Rovdjursförvaltningen regionaliseras

De flesta människor i Sverige är stolta över att det finns stora rovdjur i landet och att samhället värnar om biologisk mångfald. Stammarna av björn, lodjur, järv, varg och kungsörn i Sverige har också ökat under senare år. Arterna har eller har närmat sig vad som i aktuella EU-direktiv kallas "gynnsam bevarandestatus".

Rovdjursförvaltningen har biologiskt sett varit framgångsrik och rovdjursstammarna har ökat. Rovdjurens fortsatta existens och överlevnad ska säkras främst genom en mer aktiv regional förvaltning och genom förbättrad inventering. Stammarnas utveckling ska övervakas i ett brett lärande - adaptiv - förvaltning.

Rovdjurspolitiken har dock hittills inte förmått skapa stabila relationer mellan människa och rovdjur i de delar av landet där det finns många rovdjur, konstaterar utredningen. Kritiken är ofta stark. Många känner oro för sig själva och för barn, för hundar och andra tamdjur, samt för tillgången på vilt.

Den illegala jakten på rovdjur är omfattande vilket ibland är uttryck för missnöje med den förda politiken. En långsiktigt gynnsam utveckling för stora rovdjur i landet kan endast förverkligas i samspel med medborgarna, vilket förutsätter en förvaltning som är öppen och som sker i dialog med medborgarna, enligt Åke Pettersson.

Kungsörn

I Sverige har kungsörnen ett sammanhängande utbredningsområde i Norrland. Det finns också mindre, spridda bestånd i Svealand och Götaland samt ett bestånd på Gotland. Under den senaste 15-årsperioden har populationstrenden i landet generellt varit positiv. Under år 2007 uppskattas antalet häckande par till 600-750 par. Vintern 2008 kan den svenska stammen beräknas till drygt 1 800 kungsörnar.

Björn

Björn finns i stora delar av norra och centrala Sverige. Våren 2005 beräknades antalet individer vara 2 350-2 900. Under åren 1998-2004 var den årliga tillväxten i medeltal 5,5 % efter jakt. I dag är tillväxten förmodligen lägre eftersom avskjutningen ökat.

Järv

I Sverige förekommer järv främst inom renskötselområdet. Den svenska populationen omfattar efter 2007 års föryngringar närmare 500 järvar. Under år 2007 registrerades 78 föryngringar.

Lodjur

Reproducerande lodjur finns i stort sett i hela Norrland och Svealand samt lokalt i Götaland. Vid inventeringen vintern 2006/2007 registrerades 246 föryngringar i Sverige vilket motsvarar ett totalt bestånd på ca 1 300-1 500 lodjur. Lodjursstammen börjar nu etablera sig permanent även i Götaland.

Varg

Den skandinaviska vargpopulationen finns främst i Sverige. De flesta vargarna finns i Värmlands, Dalarnas, Örebro och Gävleborgs län. Vintern 2006/2007 beräknades den skandinaviska vargstammen till totalt 136-170 individer. Vid inventeringen samma vinter registrerades sammanlagt 16 föryngringar, varav en helt i Norge.

Den skandinaviska vargpopulationen härstammar från tre individer. Inaveln är kraftig och det finns ett stort behov av att obesläktade vargar ansluter till populationen. Utredningen föreslår åtgärder för att underlätta en naturlig invandring av varg genom norra Sverige. Vargens förekomst i renskötselområdet ska dock begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.

En koncentration av vargstammen ska motverkas för att begränsa konflikterna. När etappmålet för vargstammen om 20 föryngringar i Sverige är uppnått föreslår utredningen att stammen ska behållas på en i stort sett oförändrad nivå under tre år för att minska skadorna, reducera den illegala jakten och öka acceptansen för rovdjursförvaltningen. Samtidigt utarbetas de nya regionala förvaltningsplanerna.

Gynnsam bevarandestatus

EU:s Art- och habitatdirektiv knyter skyddet av hotade arter till begreppet "gynnsam bevarandestatus". Ett land får göra undantag från artskyddet endast om undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos arten. För att begreppet ska kunna användas i rovdjursförvaltningen måste det ges ett tydligare innehåll. Det ska enligt utredningen ske med hjälp av kriterier som utvecklats av World Conservation Union, IUCN, och Large Carnivore Initiative for Europe, LCIE.

