Statsminister Stefan Löfvens tal vid Förintelsens minnesdag i Malmö synagoga

27 januari 2016, Malmö

Det talade ordet gäller.

Vänner,
jag vill börja med att läsa ur ett album, som tillhörde 16-åriga Ester Goldstein, och som är fyllt av hälsningar från hennes släkt och vänner. En hälsning är skriven såhär:

"Gör gott, gläds av skönheten,
älska livet och var inte rädd för döden,
tro på gud och en bättre framtid.

Dessa ord är skrivna till dig,
kära Ester, så att du minns Bella Lassore,
den 15 september 1942, Berlin." ¹

Det här albumet donerades till Yad Vashem i Israel av Esters kusin David. Det är nu en del av en utställning med album som tillhörde barn i städer, ghetton och koncentrationsläger under kriget.

Några av barnen överlevde krigsåren. Men Ester deporterades till Riga. Hennes vän Bella deporterades till Auschwitz. Båda mördades i Förintelsen.

Och utställningen har fått namn efter de ord som återkommer på olika sätt i så många hälsningar och önskningar i albumen. Den heter: "Glöm mig aldrig".

* * *

Och ett utav mina starkaste minnen från när jag besökte Yad-Vashem 2012, var när jag steg in i barnens minnesplats. Det är ett mörkt och tyst rum, men mörkret bryts av minnesljus, som känns som om de är lika många som de 1,5 miljon barn som mördades.

Och tystnaden bryts av en röst, som läser namnet, åldern och härkomsten, för var och en av dem. En efter en, efter en. Det minnet kommer jag att bära med mig för resten av mitt liv.

Namnet Yad Vashem kommer från Jesajas bok i Gamla Testamentet. Där talar Herren om de som handlar rättfärdigt, och säger: "De skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne" – som på hebreiska skrivs yad vashem. Stycket slutar: "Ett evigt, oförgängligt namn ska jag ge dem".

Jag vill tacka för att jag för att jag får vara här idag, för att tillsammans med er föra minnet vidare av de som utsattes för Förintelsen, för att fortsätta ge dem ett evigt, oförgängligt namn, för att säga: "Vi glömmer er aldrig."

* * *

Och det främsta sättet att hedra Förintelsens offer, är att bekämpa det hat vi ser i vår vardag. Förintelsen må vara historia, men förföljelsen av judar sker här och nu.

Här i Europa, här i Sverige, här i Malmö, ser vi antisemitiska attacker, mot synagogor, mot rabbiner, mot kvinnor, män och barn. Vidriga våldsdåd, glåpord, konspirationsteorier, fördomar och hot.

Och dess fruktansvärda allvar understryks av blodiga terroristattacker världen över som är direkt riktade mot judar och judiska gemenskaper.

Och dess resultat är rädsla. En rädsla att visa stolthet för sin judiska identitet, en rädsla att bära kippa eller davidsstjärna, en rädsla som till och med tar sig uttryck i en vilja att byta stad eller land.

Det är en skam. En skam för hela det svenska samhället. En skam som vi alla måste erkänna, och befria oss ifrån.

Denna antisemitism kan inte mötas med något annat än nolltolerans. Är det något vi har lärt oss från historien, så är det att vi inte kan, inte får, inte ska, vika en tum för demonisering av den judiska identiteten, och de trakasserier och attacker som sker i dess spår.

Ni ska kunna känna er säkra, i era hem, i era församlingar, på allas våra gator och torg. Oavsett om ni samlas i glädje eller i sorg, ska en sak alltid finnas där: tryggheten i ert eget Sverige.

Vänner, den judiska kulturen är en ovärderlig del av svensk kultur, er historia är del av allas vår historia, er framtid ska vara del av allas vår framtid, och er rätt, att leva era liv i trygghet och frihet här i Sverige, är en orubblig uppgift för vårt land. Så var och hur antisemitismen än visar sig, måste den bekämpas.

* * *

Min regering börjar inte från noll. Göran Persson grundlade Forum för levande historia,
och den systematiska undervisningen om Förintelsen i svenska skolor. Erik Ullenhag bedrev ett bra, ofta utmärkt, arbete för minoriteters rättigheter.

Detta arbete vill vi ta vidare, och utöka. Det leds av demokratiminister Alice Bah Kuhnke och inrikesminister Anders Ygeman, men jag känner också ett personligt ansvar för att det ska lyckas.

Säkerheten står i första rummet.

Stat och trossamfund i samverkan höjer nu säkerheten för utsatta församlingar och församlingslokaler, och polisen har fått i uppdrag att arbeta i närmare dialog med trossamfunden både lokalt och nationellt.

Nu kan trossamfund också ansöka om statsbidrag för säkerhetspersonal och säkerhetshöjande åtgärder, något jag vet genomfördes efter dialog just med judiska församlingen här i Malmö.

Polisen har även fått instruktioner om att prioritera och bekämpa hatbrotten. Specialgrupperna mot hatbrott i Malmö och Stockholm utökas, rekryteringen avslutas inom kort till en helt ny grupp i region Väst, och samtliga sju polisdistrikt ska nu ha förmåga att hantera hatbrott.

De förstärkta insatserna kommer att stödjas av ett nytt IT-centrum som nu byggs upp, för att komma åt den brottslighet som vi ser på nätet.

Nu sker också en kraftsamling i Sverige mot våldsbejakande extremism. Arbetet mot våldsamma höger- och vänsterextremistiska grupperingar och islamistiska extremistgrupper har varit för splittrat och sporadiskt.

