Rättslig hjälp i civila mål och ärenden

På begäran av en domstol i ett land kan bevis tas upp direkt i ett annat land eller överlämnas till den begärande domstolen för att där användas i en framtida eller påbörjad rättegång.

Foto: Regeringskansliet

EG:s bevisupptagningsförordning

Från och med den 1 januari 2004 gäller särskilda regler om bevisupptagning mellan EU:s medlemsstater, förutom Danmark. Europeiska unionens råd antog den 28 maj 2001 förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Förordningen är direkt tillämplig i Sverige men kompletteras av lagen (2003:493) om EG:s förordning om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur samt regeringens tillkännagivande (2003:483) om EG:s förordning om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Förordningen har inom sitt tillämpningsområde företräde framför bestämmelser i redan ingångna överenskommelser på området mellan medlemsstaterna, exempelvis 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning i mål och ärenden av civil och kommersiell natur.

Förordningen ska tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, när en domstol i en medlemsstat enligt sin nationella lagstiftning anmodar en behörig domstol i en annan medlemsstat att ta upp bevisning eller när den begär att få ta upp bevisning direkt i en annan medlemsstat. Med direkt bevisupptagning avses när en domstol vill ta upp bevisning i en annan medlemsstat utan att någon domstol i den andra staten tar upp bevisningen i dess ställe, antingen genom att behöriga företrädare för den ansökande domstolen tar upp bevisningen på den andra medlemsstatens territorium eller genom att den håller telefonförhör med ett vittne som befinner sig i den andra medlemsstaten. Även direkt bevisupptagning genom videokonferens är möjlig. En domstol kan inte begära bevisupptagning med stöd av förordningen om bevisningen inte är avsedd att användas i ett inlett eller planerat rättsligt förfarande.

Domstolarna ska, förutom vid direkt bevisupptagning, kommunicera direkt med varandra utan att gå via en centralmyndighet. Vilka nationella domstolar som är behöriga att ta upp bevisning avgörs av varje medlemsstat. För svensk del får samtliga svenska domstolar begära bevisupptagning i en annan medlemsstat med stöd av förordningen. När det gäller bevisupptagning på begäran av en domstol i en annan medlemsstat ska sådana framställningar verkställas av en tingsrätt.

Två olika formulär används vid framställning om bevisupptagning. Det ena formuläret, formulär A, avser en framställning till en domstol i en annan medlemsstat om bistånd med bevisupptagning. Det andra formuläret, formulär I, ska användas om domstolen begär att få ta upp bevisning direkt i en annan medlemsstat. I den första situationen ska den anmodade domstolen inom sju dagar från det att den mottagit framställningen sända ett kvitto till den ansökande domstolen genom ifyllande av formulär B. Om den ansökande domstolen skickat framställningen till en domstol som inte är behörig, ska den domstolen vidarebefordra framställningen till en behörig domstol och underrätta den ansökande domstolen om det.

Den anmodade domstolen ska verkställa en framställning utan dröjsmål och senast inom 90 dagar från det att framställningen kommit in. En svensk domstol som ska ta upp bevisning åt en domstol i en annan medlemsstat ska enligt huvudregeln tillämpa rättegångsbalkens regler. En anmodad domstol är dock skyldig att tillmötesgå en begäran om att en framställning ska verkställas i enlighet med ett förfarande som föreskrivs i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen om ett sådant tillvägagångssätt inte är oförenligt med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen eller skulle innebära betydande praktiska svårigheter.

Vid framställning om direkt bevisupptagning ska framställningen sändas till det centrala organet/den behöriga myndigheten (i Sverige Justitiedepartementet) i den andra medlemsstaten, som i sin tur inom trettio dagar genom ifyllande av formulär J ska meddela den ansökande domstolen om framställningen godtagits eller inte. Det centrala organet/den behöriga myndigheten kan uppställa vissa villkor enligt lagstiftningen i den egna staten enligt vilka bevisupptagningen ska ske. Direkt bevisupptagning får endast genomföras på frivillig grund och utan tvångsåtgärder. Den domstol som verkställer den direkta bevisupptagningen gör det i enlighet med den egna lagstiftningen, dock med eventuella begränsningar på grund av villkor som uppställts.

Hinder mot verkställighet kan vara att en person som ska höras åberopar en rätt att vägra att avge vittnesmål eller att det finns ett förbud mot att avlägga ett vittnesmål på grund av lagstiftningen i någon av medlemsstaterna där den anmodade eller den ansökande domstolen är belägna. Hinder kan också finnas om framställningen inte ligger inom förordningens tillämpningsområde, om verkställigheten av en framställning inte ligger inom den anmodade domstolens behörighet, om den ansökande domstolen inte har följt den anmodade domstolens föreläggande att komplettera framställningen, eller om nödvändig säkerhet eller förskott inte ställts respektive lämnats inom begärd tidsfrist. (Se "Genvägar" för manualer till samtliga länder.)