Direktivens krav på "gynnsam utbredning" är uppfyllt i Sverige för alla fem rovdjursarter och "gynnsam bevarandestatus" handlar främst om populationernas storlek. Kungsörn och björn har med god marginal gynnsam bevarandestatus. Även lodjuret har gynnsam bevarandestatus. Järven är på gränsen till gynnsam bevarandestatus. Vargen har inte gynnsam bevarandestatus. Om kravet på invandring, och de svenska och norska förvaltningsmålen uppfylls, är vargen nära gränsen för gynnsam bevarandestatus.

Bernkonventionen, EU:s Art- och habitatdirektiv och Fågeldirektiv

Utredningen anser att det är lämpligt att den svenska jaktlagstiftningen medger undantag från artskyddet i samma utsträckning som Bernkonventionen och EU:s direktiv medger undantag från artskyddet för de aktuella arterna. Förutsättningarna för undantag ska därför implementeras fullständigt i den svenska jaktlagstiftningen.

Jaktlagstiftningen

Licensjakt

Licensjakt är det naturliga sättet att förvalta stora viltpopulationer. Jakt på björn och lodjur i och utanför renskötselområdet bör utformas som licensjakt. Beträffande varg som inte har gynnsam bevarandestatus och järv som befinner sig på gränsen till gynnsam bevarandestatus, bör det vara möjligt med en begränsad licensjakt i områden med mycket rovdjursskador, när de skadegörande individerna inte kan identifieras, under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig lösning och Naturvårdsverket, eller länsstyrelsen när det föreligger centralt fastställda förvaltningsplaner, bedömer att jakten inte förvärrar arternas bevarandestatus eller förhindrar återställande av en gynnsam bevarandestatus.

Skyddsjakt

Skyddsjakt är lämplig på skadegörande individer. Beträffande varg som inte har gynnsam bevarandestatus och järv som är på gränsen till att ha gynnsam bevarandestatus, bör det vara möjligt med skyddsjakt efter myndighets beslut på skadegörande individer eller en grupp skadegörande individer när dessa kan identifieras. Det gäller under förutsättning att det är fråga om allvarlig skada, att det inte finns någon annan lämplig lösning och att Naturvårdsverket, eller länsstyrelsen när det föreligger centralt fastställda förvaltningsplaner, bedömer att jakten inte förvärrar arternas bevarandestatus eller förhindrar återställande av en gynnsam bevarandestatus.

Enskild skyddsjakt

Frågan om enskild skyddsjakt för att skydda tamdjur kan förenas med Art- och habitatdirektivet ska bedömas mot bakgrund av Sveriges samlade åtgärder för att genomföra direktivet och artikel 2 i Art- och habitatdirektivet som medger att medlemsstaternas åtgärder får beakta landets ekonomiska, sociala och kulturella behov och nationella särdrag.

Jaktlagstiftningen ska ses över

Jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905) bör ses över i förenklande syfte samtidigt som ett samlat grepp tas för att införliva de aktuella EU-direktiven.
Jakt på lodjur och björn i viltvårdsområden
Utredningen föreslår en ändring i lagen (2000:592) om viltvårdsområden för att underlätta en samordnad jakt på björn och lodjur inom viltvårdsområden. Det underlättar även samverkan mellan viltvårdsområden.
Skjutträning för att förhindra att björnar skadskjuts
All jakt på björn ska föregås av övningsskytte. Jägarorganisationerna ska som en del i det allmänna uppdraget utveckla ett system för övningsskjutning på björn på landets jaktskyttebanor.

Illegal jakt

Attityder

Utredningen drar slutsatsen att illegal jakt inte kan bekämpas enbart genom hårdare straff. En studie från Brottsförebyggande rådet Brå visar att det finns ett indirekt stöd för den illegala jakten eftersom rovdjurspolitiken är ifrågasatt, vilket försvårar arbetet för polis och åklagare. Det indirekta stödet invaggar gärningspersonerna i tron att den kriminella verksamheten i själva verket är moraliskt berättigad.