Den nationella samordnaren, Mona Sahlin, har fått fördubblade resurser för att sprida kunskap, förebygga rekrytering och radikalisering, samt underlätta avhopp.

I augusti lade vi också fram den nya nationella strategin för att förebygga, försvåra och förhindra terrorism, som bland annat förstärker säkerhetspolisens arbete och ger kriminalvården i uppdrag att stoppa extremisters rekrytering i våra fängelser.

Och mycket av det här arbetet genomförs i nära samarbete med oppositionen. Säkerheten ska inte vara en stridsfråga. Vi kan inte skydda oss mot allt, men tillsammans ska vi göra allt vi kan för att skydda oss.

* * *

Men långsiktig säkerhet byggs inte av vakter, utan av värderingar.

Den skapas av sammanhållning och tillit mellan människor, av förståelse för varandras historia och kultur, av en öppenhet och glädje inför våra individuella likheter och olikheter.

Shneur Kesselman, som är rabbin här i Malmö och som personligen har fått uppleva fruktansvärd antisemitism i sin vardag, har flera gånger lyft behovet av att arbeta i skolorna, så att de barn som kan få med sig hat från hemmet eller från nätet kan möta en motbild och komma rätt i livet.

Jag håller med. Det är därför Forum för levande historia har fått ett utökat uppdrag, att utöver undervisningen om Förintelsen också genomföra en stor utbildningsinsats om intolerans, rasism och antisemitism.

Statens Medieråd ska förlänga och utveckla kampanjen No Hate Speech Movement som bemöter näthat bland unga. Skolverket ska öka kunskaperna i Sveriges skolor, fortbilda personal och ta fram stödmaterial för att kunna kväva intoleransen i sin linda.

Vi ger även stöd till civila organisationer, så som Svenska Kommittén mot Antisemitism, för utbildningsinsatser och besök på Förintelsens minnesplatser.

Det här nationella arbetet kompletteras också med alla lokala initiativ, som satsningarna på skolbesök, språkkafé, dialogforum som har gjorts här i Malmö.

Och vänner, hela landet måste sluta upp bakom den här uppgiften. Kampen mot antisemitism, rasism och intolerans är inget enskilt projekt, ingen engångsinsats – det är ett kontinuerligt uppdrag som vi behöver utföra varje dag, för varje generation, i varje del av vårt samhälle.

* * *

Och blickar vi framåt, så tror jag att en utav min regerings, och hela Sveriges, största uppgifter kommer att vara att möta den växande polariseringen i samhället.

Under det senaste decenniet har Sverige glidit isär. Vi ser större skillnader mellan de som har lång och kort utbildning, fattiga och rika, innerstad och förorter, stad och landsbygd.

De här skillnaderna går också djupare än vad de gjort på väldigt länge. Medielandskapets förändring innebär att allt fler väljer den information som bekräftar deras världsbild, inte ifrågasätter den. Delaktigheten i demokratin minskar, och segregationen mellan skolor och bostadsområden gör att det skapas få naturliga mötesplatser mellan människor med olika bakgrund.

Så samtidigt som informationsåldern ger oss fantastiska möjligheter att skapa förståelse om andra delar av världen, så är det många som inte har en aning om hur deras medmänniskor lever bara några busshållplatser bort.

* * *

Det här är farligt. Mycket farligt. Det är dessa sociala klyftor, och denna okunskap om varandra, som extremistiska grupper – om de så är högerextremister eller våldsbejakande islamister – använder för att gynna sin egen agenda.

Och det är därför vi, utöver investeringar i jobb, skola och bostäder som bekämpar de sociala klyftorna, också behöver bemöta okunskapen och polariseringen.

Genom just större insatser mot intolerans och våldsbejakande extremism, men också satsningar på ökad demokratisk delaktighet, bättre utbildning i källkritik och medborgarskapets principer, fler mötesplatser över klassgränser, och en större debatt om vilket samhälle vi vill att Sverige ska vara.

* * *

Och jag vet att det finns en bred vilja att ta tag i det här arbetet.

Jag har sett den i demonstrationerna mot rasism, i den enorma uppslutningen efter nazistattackerna i Kärrtorp, i ilskan, beslutsamheten, hoppet i så mångas ögon.

Jag har sett den i det växande ideella arbetet, inte minst under flyktingkrisen,
i idrottsföreningarna, i läxläsningshjälpen, i studieförbunden som hade över 50 000 asylsökande i studiecirklar förra året.

Jag har sett den i kippavandringarna, och när vi slöt en fredens ring vid Stora synagogan i Stockholm, samlade av unga representanter från många olika religioner och sammanslutningar, för att säga: attackerar ni en av oss, attackerar ni oss alla.

Och jag ser den här idag.

Hågkomsten av Förintelsen och dess offer har en central plats i försvaret av människovärdet och demokratin, som bevis på vad som kan ske när mänskligheten ger vika.

Och nu när de överlevande åldras och försvinner från oss, blir uppgiften för oss levande än viktigare. Att bära vidare minnena. Att för alltid upplåta en minnesplats, ett yad vashem, i våra hjärtan. Att berätta, för varandra och våra barn.

Och säga: Vi vet vad som skedde.
Vi vägrar låta det ske igen.
Vi glömmer er aldrig.

¹ "Don't Forget Me" - Ester Goldstein's Personal Album