Debattartikel
Dagens Nyheter 27 november 2007
Lars Leijonborg, Högskole- och forskningsminister

Vi ger universiteten mer frihet från staten

Idag presenterar regeringen direktiv till en utredning med uppgift att göra universitet och högskolor i Sverige mer autonoma från staten. Alltfler inom högskolevärlden känner myndighetsformen begränsande i strävan att göra svenska högskolor till lärosäten i världsklass. I likhet med vad som nu sker i flera andra länder i Europa bör Sverige ta bestämda steg i riktning mot friare universitet och högskolor.

Utredaren ska föreslå alternativa verksamhetsformer till den traditionella statliga myndighetsformen. I andra länder har man valt varianter som stiftelseform, självägande institutioner, förvaltningsorgan med särskilda fullmakter och tydligt grundlagsskydd. Utredaren ska analysera sådana alternativ och lägga ett eller flera förslag till alternativ till myndighetsformen.

På ett principiellt plan handlar det om att slå fast att akademin är en kraft i samhällsutvecklingen som inte är underkastad diktat från den rådande politiska majoriteten eller lydig tjänare åt de förhärskande stämningarna. Universitetens folk måste våga stå fria och säga obekväma sanningar, beforska tabubelagda områden och ha mod att stå emot tidsandan. Moralpanik, stämningsopinioner och populism har vi tillräckligt av. Tyvärr finns det historiska exempel på att också universitetsvärlden blåst med i tidens strömningar på ett olyckligt sätt, men i största möjliga utsträckning ska universitet och högskolor vara institutioner som sätter rationalitet, kunskapssökande och sanning främst och inte eftersträvar uppskattning av den politiska makten.

Konkret handlar det om att obyråkratiskt kunna pröva nya grepp, inleda internationella samarbeten, disponera lokaler och donationsmedel efter egna prioriteringar, kunna ingå avtal med privata och offentliga aktörer både i Sverige och andra länder samt arbeta med andra ledningsformer.

Självklart måste staten och ytterst skattebetalarna ha ett övergripande inflytande på hur skattemedel används. Kraven på kvalitet och rättssäkerhet för studenterna måste naturligtvis kunna hävdas också i det nya systemet. Men det är regeringens övertygelse att större frihet kommer att främja en positiv utveckling av svenska universitet och högskolor så att de därmed kan bli ännu viktigare för Sveriges framtid.

Det har sagts förr, men förtjänar att upprepas: bara en nation som ligger i täten när det gäller kunskap kommer att hävda sig väl i globaliseringens tid. Sverige ska vara en kunskapsnation i absolut världsklass. För att utveckla utbildning och forskning på högsta internationella nivå behövs starka akademiska lärosäten med stor integritet.

Att öka lärosätenas självständighet var ett viktigt vallöfte för Allians för Sverige. I våras ändrade vi högskolelagen, så att universitet och högskolor fick ökade möjligheter att påverka sina styrelsers sammansättning. Nu är det dags att ta nästa steg.

Vi är inte ensamma om den här ambitionen. I land efter land i vår omvärld genomförs nu reformer som syftar till ett ökat självbestämmande för universitet och högskolor. EU:s ministerråd antog förra veckan en rekommendation med samma inriktning.

I Storbritannien har lärosätena sedan lång tid tillbaka haft en till stor del självständig ställning gentemot staten. Detta har inneburit en handlingsfrihet som svenska lärosäten saknar. I Norge finns det sedan år 2005 en ny lag för universitet och högskolor, som innebär att de har fått en mer fristående ställning än andra norska förvaltningsmyndigheter. De danska universiteten övergick 2003 från att ha varit statliga institutioner till att bli s.k. självägande institutioner i den offentliga förvaltningen. En finsk statlig utredning lade nyligen fram förslag om att det för universiteten ska införas en ny form av offentligrättslig juridisk person som innebär att universiteten frigörs från staten som juridiska personer.

Den högre utbildningen och forskningen internationaliseras alltmer. Lärosätena är i allt högre grad aktörer på en global kunskapsmarknad. Konkurrensen om resurser, studenter och forskare ökar. Svenska lärosäten kommer att behöva samverka och profilera sig för att klara sig väl, och öka sin närvaro internationellt. Kungliga Tekniska Högskolan, Lunds universitet och Karolinska institutet har redan påbörjat viss verksamhet i Kina och andra länder, för att nämna några exempel. Villkoren för de svenska lärosätena behöver bli likvärdiga med deras utländska motsvarigheter.

Historiskt sett har svenska universitet och högskolor alltid varit styrda av staten. Hur staten har styrt har dock varierat över tid och så även lärosätenas frihet att själva bestämma över den egna verksamheten.

När högskolan expanderade kraftigt under 1950- och 60-talen ökade centralstyrningen. Under de senaste 30 åren har utvecklingen i någon mån gått i en annan riktning. Universiteten och högskolorna har gått från att ha varit centralstyrda med flera olika beslutsnivåer mellan regeringen och högskoleledningarna till att, framförallt genom förändringar under den borgerliga regeringen 1993, utvecklas mot att bli något mer självständiga. Men kritiken från högskolehåll har ändå handlat om för stor centralstyrning och snärjande centrala regler och direktiv. Både universitets- och högskoleförbundet SUHF och Ingenjörsvetenskapsakademin har lagt fram egna utredningar om mer autonoma högskolor.

Statens styrning sker idag till stor del genom regler, trots alla utfästelser om att det ska ske genom mål- och resultatstyrning. Högskoleförordningen är enormt detaljerad. Det hämmar lärosätenas möjligheter till utlandsetablering och medverkan i internationella samarbeten, minskar förutsättningarna att konkurrera om de bästa studenterna och forskarna samt drivkrafterna för att kommersialisera forskningsresultat och samverka med näringsliv och samhälle. Att lärosätena idag är statliga förvaltningsmyndigheter begränsar lärosätenas handlingsfrihet till exempel när det gäller ekonomin, fastighetsförvaltning, och den interna organisationen.

Regeringens ambition med denna utredning är att statens styrning ska begränsas till de frågor som är mest väsentliga för staten och lärosätena ska få det avgörande inflytandet över den egna verksamheten. Regleringen bör främst begränsas till frågor om t.ex. resurser, dimensionering, effektivt resursutnyttjande, kvalitet i utbildning och forskning, ansvarsutkrävande samt rättssäkerhet för studenter.

Vissa frågor kan med fördel regleras genom avtal mellan staten och ett lärosäte. Så sker i dag när det gäller bl.a. Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping, som överfördes till självständiga stiftelser av den borgerliga regeringen 1991-94.

Den här gången handlar det inte om förändring för ett fåtal högskolor genom privatisering, utan om att ge alla lärosäten tillgång till ökade frihetsgrader som hittills bara kommit stiftelsehögskolorna till del.