För att det ska bli en förändring och fler brottslingar lagförda fordras ett aktivt arbete för att förändra attityderna till dessa brott. Ett viktigt steg är att alla aktörer på området, i synnerhet jägare, renskötare och markägare och deras organisationer, tydligt markerar sitt avståndstagande till illegal jakt som sådan och till de individer som ägnar sig åt denna brottslighet.
Jaktbrott i samband med enskild skyddsjakt
Den dolda illegala jakt på rovdjur som har likheter med hatbrott eller som sker för dödandets egen skull har enligt utredningen ett väsentligt högre straffvärde än jaktbrott som innebär överträdelse av rätten till enskild skyddsjakt. Utredningen föreslår en ändring i 44 § jaktlagen (1987:259)som innebär att jaktbrott som avser bl.a. björn, varg, järv, lodjur och kungsörn och som begås av ägare eller vårdare av tamdjur i omedelbar anslutning till att tamdjur angrips inte ska bedömas som grovt jaktbrott, utan som ordinärt jaktbrott.

Försök och förberedelse till grovt jaktbrott kriminaliseras
För att lagföra någon för ett fullbordat jaktbrott krävs i realiteten att gärningspersonen tas på bar gärning. Risken att bli dömd i domstol är därmed liten. En utökad övervakning för att öka lagföringarna skulle kräva stora insatser från polisens sida. Polisen bör arbeta med underrättelser och tips och måste kunna ingripa redan innan någon egentlig jakt påbörjats. Genom att kriminalisera försök och förberedelse till jaktbrott kan illegal verksamhet effektivare beivras och förebyggas. Utredningen föreslår att det i jaktlagen (1987:259) införs en ny 44 a § och som kriminaliserar försök och förberedelse till grovt jaktbrott.

Identifiering av snöskoter och förare

Det är mycket vanligt att snöskoter används som brottsverktyg och som brottshjälpmedel i samband med illegal jakt på rovdjur. Märkningen av fordon och/eller förare bör därför bli tydligare och möjligheten att identifiera fordon och förare bättre, särskilt i nationalparker.

Det är också lämpligt att behålla förbudet mot att medföra skjutvapen vid färd i terräng och att Länsstyrelsen även i fortsättningen kan lämna enskilda dispenser eller medge undantag i föreskrifter om det t.ex. behövs för renskötseln.

Polisen

Polismyndigheternas organisation vid jaktbrottslighet bör ses över och förtydligas. Alla polismyndigheter i berörda polisdistrikt bör utse poliser med särskilt ansvar att utreda rovdjursanknuten brottslighet. I respektive polisledning måste det också finnas en utsedd person med ansvar också för frågor om illegal jakt på ledningsnivå.

En utvecklad rovdjursförvaltning

Staten har ansvaret

Ansvaret för förvaltningen av och kostnaderna för stora rovdjur är i allt väsentligt ett offentligt åtagande för staten. Kostnadsansvaret omfattar både förvaltning och ersättning för de skador som de stora rovdjuren förorsakar.

Rovdjursförvaltningen ska vara adaptiv

Den framtida rovdjursförvaltningen ska vara adaptiv, dvs. lärande, och fortlöpande inhämta ny kunskap om rovdjuren, bytesdjuren och framförallt utvärdera effekterna av genomförda förvaltningsåtgärder. Erfarenheter och nya kunskaper ska kontinuerligt återföras i förvaltningen. Särskilt viktigt är detta för arter som är känsliga för jakt och där samhällets regelverk och mål sätter gränser.
Naturvårdsverkets ska ha den nationella överblicken över rovdjursförvaltningen.

Naturvårdsverkets nationella roll i rovdjursförvaltningen ska upprätthållas och tydliggöras. Naturvårdsverket har ansvar för rovdjurspolitikens genomförande och ska säkerställa nationell överblick, analyskapacitet, policy, metodutveckling och fullgörandet av de internationella åtagandena på rovdjursområdet. Verket ska arbeta med vägledning och samordning av länsstyrelsernas arbete och ska fastställa de regionala förvaltningsplanerna.

Ett närmare samarbete bör utvecklas med Norge. Det bör helst innefatta gemensam förvaltningsredovisning eller förvaltningsplaner på populationsnivå för de skandinaviska rovdjursstammarna.

