Internationella tribunaler och domstolar

Sverige samarbetar sedan mitten av nittiotalet med de internationella brottsmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda, vilka inrättades av FN:s säkerhetsråd 1993 respektive 1994. Vidare har Sverige sedan 2006 möjlighet att samarbeta med Specialdomstolen för Sierra Leone, en domstol som inrättades 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering. Därutöver samarbetar Sverige sedan 2002 med Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som är en permanent domstol, inrättad genom en multilateral överenskommelse.

Samarbetet med dessa domstolar regleras i olika lagar och förutsättningarna för samarbete varierar något beroende på med vilken av domstolarna samarbetet sker. I huvudsak innebär den svenska lagstiftningen att Sverige kan bistå domstolarna med olika former av rättslig hjälp i brottmål - till exempel förhör, bevisupptagning och olika tvångsmedel under förundersökning - och utlämning av personer som befinner sig i Sverige. Vidare innebär lagstiftningen att svenska myndigheter kan verkställa straff, bland annat fängelsestraff, utdömda av domstolarna.

Internationella domstolar

De folkrättsliga reglerna är bindande för stater, men till skillnad från vad som gäller på det nationella planet är möjligheten att utkräva ansvar när en stat brutit mot dessa regler mer begränsad. Det finns till exempel ingen internationell polis som undersöker brott och det saknas en allomfattande domstol.

Emellertid har stater på vissa områden kommit överens om att instifta internationella domstolar som har möjlighet att döma över brott mot folkrätten. De spelar en viktig roll för folkrättens efterlevnad, både för att förebygga och beivra folkrättsstridiga handlingar.

Två typer av domstolar

Det finns framför allt två typer av domstolar i det internationella systemet. Den första typen syftar till att bidra till fredlig lösning av tvister mellan stater. Denna typ av domstolar har funnits under hela 1900-talet och inkluderar bland annat Internationella domstolen och Permanenta skiljedomstolen. Denna typ av domstolar har bidragit till att många potentiella konflikter stater emellan kunnat lösas juridiskt med fredliga medel.

Den andra typen av internationella domstolar prövar enskilda individers ansvar för grova brott mot den internationella rätten. Domstolarna signalerar tydligt att det internationella samfundet inte accepterar straffrihet för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser när nationella domstolar inte vill eller kan döma de ansvariga. Dessa domstolar började upprättas först under 1990-talet. De kan både vara tillfälliga och för en särskild situation (till exempel Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen) eller permanenta som Internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Internationella domstolen, ICJ

Internationella domstolen (the International Court of Justice, ICJ) är FN:s främsta juridiska organ. Domstolen etablerades i juni 1945 genom att FN-stadgan antogs och den påbörjade sitt arbete i april 1946. ICJ har sitt säte i Fredspalatset i Haag, Nederländerna och är det enda av FN:s sex huvudsakliga organ som inte har sitt säte i New York.

Domstolens uppgift är att i överensstämmelse med internationell rätt avgöra tvister mellan stater. Den kan döma i alla juridiska tvister som uppstår mellan två stater om de berörda staterna godkänt domstolens jurisdiktion (domsrätt) i förväg eller i det aktuella fallet. Domstolen hjälper i sitt arbete till att nå målen i FN:s stadga, att på fredlig väg lösa internationella tvister i överensstämmelse med rättvisa och internationell rätt.

Ett mål inför ICJ kan antingen inledas genom att de tvistande staterna gemensamt går till domstolen, eller genom att en stat ansöker om att domstolen ska ta upp en situation i relation till en annan stat. I domstolen representeras staterna av ett ombud, som benämns agent, och har motsvarande rättigheter och skyldigheter som en advokat, men som dessutom oftast kommer från statens utrikesdepartement eller diplomatiska representation i Haag. Därutöver brukar staterna representeras av så kallade co-agents och/eller annat ombud/advokat. Det enda formella kravet för att få representera en stat inför domstolen är att ombudet blivit utsett av staten ifråga.

