Äldreboendedelegationen: Seniorbostäder och trygghetsbostäder måste skapas för äldre

Sammanfattning av betänkandet:

Äldreboendedelegationen konstaterar att det finns ett virrvarr av definitioner om vad som är ett äldreboende och vilka behov de olika boendeformerna kan tillgodose. Därför har fyra definitioner tagits fram:

Ordinärt boende - det är det boende vi haft under många år, åren då vi bildat familj, varit verksamma i yrkeslivet eller på annat sätt. Det är där många av oss drömmer om att få fortsätta att bo så länge vi kan men där en del av oss finner att otryggheten blir för stor för att vi ska vilja bo kvar intill livets sista dag.

Seniorbostäder - är ett samlingsbegrepp för former av ordinärt boende som utmärks av god tillgänglighet och tillgång till gemensamhetslokaler. Viss uppnådd ålder krävs för att få flytta in. De ingår i ett breddat utbud av bostäder och tjänster inom den ordinarie bostadsmarknaden och ligger inom ramen för lagen om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen. Bostäderna upplåts med hyresrätt, bostadsrätt eller kooperativ hyresrätt.

Utbudet styrs i huvudsak av byggansvarigas bedömningar av efterfrågan och betalningsförmåga hos den äldre befolkningen men också genom enskilda personers och gruppers initiativ. Merkostnader för anpassningar i befintlig bebyggelse och vid nyproduktion för att öka tillgänglighet i området och i fastigheterna liksom kostnader för gemensamhetslokaler kan påverka hyror/avgifter.

Seniorbostad skaffar man på de sätt som redan idag förekommer, det vill säga genom bostadsförmedling/bostadskö, köp av bostadsrätt, medlemskap i en kooperativ hyresrättsförening eller kontakt med byggare/motsvarande. Det är den enskildes ansvar att planera för sitt boende också på äldre dagar. Antalet seniorbostäder har ökat under de senaste sex åren, från cirka 11 000 till 28 000.

Trygghetsbostäder - är bostäder för äldre, oftast de som passerat sin 80-årsdag, som känner sig oroliga och otrygga i den ordinära bostaden. Trygghetsbostäderna ska uppfylla höga krav på tillgänglighet, tillgång till gemensamhetslokaler, servicevärd/-värdinna eller motsvarande och trygghetslarm. Det här är bostäder som ska upplåtas med hyresrätt och med begränsningar i överlåtelse. De ska ha tillgång till gemensamhetslokaler. Hyresgästerna beslutar själva om hur gemensamhetslokalerna får användas, när kostnaderna för dessa lokaler slås ut på hyrorna. Kommunen kan välja att subventionera gemensamhetslokalerna och på så sätt låta dem vara tillgängliga också för andra. I gemensamhetslokalerna ska det vara möjligt att äta tillsammans. Hyresgästernas eventuella behov av vård och omsorg tillgodoses av behovsprövad hemtjänst och/eller hemsjukvård på motsvarande sätt som i ordinärt boende. Personal som resurs till alla hyresgäster bör finnas tillgänglig vissa tider och dagar i veckan för gemenskapsbefrämjande och aktiverande insatser. Kostnaderna för personal som är en resurs för alla hyresgäster bekostas av kommunen som en förebyggande och stödjande insats. Bostäderna ska vara tillgängliga och uppfylla de högre kraven för svensk standard för bostadsutformning. Det finns två vägar att gå när det gäller att skapa en lagstiftning som grund för trygghetsbostäderna. Remissinstanserna bör ta ställning till vilket av de två alternativen B eller C som bör förordas.

B-alternativet innebär ett frivilligt åtagande för kommunerna att erbjuda trygghetsbostäder. Det ger möjlighet att ta vara på lokala behov och förutsättningar och kriterierna för att få ansöka om trygghetsbostad blir en uppgift för resp. kommun. För detta stiftas en egen lag som ger kommunerna befogenhet men inte skyldighet att tillhandahålla trygghetsboende (jämför lagen om servicetjänster).

C-alternativet innebär en skyldighet för kommunerna att erbjuda att erbjuda trygghetsbostäder. Det innebär att det offentliga åtagandet blir detsamma över hela landet. Kriterium för flytt är den enskildes egen upplevelse av oro och otrygghet. För detta krävs en reglering i socialtjänstlagen - en skyldighet utan att omfattas av bistånd.

Vård- och omsorgsboende - är en boendeform för äldre som idag kallas särskilt boende. Den omfattas av rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen. I boendet erbjuds service, personlig omvårdnad och hemsjukvård dygnet runt. Här återkommer äldreboendedelegationen i sitt lutbetänkande med en rad överväganden om vad som behöver göras.

Enligt äldreboendedelegationen måste utvecklingen av seniorbostäder liksom skapandet av trygghetsbostäder stimuleras. Utöver de lagstiftningsåtgärder som behövs visar delegationen på en rad åtgärder som kommunerna i sitt arbete med samhällsplaneringen redan inom ramarna för gällande lagstiftning kan utveckla för att fler äldre ska få tillgång till bostäder som underlättar och stödjer deras vardagsliv. Det behövs en samordning mellan olika nämnder och förvaltningar, det behövs en tydlig och transparent markanvisningspolicy och inventeringar som grund för bra boendeplanering liksom stöd till gemensamhetslokaler.

För statens del ligger ansvaret att se till att alla äldre, också de med låga inkomster kan få tillgång till seniorbostäder eller trygghetsbostäder. Med förhållandevis små regelförändringar inom BTP kan det bli möjligt att substantiellt förstärka subventionerna till boendet för äldre med låga inkomster.

Investeringsbidrag för hissinstallation är en annan insats staten skulle kunna ställa upp med. Att installera hiss är kostnadskrävande men en av de effektivaste åtgärderna för att skapa bättre tillänglighet. Bäst resultat torde man få om bidrag prövades och lämnades med utgångspunkt från inventeringar av var stödet skulle kunna göra mest nytta.

Delegationen har också gjort konsekvensanalys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av att andelen äldre kommer att öka. År 2050 kommer andelen 85 år och äldre att ha fördubblats jämfört med idag. Om samma behov av vård och omsorg bland de äldre föreligger då som nu blir kostnaden för kommunerna ca 150 miljarder kronor jämfört med ca 80 miljarder idag. Det kommer att behövas ytterligare mer än 53 000 lägenheter fler i särskilt boende än det finns idag.

Men det kan gå att minska behoven, dels genom hälsofrämjande insatser för äldre, dels genom att erbjuda senior- och trygghetsbostäder. I en studie bifogad till betänkandet visas att sannolikheten för flyttning till särskilt boende med heldygnsomsorg är 2,5 gånger högre för äldre i ordinärt boende än för äldre som bor i serviceboende. Detta tyder på att ökad tillgång till seniorbostäder och trygghetsboenden är till glädje och nytta för äldre men också för samhällsekonomien.