Naturvårdsverket ska också ansvara för Rovdjursforum, den nationella databasen. Rovdjursforum ska också ha en offentlig del, tillgänglig för allmänhet och media.
Länsstyrelserna ska ha det operativa ansvaret för rovdjursförvaltningen.

Det operativa ansvaret för rovdjursförvaltningen ska vara regionalt och åvila länsstyrelserna. Det regionala ansvaret ska införas så snart regionala förvaltningsplaner är fastställda. Länsstyrelsernas organisation för rovdjursförvaltningen bör ses över för att uppnå en större enhetlighet mellan länen och ett bättre resursutnyttjande i länet. Ansvarsfördelningen inom rovdjursförvaltningens olika delar ska tydliggöras i en särskild förordning om rovdjursförvaltning.

De regionala rovdjursgrupperna ska ha en framträdande roll vid utarbetandet av förvaltningsplanerna. Rovdjursgruppernas mandat och uppdrag ska tydliggöras. Dialog och samförvaltning understryks av utredningen som helt nödvändig för att skapa förankring och acceptans i rovdjursförvaltningen.

Förvaltningsplanen ska redovisa miniminivåer och etappmål och ska arbeta med begreppet toleransnivå utifrån ett konfliktperspektiv. Toleransnivåerna ska beakta alla de faktorer som medverkar till att skapa konflikter.

Länsstyrelser bör tillsammans med den regionala rovdjursgruppen upprätta åtgärdsplaner att tillämpas när konflikter mellan människa - rovdjur uppstår. Det skapar större förutsägbarhet i förvaltningen.

Dialogen med medborgarna ska utvecklas bl.a. när det gäller innehållet i förvaltningsplanerna. Länsstyrelserna ska kompletteras med samhälls- eller beteendevetenskaplig kompetens för att bredda och fördjupa dialogen om rovdjurspolitiken med medborgarna i det demokratiska samhället.

Viltskadecenter får en myndighetsuppgift

Viltskadecenter ska ha en myndighetsuppgift under Naturvårdsverkets huvudmannaskap som ska regleras i Naturvårdsverkets instruktion. Verksamheten ska finansieras över eget anslag och regleras i en arbetsordning som beslutas av Naturvårdsverket. Viltskadecenter ska ledas av en styrelse som utses av Naturvårdsverket.

Ett Råd för inventering av lodjur och varg etableras
Kvalitén i länsstyrelsernas inventeringar ska förbättras. Ett Råd för lodjurs- och varginventeringar utanför renskötselområdet ska etableras med representanter för Viltskadecenter, Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser. Rådet ska ledas av Viltskadecenter.

Bidrag för att förebygga skador av rovdjur

Skador på andra tamdjur än ren

Dagens system med statliga bidrag för att förebygga skador på tamdjur orsakade av rovdjur fungerar väl. Resurserna för förebyggande insatser ska även fortsättningsvis främst användas för att minska risken för angrepp för enskilda brukare. Målsättningen med förebyggande åtgärder är inte att eliminera varje angrepp på tamdjur eftersom en nollvision kostar oproportionerligt mycket pengar. Målet med förebyggande åtgärder ska utformas som toleransnivåer som bestäms i regionala förvaltningsplaner.

Skador i bigårdar

Biodling har stor samhällsekonomisk betydelse och det är viktigt att verksamheten kan bedrivas utan störningar även i Norrland. Bidrag för att förebygga skador och ersättning för skador av björn i bigårdar enligt 11 § viltskadeförordningen (2001:724) ska lämnas även om verksamheten kan betraktas som skadeexponerad och i många fall inte bedrivs i näringsverksamhet.

Skador på ren

Viltskadecenters uppdrag ska vidgas till att omfatta insatser i renskötselområdet. Viltskadecenter ska även efter år 2009 disponera medel för att utveckla förebyggande åtgärder mot rovdjursskador i renskötselområdet.

Viltskadeförordningen (2001:724), ändras så att bidrag till samebyarna för att förebygga skada inte räknas av från ersättning till byarna för skada på ren.