ICJ:s domar är slutgiltiga och bindande för parterna i målet utan möjlighet till överklagande. Varje domare har däremot rätt att foga en skiljaktig mening till domen. Det är ovanligt att domstolens domar inte följs, men om en av parterna anser att motparten inte har följt ICJ:s dom kan staten hänskjuta frågan till säkerhetsrådet, som har behörighet att besluta om rekommendationer eller åtgärder för att domen ska följas. Från 1947 till och med september 2007 hade 136 mål stater emellan tagits upp av domstolen.

Domstolen kan också avge rådgivande yttranden i juridiska frågor efter förfrågan från FN:s generalförsamling, säkerhetsrådet eller vissa andra FN-organ. Rådgivande yttranden är inte bindande, om inte FN-organet i fråga har bekräftat att man avser följa det.

Domstolens sammansättning

Domstolen består av 15 domare. Dessa måste vara personer med stor integritet som har kvalifikationer för att i sina hemstater inneha juridiska ämbeten på högsta nivå, eller som är jurister med erkänd kompetens inom internationell rätt. Domstolen får inte ha mer än en domare från ett och samma land och domarna måste representera de huvudsakliga rättssystemen världen över. Domstolen har alltid bestått av domare från de fem stater som är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, även om det inte är ett formellt krav. En domare kan avsättas endast om domarna enhälligt anser att domaren inte uppfyller de erforderliga kriterierna. Detta har hittills aldrig hänt.

Domarna väljs av FN:s generalförsamling och FN:s säkerhetsråd på nio år långa mandat. Omröstningarna i generalförsamlingen och säkerhetsrådet är separata, men sker samtidigt vart tredje år. För att bli vald måste en kandidat få absolut majoritet i omröstningarna i båda organen. Domarna kan väljas om. Vart tredje år, då nya domare valts, väljer domstolen genom hemlig omröstning en president och en vice president för en treårsperiod. Alla stater som är medlemmar i FN (för närvarande 192 stater) har rätt att föreslå kandidater till ICJ. Det är inte regeringsorganen i staterna som nominerar, utan normalt sett en grupp som består av den nominerande statens medlemmar i den Permanenta skiljedomstolen. Varje stat, som är part i ett mål framför ICJ och som inte har en domare i ICJ med statens nationalitet, har rätt att utse en tillfällig domare. Den domaren behöver inte ha samma nationalitet som staten ifråga.

Endast en svensk domare, hovrättspresidenten med mera, Sture Petrèn, har suttit i ICJ och det under åren 1967-1976.

Permanenta skiljedomstolen

I 1899 års konvention om fredligt lösande av internationella tvister togs en bestämmelse in om att etablera en permanent institution för att underlätta inrättandet av skiljedomstolar. Permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration, PCA) grundades år 1900 med säte i Fredspalatset i Haag och började verka år 1902. PCA har jurisdiktion (domsrätt) över alla ärenden som domstolen får, genom överenskommelse mellan de berörda staterna.

PCA är egentligen inte en permanent domstol utan består av en panel av jurister bland vilka parterna till en tvist kan välja skiljedomare för att lösa tvisten. Juristerna som finns i panelen i PCA utses av de stater som medverkar i skiljedomstolen och varje stat får utnämna fyra jurister som då blir ledamöter av PCA.

Sverige är en av de för närvarande över 100 parterna i konventionerna som upprättade den permanenta skiljedomstolen (1899 och 1907 års konventioner om fredligt lösande av internationella tvister). De nuvarande svenska ledamöterna är Ove Bring, Mats Melin, Carl Henrik Ehrenkrona och Anders Rönquist.

Hur fungerar PCA?

Till skillnad från i en vanlig domstol inrättas en skiljedomstol inför varje tvist. Generellt utser parterna var sin skiljeman som sedan tillsammans utser en tredje skiljeman som fungerar som ordförande i panelen. Alternativt väljer PCA:s president skiljedomstolens ordförande. I vissa fall väljer parterna att ha en panel med fem eller sju skiljemän och då utser vardera part två eller tre av skiljemännen.