Bevisupptagning åt utländsk domstol i civila mål och ärenden (när EG:s bevisupptagningsförordning inte ska tillämpas)

Bestämmelser om bevisupptagning åt utländsk domstol finns i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. En framställning om bevisupptagning i ett civilt mål eller ärende lämnas in av den utländska domstolen till Centralmyndigheten som vidarebefordrar framställningen till den svenska domstol som ska verkställa bevisupptagningen. En framställning från en annan nordisk stat sänds dock direkt till behörig svensk domstol. De åtgärder som kan komma i fråga vid bevisupptagningen räknas upp i lagen. Uppräkningen är dock inte uttömmande.

Förfarandet äger rum vid en tingsrätt och följer rättegångsbalkens regler. Om den utländska domstolen har vissa önskemål i fråga om förfarandet ska de tillgodoses under förutsättning att de inte strider mot svensk lag. Begränsningar i den främmande statens processlag ska också beaktas. Utländska domare har rätt att närvara vid bevisupptagningen. Efter genomförd bevisupptagning återredovisas uppdraget - oftast genom ett protokoll över bevisupptagningen - till den andra staten via Centralmyndigheten. Det bör dock särskilt nämnas att handlingar som har upprättats med anledning av bevisupptagning enligt Haagkonventionen från 1954 på framställning av domstol i Österrike ska översändas av den svenska domstolen direkt till den österrikiska domstolen.

Enligt 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur kan bevisupptagning utan användande av tvångsmedel ske av diplomatisk eller konsulär tjänsteman (artikel 15-16) samt av en person som i behörig ordning utsetts för sådant ändamål, en så kallad commissioner, commissaire (artikel 17). Ansökan enligt artikel 15-16 kan inges av tjänstemannen själv. En commissioner, commissaire enligt artikel 17 ska vara utsedd av det ansökande landets domstol där ärendet anhängiggjorts. I Sverige har bestämmelsen tolkats som att personen i fråga ska vara utsedd av domstol. I Amerikas förenta stater brukar detta kallas "court appointed". För att bevisupptagning enligt artikel 15-17 ska få genomföras ska tillstånd först inhämtas från Justitiedepartementet. Tillstånd till bevisupptagning ges endast om den som ska höras samtycker. En ansökan enligt artikel 17 ska innehålla den utländska domstolens beslut om att utse en commissioner,commissaire samt kontaktuppgifter till den person som ska höras. Bevisupptagning i Sverige ska, oavsett om ed ska avläggas eller inte, ske i enlighet med de internationella instrument som Sverige är ansluten till.

Svenska staten betalar de flesta kostnader som föranleds av bevisupptagningen.

Bevisupptagning vid utländsk domstol i civila mål och ärenden (när EG:s bevisupptagningsförordning inte ska tillämpas)

Bestämmelser om bevisupptagning vid utländsk domstol finns i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. Bevisupptagningen innebär att en svensk domstol får hjälp av en utländsk domstol med att ta upp t.ex. skriftliga bevis, vittnesförhör och bevis företedda av sakkunniga. Det krävs att talan har väckts vid svensk domstol. En framställning om bevisupptagning ska innehålla en redogörelse för sakförhållandena och uppgift om vilken bevisning som avses och vad som ska styrkas med den. Rätten kan ange att ett visst förfarande, som är föreskrivet i svensk lag, ska tillämpas. Huvudregeln är dock att det främmande landets lag gäller.

Framställningen ska lämnas till Centralmyndigheten som vidarebefordrar framställningen till behörig domstol i den andra staten. Om direkt skriftväxling får ske enligt konventioner och avtal med den andra staten ska framställningen emellertid överlämnas direkt till utsedd centralmyndighet i den andra staten eller till den utländska domstolen (se 1970 års Haagkonvention).

Centralmyndigheten översätter vid behov framställningen innan den översänds till den utländska domstolen. Vid direkt skriftväxling ser den behöriga domstolen till att framställningen översätts. Information om språkkrav och adresser finns i bilagan till SFS 2000:708.

Konventioner och avtal

Bestämmelser om bevisupptagning finns också reglerat i olika konventioner som har till syfte att underlätta och förbättra det internationella rättsliga samarbetet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

- Konventionen 1930 med Storbritannien rörande vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur (SÖ 1931:1 och 17, SÖ 1933:23, SÖ 1935:9 och 19, SÖ 1959:72, SÖ 1965:34, SÖ 1973:107, SÖ 1974:28, SÖ 1977:21)

Kontakt

Centralmyndigheten
Justitiedepartementet
Telefon 08-405 45 00
Fax 08-405 46 76
Besöksadress Jakobsgatan 24
Postadress 103 33 Stockholm
e-post till Centralmyndigheten