Ersättning för viltskador

Skador på hundar och andra tamdjur än ren

Nuvarande bestämmelser om ersättning för andra viltskador än på ren bör huvudsakligen behållas. Ersättning för hund som dödats, avlivats eller skadats i samband med angrepp av stora rovdjur har inte följt utvecklingen och motsvarar inte värdet av en tränad hund. Av det skälet och som ett led i strävan att öka acceptansen för rovdjurspolitiken föreslår utredningen att ersättningsbeloppen höjs till högst 20 000 kr för rovdjursdödade hundar.

Skador på ren

Det saknas en aktuell dokumenterad kunskap, som också är allmänt accepterad, om hur mycket ren som rovdjuren dödar. Osäkerheten gäller i synnerhet predationen från lo, järv och björn. Regeringen bör därför initiera samlade studier över rovdjurspredationen och andra skador i renskötselområdet under en fyraårsperiod.

Lodjur och järv i renskötselområdet

I avvaktan på aktuell dokumenterad kunskap från samlade studier om rovdjurens predation på ren får det ankomma på Sametinget att i anslagsframställningen motivera behovet av eventuella justeringar av ersättningsbeloppen för skador orsakade av lo och järv.

Varg i rensskötselområdet

För att öka förutsättningarna för att vargar med finsk/rysk härkomst ska kunna bidra till att förbättra den svenska vargpopulationens genetiska status ska ersättningsbeloppen vid vargförekomst i samebyarna höjas kraftigt och ersättningen ska inte delas mellan samebyarna.
Björn och kungsörn i renskötselområdet
Kunskapsläget är nu sådant att den nuvarande ersättningen för björn och kungsörn, som helt baseras på areal, successivt bör fasas ut till förmån för ersättning baserad på både föryngring och areal.

Ersättningen för kungsörn ska fördelas mellan samebyarna utifrån antalet kungsörnsrevir som varit ockuperade och där lyckad häckning konstaterats minst ett år under den senaste treårsperioden.

Ersättningen för björn ska grunda sig på dokumenterad förekomst av björnhonor med ungar inom samebyns åretruntmarker. Den totala ersättningen för skador av björn ska höjas till följd av den ökade björnstammen.

Den arealbaserade ersättningen för både kungsörn och björn ska utgöra en tredjedel och ersättningen för föryngring två tredjedelar av den totala ersättningen. Systemet ska kunna tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2010.
Differentierad ersättning i renskötselområdet
Principen med en differentierad ersättning i åretruntmarkerna och vinterbetesområdena för rovdjursskador på ren bör värderas i samband med de predationsstudier i renskötselområdet som utredningen föreslår.

Skador på ren i konventionsområden i Norge

Frågor om hur inventeringar av rovdjur inom konventionsområdet i Norge ska organiseras och finansieras och vilka ersättningar som skall lämnas till svenska renägare för rovdjur som helt eller delvis uppträder på norsk mark bör regleras i avtal mellan länderna.

Forskning och forskningsfinansiering

Inslaget av samhällsvetenskaplig och beteendevetenskaplig forskning kring rovdjuren ska ges en högre prioritet. De stora forskningsprogrammen för artstudier ska fortsätta. Finansieringen bör förstärkas genom forskningsmedel från EU.

Forskningen kring effektiva inventeringsmetoder ska fördjupas

Ett program för omfattande predationsstudier på ren och andra effekter av rovdjursförekomst på rennäringen ska etableras under ledning av Naturvårdsverket. Särskilda medel för programmet ska avsättas under en fyraårsperiod.

Formerna och metodiken för sårbarhetsanalyser i rovdjursförvaltningen ska utvecklas. Forskningen kring det ömsesidiga beroendet mellan bytesdjur och rovdjur ska fördjupas.

Information

I dag finns informationscentra för rovdjursinformation i Järvsö och Orsa, i anslutning till respektive djurpark. Ett informationscentrum som fokuserar på rovdjurens roll i nationalparker samt i fjäll- och fjällnära områdena och i renskötselområdet bör inrättas vid Ajtte fjäll- och samemuseum i Jokkmokk. Medel på 8 miljoner kronor bör avsättas för grundfinansiering av tre informationscentrum ur anslaget för biologisk mångfald.