Tal
Kommerskollegium 22 oktober 2009
Ewa Björling, Handelsminister

Anförande av Ewa Björling vid Handelns Dag på Kommerskollegium

DET TALADE ORDET GÄLLER

Vänner,

Vad roligt att så många kommit hit idag, och vad klokt av er. Vi har ett väldigt spännande seminarium framför oss, med ett imponerande program och en rad aktuella och viktiga frågeställningar.

****
När Sverige tog över ordförandeskapet i EU nu i somras var förutsättningarna lite skakiga, minst sagt. Det rådde en stor institutionell osäkerhet; ett nytt parlament skulle väljas, Lissabonfördragets framtid skulle avgöras och en ny kommission skulle (förhoppningsvis) tillsättas. Samtidigt pågick förhandlingarna inför det stora klimattoppmötet i Köpenhamn, och världen hade drabbats av den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Idag ser det ljusare ut på flera områden. Visst är det så att arbetet för att ta hem fördraget fortsätter. Köpenhamnsmötet ser onekligen ut att bli en rysare. Och WTO bedömer att världshandeln kommer att minska med 10 procent i år.

Men - irländarna har röstat ja, klimatsamtalen fortsätter och flera indikatorer pekar på att botten för den ekonomiska krisen är nådd.

Med det sagt så är det givetvis alldeles för tidigt för att vi ska kunna blåsa faran över vad gäller krisen. Jag är fortfarande orolig över att stigande arbetslöshet och försämrade offentliga finanser kan komma öka trycket på världens regeringar att vidta protektionistiska åtgärder. Därför är det också viktigt att Sverige fortsätter att vara en tydlig röst i EU för en fri och öppen handel.

***
Sveriges utbyte med omvärlden är inget nytt fenomen. Även om de senaste drygt hundra åren står i en klass för sig.

Redan för 5000 år sedan importerades kopparföremål från den Europeiska kontinenten till Skåne. Tusen år senare bedrevs handel i Mälardalen och upp längs Västernorrlands kuster. Runt år 750 grundades den viktiga handelsplatsen Birka. Vikingarna seglade med början ungefär vid den här tiden vida kring, inte bara för att plundra utan även för att handla och hämta hem nya kunskaper. Under medeltiden var det tyskdominerande Hansaförbundet en dominerande kraft med stort inflytande över handeln och samhället, och när deras makt minskade blev invandrande holländare och de handelshus de etablerade i Stockholm och Göteborg betydelsefulla. Även de satte givetvis en stark prägel på städerna och landet som de verkade i. Under 1700-talet vidgade Svenska Ostindiska kompaniet våra vyer genom att föra hem siden, te och porslin från andra sidan jorden. Och mot slutet av 1800-talet drog så den utveckling igång som genom en stärkt näringsfrihet, skråväsendets avskaffande och en långt gången frihandel verkligen släppte loss skaparkraften i Sverige.

Det var den utvecklingen som tog oss från bondesamhällets hårda umbäranden till det moderna välfärdssamhället.

Handeln och öppenheten för nya influenser från omvärlden är en del av vår kultur. Så har det varit i tusentals år. Det är bland det svenskaste som finns.

Vad hade Sverige varit idag om vi givit de tyska köpmännen kalla handen då de etablerade Hansaförbundet under medeltiden? Om vi slängt ut vallonerna på 1600-talet? Eller stängt våra gränser för siden och te på 1700-talet?

Ingenting som liknar dagens Sverige i alla fall. Den saken är klar.

Idag finns det växande krafter som vill vända den svenska öppenheten ryggen. Som tror att lösningen på de flesta av våra problem står att finna i mer slutenhet och isolering. Som vill begränsa den fria rörligheten inom EU och bygga upp nya murar mot omvärlden.

Det här vore inte bara en dålig politik. Det vore ett brott mot en urgammal svensk tradition. Det vore något som skulle förvärra de problem som vi kämpar med idag.

Låt oss istället lära oss av det som en gång gjorde Sverige rikt. Hur var det vi gjorde i slutet av 1800-talet? Vi öppnade Sverige för mer handel, vi gjorde det mer lönsamt att arbeta, vi gjorde det enklare att driva företag och vi gjorde det mer attraktivt att tänka nytt, att uppfinna och att utveckla.

Jag är övertygad om att det är mer av den traditionen som vi behöver idag. Inte mindre.

***
Strävan efter öppna marknader och frihandel genomsyrar inte bara den svenska historien, utan även det svenska ordförandeskapet i EU.

