Utlämning för brott

Utlämning handlar om samarbete mellan - främst - stater för att möjliggöra såväl lagföring som verkställighet av domar.

Foto: Regeringskansliet

Utlämning aktualiseras då en stat begär att en misstänkt, tilltalad eller dömd person som befinner sig utanför dess territorium ska överlämnas för att ställas inför domstol eller verkställa ett straff. Sverige har av tradition inte krävt avtal med den andra staten för att medge utlämning. En del stater kräver emellertid att det finns ett avtal för att kunna utlämna.

Inom EU har utlämningsförfarandet som huvudregel ersatts av överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. Inom Norden har utlämningsförfarandet ersatts av överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder. Särskilda regler gäller för samarbetet med internationella domstolar för brott mot internationell humanitär rätt.

Utlämning från Sverige

Utlämning från Sverige till en utomnordisk stat

Lagen (1957:668) om utlämning för brott reglerar villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till en utomnordisk stat. Lagen är tillkommen i nära anslutning till det arbete inom Europarådet som ledde fram till 1957 års europeiska utlämningskonvention och lagen bygger i allt väsentligt på denna konvention. Till konventionen finns två tilläggsprotokoll från 1975 och från 1978. Utlämning regleras också i ytterligare konventioner, exempelvis Förenta nationernas (FN) konvention mot korruption från 2003, FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet från 2000 samt FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen från 1988.

I förhållande till Amerikas förenta stater, Australien och Kanada tillämpas de bilaterala avtal och konventioner som Sverige har ingått med respektive stat.

Villkor för utlämning till en stat utanför EU

I utlämningslagen finns ett förbud mot utlämning av svenska medborgare.

Utlämning får ske under förutsättning att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott på vilket enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller mer. Har en dom meddelats i den ansökande staten, måste påföljden utgöra ett frihetsstraff i minst fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Det krävs alltså så kallade dubbel straffbarhet för utlämning och i princip att brotten är av en viss svårhetsgrad.

Utlämning får inte beviljas för militära eller politiska brott. Utlämning får heller inte beviljas om det kan befaras att den som ska utlämnas, på grund av sin härstamning, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller religiösa eller politiska uppfattning löper risk att bli utsatt för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet eller som på annat sätt är av allvarligt slag. En utlämning får vidare inte beviljas, om det skulle strida mot grundläggande humanitära krav, till exempel mot bakgrund av personens ungdom eller hälsotillstånd. Slutligen får utlämning i princip inte beviljas om dom beträffande det aktuella brottet har meddelats här i landet. Om brottet skulle ha varit preskriberat enligt svensk lag får utlämning heller inte beviljas.

Den ansökande staten måste visa att skäl finns för utlämning i det specifika fallet. Resultatet av den ansökande statens brottsutredning, vanligtvis fällande dom eller häktningsbeslut, ska bifogas utlämningsframställningen. När utlämning beviljas kan vissa villkor ställas upp. Den som utlämnas får till exempel inte, utan medgivande av regeringen i det särskilda fallet, åtalas eller straffas i den främmande staten för något annat brott som han begått före utlämningen (den så kallade specialitetsprincipen). Han får inte heller utan sådant medgivande vidareutlämnas till en annan stat. Den som utlämnas får inte heller straffas med döden.

Utlämning från Sverige till en utomnordisk stat - Förfarandet

Den stat som önskar få en person utlämnad ska lämna in en framställning om utlämning till Centralmyndigheten och bifoga den utredning som ligger till grund för ansökan.

Centralmyndigheten kontrollerar framställningen för att se om det är uppenbart att den inte ska bifallas; i sådana fall ska regeringen omedelbart avslå framställningen. I annat fall översänds framställningen till riksåklagaren som ska undersöka om de förutsättningar för utlämning som är uppställda i lagen är uppfyllda. Själva utredningen görs i enlighet med förundersökningsreglerna och genomförs i praktiken av den åklagarkammare inom vars distrikt den eftersökte befinner sig. Om den som begärs utlämnad motsätter sig utlämning, ska Högsta domstolen pröva om utlämningen lagligen kan beviljas enligt de krav som ställs upp i lagen. Högsta domstolen överlämnar sedan sitt yttrande till regeringen för prövning av ärendet. Motsätter sig inte personen utlämning överlämnas i stället utredningen direkt från riksåklagaren till regeringen som därefter fattar beslut. Bifalls framställningen sätts en tid ut inom vilken den andra staten ska hämta den utlämnade. Berörd polismyndighet bestämmer med hjälp av Interpol tid och plats för utlämnandet av personen till den andra staten.
Anser Högsta domstolen att det finns hinder mot utlämning, får regeringen inte bifalla framställningen. Regeringen kan dock neka utlämning även om Högsta domstolen inte har motsatt sig en utlämning; i lagen anges nämligen att en person under vissa förutsättningar "må" utlämnas - inte "ska" utlämnas.

Utlämning från Sverige till en utomnordisk stat - Tvångsmedel

I utlämningslagen regleras bland annat användandet av tvångsmedel i avvaktan på en utlämningsframställning från en främmande stat. Svensk åklagare kan, om en internationell efterlysning finns, besluta om vissa tvångsmedel. Såväl anhållande som reseförbud och anmälningsskyldighet samt beslag får tillämpas. Beslut om tvångsmedel kan även fattas efter ansökan från behörig myndighet i en främmande stat.