Tvisten om Grisbådarna

På grund av vissa oklarheter gällande havsgränsen mellan Sverige och Norge uppstod runt förra sekelskiftet en tvist gällande rätten att fiska hummer i ett visst område utanför Strömstad, kallat Grisbådarna. När unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905 var man tvungen att finna en lösning på gränsfrågan. Tvisten togs till PCA som år 1909 beslutade hur gränsen skulle dras mellan länderna.

Varför en skiljedomstol?

Möjligheten att påverka vem som kommer att avgöra tvisten liksom att parterna själva får besluta om avgörandet ska göras tillgängligt för allmänheten, är två faktorer som får stater att välja PCA framför Internationella Domstolen. PCA är dessutom tillgänglig för alla stater, inte endast för dem som undertecknat stadgan.

Internationella brottmålsdomstolen

Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC) trädde i kraft den 1 juli 2002 efter långa förhandlingar och många tidigare misslyckade initiativ. Sverige och EU har från början stött upprättandet av ICC. Det är en av de viktigaste utvecklingarna inom folkrätten sedan FN-stadgans tillkomst för mer än 50 år sedan och ett viktigt steg bort från straffrihet för grova brott mot den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna.

Domstolen har sitt säte i Haag, Nederländerna där även Internationella domstolen, Permanenta skiljedomstolen och Jugoslavientribunalen har sina säten.

Varför har man inrättat en internationell brottmålsdomstol?

Det har tidigare saknats en permanent internationell brottmålsdomstol som kan bemöta bristande åtgärder på nationell nivå och komma till rätta med den straffrihet som har förekommit för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. I stället har tillfälliga tribunaler med begränsade mandat använts, till exempel för brott mot humanitär rätt i före detta Jugoslavien och i Rwanda. Tanken på en permanent internationell brottmålsdomstol väcktes redan 1919 i samband med fredsförhandlingarna efter det första världskrigets slut. .

Över vilka brott kan domstolen döma?

Domstolen har jurisdiktion (domsrätt) att döma över brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Jurisdiktionen är begränsad till brott begångna efter att Romstadgan upprättats den 1 juli 2002. Vid den översynskonferens av Romstadgan som hölls 2010 antogs en ändring i stadgan som även omfattar det så kallade aggressionsbrottet (att starta krig). Jurisdiktionen för detta brott kan aktiveras tidigast 2017 genom ett nytt beslut av statspartsförsamlingen (ett slags parlament till ICC).

Domstolen kan ställa en person inför rätta i fem fall:

  • Om gärningen har ägt rum i en stat som är part till Romstadgan.
  • Om gärningen har ägt rum i en stat som lämnat in en särskild förklaring att staten godtagit domstolens jurisdiktion.
  • Om den som anklagats för brottet är medborgare i ett land som är part till Romstadgan.
  • Om den som anklagas för brottet är medborgare i ett land som lämnat in en särskild förklaring att staten godtagit domstolens jurisdiktion.
  • Om säkerhetsrådet hänskjutit en situation till domstolen.

Hur kommer ett mål inför domstolen?

Domstolen kan ta sig an misstänkta brott på tre olika sätt.

  • En medlemsstat kan hänskjuta en situation till domstolen
  • FN:s säkerhetsråd kan hänskjuta misstänkta brott till domstolen
  • Åklagaren kan inleda undersökningar på eget initiativ

Hur ser relationen mellan ICC och nationella domstolar ut?

ICC ska vara ett komplement till de nationella domstolarna och endast ta vid när en nationell domstol inte fullgör sin uppgift på ett lämpligt sätt. Om brottet utreds eller har utretts av en stat som är villig och har förmåga att själv utreda och lagföra brott kan ICC inte ingripa. Den huvudsakliga avsikten med domstolen är att bekämpa den straffrihet som hittills i stor utsträckning förekommit beträffande denna typ av brott. Detta görs genom att i första hand uppmuntra länderna att själva utreda och lagföra brott och i andra hand att ICC tar över.

Europadomstolen

Europadomstolen är den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Den ligger i Strasbourg i Frankrike och är en del av Europarådet. Europadomstolen kan pröva om staterna lever upp till sina åtaganden enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR).