Att föra förhandlingarna om ett nytt världsomspännande frihandelsavtal inom ramarna för Doharundan framåt är därför en huvuduppgift för oss. På G20 mötet i Pittsburgh i september åtog sig, som ni säkert vet, världens ledande ekonomier att avsluta rundan under 2010. De formulerade samtidigt ett antal konkreta åtgärder för att blåsa liv i de slumrande förhandlingarna igen. Sverige kommer tillsammans med EU-kommissionen att driva på för att dessa löften ska omsättas i konkret handling redan nu under hösten.

Världsekonomin behöver verkligen den vitaminjektion som ett avslut skulle innebära mer än på länge. G20-länderna uppskattade i London i april att en avslutad Doharunda skulle kunna stimulera den globala ekonomin med 150 miljarder USD per år. Den siffran skulle samtidigt kunna beskrivas som prislappen på vad vi betalar varje år som vi inte lyckas föra Doharundan i hamn.

Utöver Doharundan så fortsätter vi arbetet med att föra EU:s förhandlingar om bilaterala och regionala frihandelsavtal framåt. De här avtalen utgör viktiga komplement till multilaterala liberaliseringar. Bilateralt kan vi gå längre, arbeta bredare och mer fördjupat än vad som är möjligt när mer än 150 länder skall förhandla om ett globalt avtal.

EU förhandlar, eller står i begrepp att inleda förhandlingar om flera viktiga frihandelsavtal med bland annat Kanada, Gulfstaterna och Indien. Jag är särskilt glad över att vi under vårt ordförandeskap lyckats avsluta förhandlingarna med Sydkorea. Trots ett tidvis ganska surmulet och hårt motstånd från vissa medlemsstater har vi nu passerat de viktigaste vattenkontrollerna - och upploppet ligger öppet för de sista stegen mot ett slutgiltigt undertecknande.

Jag är övertygad om Koreaavtalet kommer att leda till stora fördelar för såväl EU som för Sydkorea. Ur ett europeiskt perspektiv är det givetvis centralt att våra företag får tillgång till en ny tillväxtmarknad med stora expansionsmöjligheter. Nu går vi vidare och driver på för att kunna avsluta fler viktiga förhandlingar.

****

Borta bra men hemma bäst heter det samtidigt som bekant ibland, och det är något som de europeiska företagen - på gott och ont - tycks hålla med om. Handeln med länderna inom EU/EES svarar för över 70 procent av den svenska utrikeshandeln, vilket givetvis gör den central för vårt välstånd.

I teorin innebär EU:s inre marknad att det Gnosjöbaserade företaget ska kunna betrakta hela Europa som sin hemmamarknad. Det ska inte vara någon skillnad mellan kunden från Emmaboda och kunden från Frankfurt eller Sofia.

Men samtidigt som EU:s inre marknad är en av unionens främsta framgångssagor är jag inte nöjd. Trots att den fria rörligheten på många områden faktiskt är större mellan EU:s medlemsländer än vad den är mellan USA:s delstater, så har vi mycket kvar att uträtta.

Den fria rörligheten för tjänster är ett sådant angeläget utvecklingsområde, och ett viktigt steg för att öppna upp för mer tjänstehandel inom EU tas också vid årsskiftet då det så kallade tjänstedirektivet börjar gälla.

Det här kommer att innebära att lagar och regler samordnas, att byråkratin minkskar och att handläggningstider kortas. Åtgärder som kommer att ge tjänstehandeln en välbehövlig skjuts framåt. Dessutom förväntas den ömsesidiga utvärderingen, när medlemsländerna nästa år ser över varandras genomförande, ytterligare hjälpa till med att få bort kvarvarande hinder för tjänstehandeln.

Samtidigt är det tyvärr så att en alldeles för stor del av tjänstesektorn inte omfattas av direktivet.
Jag har bland annat pekat ut hälso- och sjukvården som ett viktigt område som undantagits från direktivet. Jag har även initierat en diskussion inom EU om framtidens inre marknad, där utvidgningen av den fria rörligheten för tjänster är ett viktigt inslag. För någon vecka sedan tog vi upp frågan vid det informella konkurrenskraftsmötet i Umeå, och den positiva och framtidsinriktade stämning som präglade mötet sporrar mig till fortsatta ansträngningar.

****
För ett år sedan tog jag emot en utredning om den svenska exporten av professor Ari Kokko - hur den ser ut idag och hur den har utvecklats under de senaste tio åren.

