Konventioner inom kemikalieområdet

Stockholmskonventionen

Globalt profilerar sig Sverige i arbetet mot förbud och begränsning av utsläpp av långlivade organiska föroreningar, så kallade POP:s (persistent organic pollutants). Till denna grupp hör några av vår tids värsta miljögifter, till exempel DDT, PCB och dioxiner. Vid en mellanstatlig konferens i Stockholm år 2001 undertecknades den så kallade Stockholmskonventionen om utfasning av långlivade organiska föroreningar.

Genom Stockholmskonventionen har en överenskommelse nåtts om att förbjuda produktion, användning och handel av till att börja med 10 ämnen (aldrin, dieldrin, endrin, DDT, heptaklor, hexaklorbensen (HCB), klordan, mirex, toxafen, PCB) samt att minimera eller om möjligt eliminera utsläpp av oavsiktligt bildade biprodukter i form av dioxiner och furaner. Försiktighetsprincipen är vägledande för konventionens syfte och dess användning särskilt när det gäller att lägga till nya ämnen.

Totalt 150 länder har hittills undertecknat Stockholmskonventionen. Sverige ratificerade konventionen år 2002, och var också en av initiativtagarna. I dag omfattar konventionen totalt tolv ämnen och det finns en process för att lägga till fler. Sverige arbetar aktivt för att ytterligare ämnen ska läggas till konventionen och har dels medverkat i underlag till nominering av det bromerade flamskyddsmedlet pentaBDE samt nominerat den kemiska ämnesgruppen PFOS. Vidare har Sverige en plats i expertkommittén som granskar nya ämnen samt är ordförande för expertgruppen som hanterar bästa tillgängliga teknik.

Rotterdamkonventionen

I september 2003 beslutade regeringen att Sverige skulle ratificera Rotterdamkonventionen om export och import av farliga kemikalier. Syftet med konventionen är att ge kunskap om farliga kemikalier som är förbjudna eller som omges av stränga restriktioner. I huvudsak innebär konventionens regler att ett land som tar emot vissa farliga kemikalier måste informeras i förväg av exportlandet och dessutom godkänna importen. Märkning av ämnen som är förbjudna och starkt begränsade i exportlandet ska motsvara de krav som ställs för inhemsk användning.

Konventionen omfattar i dag 40 kemikalier - 29 bekämpningsmedel och 11 industrikemikalier. Arbete pågår med att lägga till ytterligare kemikalier. Genom att Sverige ratificerade Rotterdamkonventionen blev den juridiskt bindande. Sverige tog därmed ett viktigt steg i det globala samarbetet kring hur vi hanterar farliga kemikalier. Särskilt viktig är den här konventionen för utvecklingsländerna och deras möjlighet att skydda miljö och människors hälsa.

Baselkonventionen

Baselkonventionen om gränsöverskridande transporter, återvinning och bortskaffande av farligt avfall och annat avfall är en global konvention som beslutades år 1989 och trädde i kraft år 1992.

Det grundläggande syftet med Baselkonventionen är att skydda människors hälsa och miljön mot skada som transporter och bortskaffande av farligt avfall och annat avfall kan orsaka. Konventionen reglerar gränsöverskridande transporter av avfall. Dessutom har konventionens parter åtagit sig att hantera farligt avfall och annat avfall på ett miljöriktigt sätt. Konventionens parter har tagit fram en rad riktlinjer för omhändertagande av olika typer av avfall.

Kontrollprocedurerna vid transport av avfall beror på om avfallet klassas som farligt eller inte och vart det ska transporteras. Transporter av avfall över Sveriges gränser kan behöva anmälas och godkännas innan någon transport påbörjas. Naturvårdsverket är vägledande myndighet för gränsöverskridande transporter av avfall. Transport av farligt avfall från EU till icke OECD-länder är förbjuden.

Baselkonventionen har nära kopplingar till UNEP:s kemikaliekonventioner, främst Stockholmskonventionen. Samtliga POP:s-ämnen omfattas av Baselkonventionen när de blir avfall. Stockholmskonventionen innehåller en särskild artikel om när POP:s blir avfall och hur det ska omhändertas. Stockholm-, Rotterdam- och Baselkonventionen ska försöka samordna sig så mycket som möjligt och ska exempelvis få en gemensam chef.

Montrealprotokollet

Montrealprotokollet är ett åtgärdsprogram för avveckling av ozonnedbrytande ämnen. Ozonnedbrytande så kallade mjukare freoner (klorfluorväten, HCFC) ska fasas ut snabbare än vad som tidigare planerats. Det beslutades vid mötet mellan Montrealprotokollets medlemmar i september 2007. Produktion och konsumtion av HCFC i u-länderna fryses år 2013 på den nivå som motsvarar genomsnittet för åren 2009-2010. Därefter sker en stegvis nedtrappning till år 2030 då ämnet ska vara helt utfasat. HCFC är både ozonedbrytande och en växthusgas.

Montrealprotokollet reglerar produktion och konsumtion av 96 ozonnedbrytande ämnen. En långtgående avvecklingsplan för samtliga dessa ämnen har antagits. Protokollet är under ständig utveckling. De anslutna parterna möts normalt en gång per år för att följa upp avvecklingen av nedbrytande ämnen samt vid behov besluta om ytterligare åtaganden enligt protokollet. Samtliga FN-länder har ratificerat protokollet, för närvarande 196 stycken.

Montrealprotokollet har spelat en stor roll för att minska klimatförändringarna, eftersom ozonnedbrytande substanser också är växthusgaser. Avvecklingen av ämnen under Montrealprotokollet har enligt uppgifter fördröjt den globala uppvärmningen med cirka tio år. Enligt en holländsk forskningsrapport är de minskningar av utsläpp av växthusgaser som uppnåtts under Montrealprotokollet redan betydligt högre än de mål om utsläppsminskningar som Kyotoprotokollet har för perioden 2008-2012.

Montrealprotokollet har dessutom en betydande potential att bidra till minskningar av utsläppen av växthusgaser i fortsättningen.

Sverige har tillsammans med Europeiska kommissionen tagit initiativ till den så kallade Stockholmsgruppen vid sidan om Montrealprotokollets ordinarie agenda. Gruppens arbete går bland annat ut på att driva frågan om att fasa ut produktion och användning av HCFC.