Europarådet, Europadomstolen och EKMR är inte en del av EU-samarbetet, utan ett fristående regionalt samarbete kring mänskliga rättigheter. Alla EU:s 27 medlemsstater och EU som organisation är dock medlemmar också i Europarådet. Europarådet har totalt 47 medlemmar

Övriga internationella domstolar

Utöver den permanenta Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) har det inrättats flera temporära tribunaler av eller i samarbete med FN. Dessa har till uppgift att hantera brott som skett på en viss plats under en specifik tidsperiod. Just nu finns fem sådana aktiva tribunaler varav tre -Jugoslavientribunalen, Rwandatribunalen och Specialdomstolen för Sierra Leone - är i sitt slutskede.

Jugoslavientribunalen

Jugoslaviens sönderfall i början av 1990-talet ledde till de blodigaste krigen i Europa sedan andra världskriget. De allvarliga brotten som begicks under krigen i form av massavrättningar, folkfördrivningar, tortyr och våldtäkter ledde till starka reaktioner runt om i världen. Det resulterade i att en internationell tribunal upprättades, där de skyldiga individerna från Jugoslavienkrigen skulle kunna ställas inför rätta.

Den 25 maj 1993 beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta en tillfällig tribunal för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna i f.d. Jugoslavien från och med 1 januari 1991.

Domstolens namn är International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, ICTY. Tribunalen har sitt säte i Haag och har jurisdiktion (domsrätt) över fyra typer av brott: allvarliga överträdelser av 1949 års Genèvekonventioner, kränkningar av krigets lagar eller sedvanerätt, folkmord samt brott mot mänskligheten.

Historiskt beslut av säkerhetsrådet

Säkerhetsrådets beslut är omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater. Enligt resolutionen är FN:s medlemsstater skyldiga att samarbeta med tribunalen och se till att nationella myndigheter följer dess framställningar. Säkerhetsrådets beslut att inrätta ICTY var historiskt, då det var första gången som rådet skapade en domstol för att komma till rätta med ett hot mot internationell fred och säkerhet. Dessutom är det den första internationella krigsförbrytardomstolen sedan Tokyo-och Nürnbergtribunalerna efter andra världskriget.

Bland domarna återfanns mellan 2003-2008 den svenske hovrättslagmannen Krister Thelin. Chefsåklagare är belgiskan Serge Bremmertz.

Tribunalens arbete i sin slutfas

Alla rättegångar inklusive pågående överklaganden förväntas slutföras senast 2016. Tribunalen är fortfarande operativ men sedan 1 juli 2013 har dess kvarvarande uppgifter börjat övertas av en avvecklingsmekanism (The Mechanism for International Criminal Tribunals, ICTR) som inrättats av säkerhetsrådet för att hantera kvarvarande uppgifter från både Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen.

Svenskt stöd

Sverige har alltsedan ICTY inrättades varit aktivt i att på olika sätt bistå tribunalen, inte minst i FN:s säkerhetsråd. Sverige har tidigare bland annat bidragit med brottsutredare, bidragit till utgrävning av massgravar, ingått avtal om vittnesskydd samt erbjudit fängelseplatser för av ICTY dömda personer.

Rwandatribunalen

Rwandatribunalen (International Criminal Tribunal for Rwanda, ICTR) inrättades av FN:s säkerhetsråd för att åtala och döma personer ansvariga för allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt begångna under folkmordet i Rwanda 1994.

Den 6 april 1994 mördades Rwandas dåvarande president, Habyarimana. Då hade inbördeskriget i Rwanda  mellan hutu-regimen och tutsi-rebeller pågått i nästan fyra år. Presidenten tillhörde majoritetsgruppen hutu och inom bara några timmar inleddes folkmordet där tutsier och moderata hutuer mördades systematiskt. Mördandet hade planlagts noga i förväg. När regeringsstyrkorna och folkmordsmiliserna i mitten av juli 1994 led ett allvarligt militärt nederlag mot tutsirebellerna hade redan omkring 800 000 människor mördats.