Exportutredningen, som vi brukar kalla den, slog i korthet fast att den svenska exporten har stått sig ganska bra ur ett internationellt perspektiv, men att det finns en outnyttjad potential - inte minst i de mindre- och medelstora företagen. Den konstaterade även att statens stöd kan vara en viktig fördel för att den potentialen ska kunna utnyttjas så effektivt som möjligt.

Syftet med det statliga exportfrämjandet är inte att konkurrera med privata konsulter och andra aktörer som ägnar sig åt exportrådgivning. Tvärtom uppmuntrar vi privata initiativ och alternativ.

Men, ibland uppstår situationer där det privata inte mäktar med att fylla den här funktionen. Det kan bero på att andra stater aktivt stöder det egna näringslivet, något som gör att våra företag lätt hamnar efter. Eller så kan det handla om att det krävs kontakter med statliga aktörer i andra länder där det privata näringslivet och det juridiska och politiska systemet inte är lika utvecklat. Kontakter som kräver politisk medverkan.

Det är för att möta den här typen av situationer som vi har det statliga exportfrämjandet. Det är till exempel därför som vi har givit Exportrådet i uppdrag att ge viss kostnadsfri information och rådgivning till mindre och medelstora företag. Det är därför som Utrikesdepartementet, ambassaderna och Exportrådet arrangerar branschvisa seminarier och affärsdelegationer världen över.
Det är därför vi arbetar aktivt med att informera om Sverige, och marknadsföra vårt land som en attraktiv plats att besöka, investera och göra affärer i.

Det finns en rad organisationer och myndigheter som på olika sätt kan bistå företag som vill gå på export. Det är bra, men ibland kan det vara lite svårt att hitta rätt i denna uppsjö. Vem kan hjälpa till med finansieringen? Med en marknadsundersökning? Med kontakter i det aktuella landet?

Jag förstår att det kan framstå som lite rörigt ibland, och jag tilltalas därför av den tanke som ofta förs fram om att inrätta enda instans som skulle kunna hjälpa företagaren att hitta rätt. En "one-stop-shop" som det ofta kallas.

Men jag tycker samtidigt att vi måste vara helt säkra - innan vi börjar slå ihop myndigheter och andra aktörer - på att åtgärderna verkligen ger en större effekt per satsad skattekrona.

Kanske kan vi komma en bra bit på vägen genom enklare åtgärder som att aktörer som Exportrådet, Almi, Invest in Sweden, Exportkreditnämnden och andra lär sig mer om varandra - och förmås att börja samarbeta bättre?

Det finns faktiskt en hel del tecken på att det här arbetet redan går framåt. Jag tycker till exempel att det är väldigt positivt att den nya gemensamma webbportalen "internationaliseringsguiden.se" lanserats. Där har bland annat Almi, SEK, EKN och Exportrådet samlat information om rådgivning, expertkunskaper och finansieringslösningar som de kan hjälpa till med.

***

Under vårt ordförandeskap har vi som jag nämnt ägnat oss en del åt att diskutera framtidens handelspolitik. Upptakten ägde rum i Washington i mars då vi arrangerade en högnivåkonferens på House of Sweden. Den här diskussionen följdes sedan upp och fördjupades när EU:s handelsministrar träffades i september.
Även WTO:s ministermöte i månadsskiftet november/december kommer att handla om framtidsfrågor.

Det framåtriktade perspektivet är viktigt eftersom det internationella handelssystemet står inför många utmaningar. Ska handelspolitiken vara relevant och effektiv även framöver måste den svara upp mot vår tids utmaningar, den måste bidra till att hantera vår tids stora frågor och förhålla sig till den allt mer globaliserade värld som människor och företag möter idag.

Låt mig helt kort nämna några av de stora handelspolitiska utmaningar som jag ser framöver.

Den första rör Världshandelsorganisationen WTOs framtida utformning. Världsekonomin ser idag väsentligt annorlunda ut än när regelverket och organisationen General Agreement om Tariffs and Trade (GATT) upprättades efter andra världskriget. Även sedan GATT blev till WTO för femton år sedan har det skett omvälvande förändringar i både handelsmönster och mönster för produktion.

