska intressen.

Målen för försvarspolitiken är nya och uttrycker att vi bygger säkerhet tillsammans med andra och att försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv:

- Målet för det militära försvaret är att enskilt och tillsammans med andra, inom och
utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet.

- Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av vårt eget territorium, men också värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta.

- Den tidigare strikta uppdelningen mellan nationella och internationella insatser kommer inte längre att finnas. Försvarsmakten ska kunna genomföra insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet.

- En enhetlig förbandsstruktur, med förband som är gripbara här och nu, för insatser inom och utanför Sveriges gränser skapas nu. Den omedelbara tillgängligheten och användbarheten är viktig.

Därtill kommer att:

- Materiel skall vara interoperabel och i så hög grad som möjligt vara densamma som våra samarbetsländer använder. Jag kan ge ett antal exempel från våra internationella insatser om varför det är viktigt. Detta ökar vårt samlade förmågedjup och samverkansförmåga, men sänker också kostnader.

- Samverkan i Norden kring officersutbildning, övning och gemensamma förband för insatser bygger samverkansförmåga. Sverige har under lång tid utvecklat interoperabilitet tillsammans med andra.

- Sverige har en tydlig Östersjöprofil på förmågor och dimensionering. Ett dubbelt så stort och kvalificerat flygvapen, som våra grannar. Vi har nya korvetter på väg in i marinen och ett ubåtsvapen i världsklass.

- Solidaritetsförklaringen är ett uttryck för att vi bygger säkerhet tillsammans med andra och är en kodifiering av en utveckling som redan ägt rum - i vårt närområde, i vår säkerhetspolitik och i försvarspolitiken. Vi är beroende av andra för vår säkerhet, andra är beroende av oss. Så ser det nya Europa ut.

- Gällande hypotetiska resonemang och spel vill jag mana till viss återhållsamhet. Sverige kommer inte att på förhand spekulera i hypotetiska fall, som påverkar andra länders säkerhet. Scenariot för spelet är inte känt av mig på förhand