Bindande FN-beslut

Rwandatribunalen inrättades genom säkerhetsrådsresolution 955 (1994) och har jurisdiktion (domsrätt) över tre typer av brott: folkmord, brott mot mänskligheten och överträdelser av den gemensamma artikel 3 (om hänsyn till icke stridande i väpnad konflikt) i 1949 års Genèvekonventioner. Tribunalen har sitt säte i Arusha, Tanzania.

Säkerhetsrådets beslut är omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater. Enligt resolution 955 (1994) är FN:s medlemsstater skyldiga att samarbeta med tribunalen och se till att nationella myndigheter följer dess framställningar.

Tribunalens arbete i sin slutfas

Tribunalen är fortfarande operativ men sedan 1 juli 2012 har dess kvarvarande uppgifter börjat övertas av en avvecklingsmekanism (The Mechanism for International Criminal Tribunals) som inrättats av säkerhetsrådet för att hantera kvarvarande uppgifter från både Jugoslavientribunalen oc Rwandatribunalen.

Svenskt stöd

Sverige stödjer domstolen och dess arbete med att lagföra de personer som begick de grövsta förbrytelserna under folkmordet i Rwanda 1994.

Specialdomstolen för Sierra Leone

Specialdomstolen för Sierra Leone (Special Court for Sierra Leone) inrättades 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering. Avsikten är att domstolen ska kunna döma de främst ansvariga för brott mot den humanitära rätten samt för brott mot viss nationell rätt begångna i Sierra Leone sedan den 30 november 1996.

Bakgrunden till att specialdomstolen inrättats är det inbördeskrig som inleddes 1991, i samband med att rebellrörelsen Revolutionära Förenade Fronten bildades. Inbördeskriget varade i tio år och kostade närmare 200 000 människor livet. Kriget kännetecknades av allvarliga övergrepp, såsom stympningar, våldtäkt och användande av barnsoldater. Till grund för avtalet mellan FN och Sierra Leones regering ligger säkerhetsrådets resolution 1315 (2000).

Nationella och internationella domare

Specialdomstolen är den första blandade internationella/inhemska domstol som skapats för att pröva brott mot den humanitära rätten. Till skillnad från tribunalerna för Rwanda och före detta Jugoslavien har Specialdomstolen för Sierra Leone åklagare och domare både från landet där brotten begicks, utsedda av Sierra Leones regering, samt från det internationella samfundet, utsedda av FN:s generalsekreterare. Specialdomstolen har också sitt säte i Freetown, Sierra Leone. Specialdomstolen finansieras genom frivilliga bidrag.

Tribunalens avslut

Med fastställandet av den femtioåriga fängelsedomen mot Liberias förre president Charles Taylor har Specialdomstolen uppfyllt sitt mandat och kommer att stängas. Kvar blir en miniorganisation i form av en avvecklingsmekanism (Residual Court for Sierra Leone) och ett nationellt program för vittnesskydd.

Svenskt stöd

Specialdomstolen spelar en viktig roll när det gäller att främja respekten för mänskliga rättigheter och komma tillrätta med den kultur av straffrihet som präglar regionen. För att stödja domstolen har Sverige alltsedan den etablerades kontinuerligt bidragit finansiellt. Sverige har genom åren hört till domstolens största bidragsgivare.

Rättegångar mot de Röda Khmererna

Under de Röda khmerernas styre i Kampuchea (nuvarande Kambodja) mellan 1975 och 1979 minskade landets befolkning med närmare en femtedel genom avrättningar, svält och sjukdomar. Miljoner människor tvångsförflyttades och uppskattningsvis förlorade mellan en och två miljoner människor livet. Den exakta siffran över antalet offer kommer troligtvis aldrig att kunna fastställas. FN och Kambodja kom 2003 överens om att upprätta en tribunal för att pröva de brott som begicks under Röda khmererna.

