EU:s Östersjöstrategis bakgrund

EU:s Östersjöstrategi antogs under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009. Grundläggande principer för strategin är: ingen ny EU-finansiering, inga nya EU-institutioner och ingen ny EU-lagstiftning.

När Estland, Lettland, Litauen och Polen blev EU-medlemmar 2004 skapades en ny situation i Östersjöregionen. I och med utvidgningen 2004 blev Östersjön nära nog ett innanhav i den Europeiska unionen.

Betydelsen av att åtta av nio strandstater nu var EU-medlemmar uppmärksammades tidigt av Europaparlamentet som redan 2006 föreslog att en strategi för Östersjöområdet skulle utarbetas. I december 2007 uppmanade EU:s stats- och regeringschefer kommissionen att utarbeta en EU-strategi för Östersjöregionen som senare antogs under det svenska ordförandeskapet i EU under hösten 2009.

Grundläggande principer för strategin är: ingen ny EU-finansiering, inga nya EU-institutioner och ingen ny EU-lagstiftning. Istället används befintliga samarbetsstrukturer som till exempel Helcom, Baltic University Programme eller Östersjöstaternas råd, och anpassning av befintlig finansiering såsom EU:s fonder för att uppnå de tre målen.

Strategin är EU-intern vilket innebär att de länder i Östersjöregionen som inte är medlemmar i EU, främst Ryssland men även Norge, inbjuds att delta i samarbetet genom bland annat Nordliga dimensionen.

Till strategin hör en handlingsplan indelad i ett tjugotal prioritetsområden och ett mindre antal övergripande åtgärdsområden. Till varje område hör konkreta åtgärder med så kallade "flaggskeppsprojekt" som bidrar till genomförandet av strategins mål.

Strategin och dess projekt stärker och underlättar EU:s politik inom flera områden såsom EU:s maritima politik, Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt, och Horizon 2020 när det gäller forskning och innovation.