Den åklagare som har beslutat om användande av tvångsmedel ska underställa behörig tingsrätt sitt beslut. Om rätten fastställer åklagarens tvångsmedelsbeslut ska ansvarigt statsråd omedelbart underrättas. Anser denne att en framtida utlämning inte kan bli aktuell förordnar regeringen om att tvångsmedelsbeslutet ska upphävas. I annat fall bestämmer statsrådet en tid inom vilken en utlämningsframställning ska inkomma. Den andra staten underrättas om beslutet genom Centralmyndighetens försorg. Tiden för att lämna in en framställning får inte vara längre än 40 dagar. Om inte den andra staten inkommer med en framställning inom utsatt tid, hävs beslutet om tvångsmedel. Ett beslut om tvångsmedel gäller i annat fall tills utlämningen verkställs. Lagen ger även möjlighet att besluta om tvångsmedel sedan utlämning beviljats men innan beslutet har verkställts.

Utlämning till Sverige

Utgångspunkt när Sverige står som ansökande part är förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott.
En rad överväganden bör göras innan en ansökan om utlämning till Sverige sänds iväg. I förordningen har intagits en bestämmelse om att en skälighetsbedömning ska ske i samtliga fall där Sverige begär utlämning för brott.

Observera att det i förhållande till andra stater inom Norden och EU inte är fråga om utlämning utan om överlämnande enligt den nordiska respektive den europeiska arresteringsordern.

Utlämning till Sverige - Hur ett ärende påbörjas

Centralmyndigheten får oftast kännedom om att en person är provisoriskt anhållen med anledning av en svensk internationell efterlysning genom Interpol. Centralmyndigheten kontaktar då den svenska myndighet som har begärt personen efterlyst för att få bekräftat att en utlämning av personen fortfarande är aktuell. Därefter tillfrågas den andra statens centralmyndighet direkt eller via den svenska ambassaden i det landet om sista dag för inkommande av utlämningsframställningen.

Utlämning till Sverige från en utomnordisk stat

Framställning om utlämning från en utomnordisk stat för lagföring av en person som i Sverige är misstänkt eller tilltalad för brott görs av åklagare. Framställningen skickas till riksåklagaren, som avgör om den ska överlämnas till Centralmyndigheten för vidarebefordran till den andra staten. Till framställningen bifogas av domaren bestyrkt protokoll från häktningsförhandling, särskilt uppsatt häktningsbeslut eller annan handling som tydligt visar att en domstol har funnit sannolika skäl för brottet, samt tid och plats för gärningen, relevanta lagrum med mera. Översättning ombesörjs av Centralmyndigheten.

Framställning om utlämning från en utomnordisk stat för verkställighet av fängelsestraff, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård görs av Kriminalvården, Socialstyrelsen respektive Statens institutionsstyrelse. Framställningen överlämnas till Centralmyndigheten för vidarebefordran till den andra staten. Till en sådan framställning bifogas bestyrkt kopia av den dom som ska verkställas, besked om hur lång strafftid som återstår att avtjäna samt identitetsuppgifter med mera. Översättning ombesörjs av Centralmyndigheten.

När Centralmyndigheten informerats om att den andra staten har fattat ett beslut om utlämning underrättas den svenska ansvariga myndigheten. Kontakterna mellan de svenska och utländska myndigheterna om verkställighet av utlämningen ombesörjs sedan av Interpol.

Det kan, beroende på den andra statens lagstiftning, bli aktuellt med ett förenklat utlämningsförfarande. Dessa ärenden kommer i de flesta fall inte att beröra Justitiedepartementet utan handläggs av den svenska åklagaren, Kriminalvården, Socialstyrelsen eller Statens institutionsstyrelse i samarbete med Interpol. 

Konventioner och avtal

Vilka stater som har tillträtt de olika konventionerna i fråga framgår av regeringens tillkännagivande (2005:122) av andra staters anslutning till vissa konventioner om straffrättsligt samarbete.

Information om konventionsstaternas olika förbehåll, förklaringar, språkkrav m.m. till de europeiska konventionerna finns på Europarådets webbplats.

- Konventionen 1961 med Amerikas Förenta Stater om utlämning (SÖ 1963:17, prop. 1962:40)

- tilläggskonvention den 14 mars 1983 (SÖ 1984:34, prop. 1982/83:156)

- Utlämningsfördrag med Storbritannien den 26 april 1963 (SÖ 1965:19, SÖ 1965:20, SÖ 1966:20, SÖ 1979:62 och SÖ 1980:4, prop. 1963:174) (Fördraget gäller nu endast i förhållande till vissa områden under brittisk överhöghet.)

- Konventionen 1963 om brott begångna ombord på luftfartyg (SÖ 1967:40)

- Konventionen i Haag 1970 ang. olaga besittningstagande av luftfartyg (SÖ 1971:17, prop. 1971:92)

- Konventionen om bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (SÖ 1973:48)

- Utlämningsfördrag med Australien den 20 mars 1973 (SÖ 1974:3, SÖ 1985:64, SÖ 1989:49, prop. 1973:89)

- Konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater m.fl. (SÖ 1975:30)

- Överenskommelse med Kanada om utlämning (SÖ 1976:30, SÖ 1980:21, SÖ 2001:42)

- Europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism (SÖ 1977:12, prop. 1976/77:124)

Kontakt

Centralmyndigheten
Justitiedepartementet
Telefon 08-405 45 00
Fax 08-405 46 76
Besöksadress Jakobsgatan 24
Postadress 103 33 Stockholm
e-post till Centralmyndigheten