Marknaderna runt om i världen är numera djupt integrerade, och företagen är inte längre organiserade vertikalt inom sina hemländer på samma sätt som tidigare. De verkar istället allt mer över nationsgränserna i hela världen. Sättet att driva handelspolitik och formerna för förhandlingar har inte hängt med tillräckligt i den här utvecklingen. Därför är det hög tid att vi funderar på vad som bör ske när Doharundan är slutförd. I framtiden tror jag att vi kommer behöva mer långtgående förhandlingar om icke-tariffära handelshinder, offentlig upphandling, subventioner samt om regler för investeringar och konkurrens. Det här är inte minst något som framkommit i samtal med olika näringslivsföreträdare.

Den andra utmaningen rör handel och klimat. Handelspolitiken måste dra sitt strå till stacken och bidra till kampen mot klimathotet. Ett mycket tydligt sätt vore att ta bort handelshinder för klimatvänliga varor, tjänster och teknologier. Det skulle öka tillgängligheten globalt, pressa priserna och främja forskning och innovationer.
Här är det angeläget att vi skyndar oss, och jag är glad över att det ganska njugga mottagande som de här idéerna fick när vi förde fram dem från svenskt håll för några år sedan nu tycks ha förbytts i en relativt bred uppslutning bakom dem.

Samtidigt som vi försöker hitta sätt för handelspolitiken att bidra till klimatarbetet är det viktigt att den växande medvetenheten om vilken utmaning vi står inför inte används som en ursäkt för att upprätta nya handelshinder. En miljö där frihandel och sund konkurrens råder kan förväntas bidra till de mest effektiva klimatlösningarna. Tullar, kvoter och andra hinder - även om syftet är nog så gott - kommer att verka i helt fel riktning.

Den tredje utmaningen är att skapa en handelspolitik som bidrar till att bekämpa fattigdomen. Handelssystemet måste bli bättre på att integrera de fattigaste länderna i världsekonomin för att de ska kunna dra full nytta av sin potential. Sverige har också under en lång tid arbetat för en utvecklingsvänlig handelspolitik. Samstämmighet är ledordet.

Utöver Doharundan och WTO-arbetet har de ekonomiska partnerskapsavtalen mellan EU och AVS-länderna, men även andra frihandelsavtal, stor potential som utvecklingsinstrument. De ekonomiska partnerskapsavtalen med en lång rad länder i Afrika, Stilla havet och Karibien är ett bra exempel. De här avtalen ger våra partnerländer fullt tillträde till EU:s enorma marknad, samtidigt som de främjar välbehövlig regional integration och ekonomiska reformer. Det är också viktigt att identifiera brister som motverkar en fungerande handel, till exempel på infrastrukturområdet. Här kan vi stötta genom vårt handelsrelaterade bistånd, ett område inom vilket inte minst Kommerskollegium gör viktiga insatser.

Ekonomisk integration och ökad handel innebär stora utmaningar, men även oändliga möjligheter för oss som individer och för våra svenska företag. För att realisera dessa möjligheter behövs en tät dialog med näringslivet. Ett led i detta är den undersökning som jag har bett Kommerskollegium att göra bland svenska företag om deras syn på handelspolitiken och utrikeshandel, den kommer att presenteras här lite senare under eftermiddagen.

***
Det har blivit en hel del framtidsdiskussioner den senaste tiden, som ni märker. Och det behövs då vi står inför stora utmaningar. Samtidigt känns det oerhört tryggt att verka i en tradition fast rotad i det svenska lynnet. En tradition som välkomnar nya tankegångar, som ser möjligheter när förändringens vindar blåser och som tar till sig av det bästa som världen har att erbjuda, samtidigt som den gärna bidrar med det som vi är duktiga på.

En av vår svenska historias riktigt stora, finansminister Johan August Gripenstedt, formulerade den här andan redan i en riksdagsdebatt 1866. Och jag tänkte avsluta med hans uppmuntrande ord:

"Det fordras blott en hastig blick på allt vad vi behöva, allt vad vi varje dag, varje stund begagna, på alla de ansträngningar, alla de omflyttningar som härtill varit nödvändiga, för att övertyga oss om att miljoner människor varit verksamma och arbetat för att bereda oss dessa förmåner.
Och tanken nästan svindlar, då den söker genomlöpa alla dessa oräkneliga kombinationer som därvid uppkommit. Och likväl har allt detta skett, utan våld, utan förtryck, utan att någon lidit orätt. Men hur skulle väl något sådant varit möjligt, om ej en stor, mäktig och sann grundsats varit den verkande kraften, den ledande tanken som ordnat det hela?! Och denna stora grundsats, denna fruktbärande tanke som allena förmått frambringa allt detta, den heter: frihet - frihet i avtal - frihet i handling."

Tack så mycket.