Den 13 maj 2003 antog FN:s generalförsamling en resolution om rättegångar i Kambodja mot Röda khmerernas ledare. Ett avtal om hur rättegångarna ska gå till förhandlades sedan fram mellan FN:s generalsekreterare och Kambodjas regering. Tribunalen kunde påbörja sin verksamhet under 2007.

Nationell process

Till skillnad från de av FN:s säkerhetsråd upprättade internationella tribunalerna för före detta Jugoslavien  och Rwanda är rättegångarna mot Röda khmererna en nationell process, men med både nationella och internationella domare och åklagare. Åtal väcks mot dem av Röda khmererna som främst var ansvariga för brott mot kambodjansk lag och viss internationell rätt (folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser, förstörelse av kulturell egendom samt brott mot internationellt skyddade personer) i dåvarande Kampuchea mellan 1975 och 1979.

Svenskt stöd

Sverige anser det angeläget att stödja rättegångarna såväl finansiellt som politiskt för att säkerställa att de främsta ansvariga för brott i Kambodja hålls ansvariga. Genom Sida bidrar Sverige ekonomiskt till att rättsprocesserna i Kambodja genomförs, för brott begångna av Röda khmererna.

Tribunalen för Libanon

Den 14 februari 2005 omkom 23 personer i en explosion i närheten av St. George Hotel i Beirut. Bland de omkomna fanns Libanons premiärminister Rafik Hariri. Redan dagen efter dådet uppmanades Libanon av FN:s säkerhetsråd att ställa de ansvariga inför rätta. I april 2005 upprättade Säkerhetsrådet en fristående kommission med uppdrag att att samla bevis och stötta libanesiska myndigheter i utredningen.

I december 2005, efter att flera ytterligare bombdåd ägt rum i Libanon, begärde Libanons regering att FN skulle inrätta en internationell tribunal. I januari 2007 undertecknades överenskommelsen mellan FN och Libanon om att upprätta Tribunalen för Libanon (Special Tribunal for Lebanon) vilket skedde genom resolution 1757. Tribunalen påbörjade sin verksamhet 1 mars 2009 med säte i Leidchendam, Nederländerna.

Domstolen har rätt att döma de ansvariga för attentatet den 14 februari 2005 liksom de ansvariga för brott som är kopplade till attentaten som ägde rum under perioden oktober 2004 till december 2005.

Nationella och internationella domare

Tribunalen består av libanesiska och internationella domare, valda av FN:s generalsekreterare i samråd med Libanons regering. Domstolen är den första internationella domstol som prövar brott endast mot nationell rätt. Det är också den första internationella domstol som tillåter rättegångar att ske utan att den åtalade är närvarande.

Svenskt stöd

Domstolen finansieras till 49 procent av Libanon och till 51 procent av frivilliga bidrag från andra stater. Sverige har bidragit ekonomiskt till domstolens verksamhet och den svenske domaren Kjell Erik Björnberg har suttit i domstolens överklagandeinstans.

Lagar, konventioner, avtal m.m

De svenska reglerna återfinns i

- Lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (prop. 1993/1994:142, prop. 1995/96:48, prop. 1999/2000:61, prop. 2001/02:88 och prop. 2003/04:7)

- Förordningen (1994:571) om ersättning för inställelse vid någon av de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

- Lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2001/02:88)

- Förordningen (2003:69) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

- Lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone (prop. 2005/06:93)

- Förordningen (2006:618) om ersättning för inställelse vid Specialdomstolen för Sierra Leone

Sverige har ingått straffverkställighetsavtal som rör domar meddelade av de internationella tribunalerna

- Avtal om straffverkställighet avseende domar som meddelats av Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (SÖ 1999:25)

- Avtal om straffverkställighet avseende domar som meddelats av Internationella brottmålstribunalen för Rwanda (SÖ 2004:17)

- Avtal om straffverkställighet avseende domar som meddelats av Specialdomstolen för Sierra Leone (SÖ 2006:10)

Kontakt

Centralmyndigheten
Justitiedepartementet
Telefon 08-405 45 00
Fax 08-405 46 76
Besöksadress Jakobsgatan 24
Postadress 103 33 Stockholm
e-post till Centralmyndigheten